Västerländsk hegemoni i finländska läroböcker

John Vanderlyn: Landing of Columbus, 1847

Den finländska läroplanen eftersträvar att förmedla värderingar som mänskliga rättigheter, jämlikhet och demokrati i undervisningen. Trots detta konstrueras än idag en västerländsk hegemoni i läroböcker. Pia Mikander efterlyser diskussion om de finländska läroböckernas ideologi i samhälleliga ämnen.

I en populär Youtube-video från år 2007 gör talaren på Kunskapens dag, Fredrik Härén, narr av sin publik som antas bestå av högprofilerade kulturpersoner och akademiker. Han ber personerna i publiken räcka upp handen om de känner till vad Kinas och Indiens ledare heter.

Några ynka händer räcks upp bland de kanske tvåhundra åhörarna. Härén konstaterar att en procent av publiken känner till ledarna i världens två största länder. ”Kunskapens dag” mumlar han.

Det har gått tio år sedan videon spelades in. Jag skulle tro att de flesta känner till att Kinas president heter Xi Jinping och att Indiens premiärminister är Narendra Modi. Men vad vet vi om deras bakgrunder, deras politiska idéer, hur de kom till makten, deras ideologiska motståndare?

För att ta ett annat exempel: Världens tredje mest befolkade land är USA, medan Indonesien kommer på fjärde plats. De flesta kan debattera på en detaljerad nivå om skillnaderna mellan den sittande och den nyvalda presidenten i USA. Jag blev tvungen att googla fyra gånger innan jag lärde mig namnet på presidenten i Indonesien: Joko Widodo.

Widodo är den första presidenten utan kopplingar till den traditionella politiska eliten eller armén i detta världens största muslimska land.

Jag hävdar att det går att kalla sig bildad i vårt samhälle utan att känna till mycket om världen. Många följer nyheter, reser, diskuterar politik. En del har studerat samhällsvetenskaper i årtionden.

Det anses inte problematiskt att anse sig vara allmänbildad och bara känna till saker som handlar om en liten del av världen.

Ändå vågar jag påstå att få av oss kan räkna upp ledarna i världens tio största länder. Och det här ska inte ses som att bara politiskt ledarskap är värdefull kunskap: få kan debattera frågor som handlar om kultur, konst, vetenskap, utbildning eller ens sport i dessa tio länder.

Det går inte ens att skylla på språket. Det går bra att följa miljörörelsen i Nigeria, den feministiska scenen i Indien och queer-rörelsen i Brasilien på engelska via sociala medier. Få känner till vilka debatter som förs i världen om den inte relateras till Europa eller USA.

Poängen här är att det inte anses problematiskt att anse sig vara allmänbildad och bara känna till saker som handlar om en liten del av världen.

Postkolonialistisk ideologianalys av skolböcker

Inför min doktorsavhandling har jag varit intresserad av hur den här attityden till kunskap har kommit att bli så stark. Hur är det möjligt att attityden till kunskap värderas så olika beroende på om det handlar om västerlänningar eller andra? Vilken plats får västerlänningar i läroböckernas världsbild?

Hur är det möjligt att attityden till kunskap värderas så olika beroende på om det handlar om västerlänningar eller andra?

Den postkoloniala teorin har visat att undervisningen länge har varit eurocentrisk, och att västerlänningar har setts som överlägsna andra människor. Särskilt skolämnena historia och geografi har dominerats av berättelsen om Väst och västerlänningar som berättigade att lägga världen under sina fötter.

Den finländska läroplanen har redan en längre tid betonat att undervisningen ska genomsyras av värderingar som mänskliga rättigheter, jämlikhet och demokrati. Jämlikhet i betydelsen alla människors lika värde innebär att västerlänningar inte kan porträtteras som viktigare eller mera värdefulla än andra människor.

Hur presenteras västerlänningar och andra i skolundervisningen idag?

För att kunna svara på frågan har jag analyserat 76 av grundskolans läroböcker i historia, samhällslära och geografi. Jag har uttryckligen sett på konstruktioner av västerlänningar och andra i böckerna, som är tryckta mellan 2005 och 2010 och representerar de sex största bokförlagen i Finland.

Det finns inga neutrala sätt att analysera varken läroböcker eller annat material. Idén om att allt som ses som objektivt kan anses ideologiskt är centralt för Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori, som har varit den metodologiska inspirationen för min analys.

Den teoretiska referensramen är postkolonial teori. Postkolonial teori ska inte ses begränsat till studier av kolonialismens effekter, utan kan användas för att utforska strukturer och makthierarkier i världen, både i historien och nutiden. En central del av postkolonial teori handlar om att undersöka den epistemiska konstruktionen av västerlänningar som överlägsna andra människor på jorden.

Postkoloniala forskare har tydligt visat hur sammankopplade förståelsen om den egna positionen i världen är med ens egna handlingar.

Kopplingen mellan det materiella och det epistemiska kan förklaras genom att hänvisa till hur europeiska ledare koloniserade stora delar av världen samtidigt som idén om Väst som idéernas, kunskapens och rationalitetens, civilisationens och demokratins plats konstruerades.

Postkoloniala forskare som Edward Said, Frantz Fanon och Stuart Hall har tydligt visat hur sammankopplade förståelsen om den egna positionen i världen är med ens egna handlingar. Vetenskapsgrenar som rasbiologi användes för att rättfärdiga jakten på makt över resurser som råmaterial och arbetskraft i kolonierna. Uppfattningen om de överlägsna västerlänningarna bidrog till att normalisera och berättiga maktobalans och förtryck.

Idag består världen inte längre av kolonier och kolonialmakter. Ur en ekonomisk synvinkel ser situationen ändå rätt så likartad ut. För många som bor i de gamla kolonierna kan det vara svårt att se skillnader på de ekonomiska mönstren under kolonialtiden och under dagens ekonomiska globalisering.

Fazal Rizvi, Bob Lingard och Jennifer Lavia pekar till exempel ut hur globaliseringen kan ses som en fortsättning på kolonialismen. Detta syns till exempel i global arbetsfördelning, handelsbalans, konsumtion- och migrationsmönster. Den globala ojämlikheten, mätt i ekonomiska förhållanden mellan alla världens individer, är på en rekordnivå.

Den globala ojämlikheten, mätt i ekonomiska förhållanden mellan alla världens individer, är på en rekordnivå.

Vi ser väldigt konkreta effekter av den ojämlikheten till exempel när turister och flyktingar möts på samma Medelhavsstränder, men också i konsumtionsmönster, där västerländsk konsumtion subventioneras av icke-västerlänningars arbete. Allt detta pekar på ett behov av postkolonial analys i förståelsen av dagens värld.

dsc_0115_1

Konstruktionen av västerländsk hegemoni

Min doktorsavhandling fokuserar på fyra artiklar som behandlar vitt skilda teman ur läroböckerna.

Den första artikeln är en studie av hur västerlänningar och andra konstrueras i historieböckernas beskrivningar av två händelser; det antika grekiska-persiska slaget vid Thermopyle samt 9/11 attackerna i New York och de påföljande krigen i Afghanistan och Irak.

I artikeln diskuterar jag hur läroplanens värdegrund kan relateras till beskrivningarna av människor i de olika krigen. Västerländska liv beskrivs som mer sörjbara än andra. Artikeln pekar också på hur lärobokstexterna kopplar demokratiska värden till västerländskhet. Dessa värderingar skildras som hotade särskilt av muslimer.

Västerländska liv beskrivs som mer sörjbara än andra.

Attackerna i New York och de påföljande krigen i Afghanistan och Irak beskrivs i slutet åttans historieböcker. Läroböckerna presenterar ofta västvärlden som hotad av de arabiska/muslimska andra.

Offren för attackerna den 11 september 2001 får en betydande plats i läroböckerna, medan de människor som dödas av västerländska styrkor i Afghanistan och Irak, samt västerländskt våld och dess konsekvenser överlag är praktiskt taget osynliga.

Den andra artikeln fokuserar på läroböckernas beskrivningar av befolkningstillväxt och mobilitet. Frågor om mänsklig mobilitet och befolkningsökning kan anses relaterade till filosofiska frågor om människors rätt att leva. Vem har rätt att leva i världen? Vem har rätt att vara i denna del av världen?

Artikeln undersöker hur läroböckerna diskutera befolkningstillväxt och migration i förhållande till västerlänningar och andra. Resultaten visar att befolkningstillväxten i icke-västerländska länder ofta beskrivs i överdrivna termer och ses som ett problem och att oron för befolkningstäthet sällan hänvisas till den mest befolkade världsdelen, Europa.

Icke-västerlänningars migration presenteras ibland i termer av naturkrafter. Ett behov av att styra och kontrollera icke-västerlänningars befolkningstillväxt och migration görs till rationell politik. Uttalanden som ”det har funnits ett behov av att stoppa invandringen till Europa” kan som ett exempel på denna hegemoniska uppfattning som inte kan anses rimma med läroplanens värdegrund.

Icke-västerlänningars migration presenteras ibland i termer av naturkrafter.

Den tredje artikeln fokuserar på historieböckernas beskrivningar av kolonisatörer såsom Christofer Columbus. Läroböcker visar tydligt att de koloniseringens grymheter har börjat ta plats som en del av berättelsen om de ”upptäcktsresande”.

Ändå kvarstår bilden av Columbus och andra kolonisatörer fortfarande som hjältar. Den bilden upprätthålls av olika uppgifter som uppmanar eleverna att rita skeppen, deras rutter, samt att skriva Columbus dagbok.

Fokus är på de svårigheter som Columbus mötte. Läsarna förväntas sympatisera med kolonisatörerna. Endast en lärobok innehåller en berättelse från ett aztekiskt barns synvinkel.

När läroböckerna skriver om kolonisatörernas våld är det ofta med hänvisning till olika uttalanden som legitimerar eller motiverar de våldsamma handlingarna. Dessutom kan man fråga sig vad lärdomarna från kolonialismen förväntas vara.

En lärobok avslutar till exempel sitt kapitel om kolonialismen med arbetsuppgiften: ”Om du skulle hitta en ny kultur, som har bott i isolering från den moderna världen, vad skulle du lära folket?”.

”Om du skulle hitta en ny kultur, som har bott i isolering från den moderna världen, vad skulle du lära folket?”

Jag föreslår i artikeln att det finns behov av ett mer kritiskt förhållningssätt till undervisning i det som fortfarande ofta kallas för ”upptäcktsresor”.

Den fjärde artikeln återkommer till nutiden. Fokus är på globalisering, global ekonomi och ojämlikhet. Den utgår från tanken att världens välstånd är extremt ojämnt fördelat, med 62 personer som äger lika mycket som hälften av världens befolkning.

Jag relaterar diskussionen om global ekonomi till beskrivningarna av frigörelsekamper från koloniseringen i läroböcker i historia, liksom till geografiböckernas diskussioner om rötterna till global ojämlikhet och samhällslärans lärobokstexter om aktuella globala maktrelationer. Vissa läroböcker i samhällslära hänvisar till kolonialismen som en av orsakerna till välstånd i Väst.

Globaliseringen presenteras ändå som ett avpolitiserat fenomen.

Globaliseringen presenteras ändå som ett avpolitiserat fenomen. När eleverna uppmuntras att ta del i att skapa en mer jämlik värld, är det främst via konsumtionsval, som att köpa rättvisemärkta produkter, snarare än att utmana hierarkier eller det politiska systemet.

I artikeln diskuterar jag alternativa metoder för undervisning om globala orättvisor. Hit hör utbildning för kritisk globalt medborgarskap, kritisk läskunnighet och studiet av privilegier. Tanken är att dessa metoder kan uppmuntra elever att lära sig att ifrågasätta sin egen roll och det egna samhällets roll, inklusive innehållet i den egna utbildningen, i reproduktionen av ojämlikhet.

Behov av övning i kritiskt tänkande i skolan

Sammantaget visar resultaten av de fyra artiklarna hur västerländska hegemonin fungerar genom att förvandla ideologiska anspråk till sunt förnuft. De allra flesta gamla stereotypier och nedsättande ord för att beskriva människor har börjat försvinna från läroböckerna.

Å andra sidan vill jag peka på hur det förekommer andra sätt att stärka idén om västerlänningar som överlägsna andra. Det att västerlänningars rörlighet på planeten presenteras som oproblematiskt medan det anses förnuftigt att begränsa andras rörlighet kan ses som ett exempel.

Idén om att västerlänningar har naturlig rätt att resa runt och ta för sig av världen är naturligtvis inte begränsad till läroböckerna – den återkommer i nyhetsrapportering och media överlag. Däremot är den inte förenlig med läroplanens värdegrund och behöver därmed ifrågasättas.

Artiklarnas teman, med undantag av Columbus, kan anses vara föremål för diskussion inom många skolämnen och också utanför skolan. Det går inte en dag utan att frågor som relaterar till krig, islam, invandring, fattigdom, rikedom eller den globala ekonomin kommer på tal.

Det är viktigt att lärare samt läroboksförfattare och -förläggare gör vad de kan för att ge eleverna verktyg för en kritisk analys av hur dessa teman skildras, i hopp om att kunna utmana, inte förstärka idén om västerlänningar som överlägsna andra.

Resultaten kräver också en diskussion om vad som ska anses relevant kunskap inom samhällsvetenskap.

Resultaten kräver också en diskussion om vad som ska anses relevant kunskap inom samhällsvetenskap. Det ser ut som att denna debatt nödvändigtvis behöver fokusera på kritiskt tänkande.

I avhandlingen argumenterar jag för behovet av att utveckla utbildning för kritiskt tänkande i en riktning som hjälper eleverna i skolan att se kunskap som potentiellt ideologisk. Utbildning för kritiskt tänkande har, såsom jag ser det, fokuserat för mycket på ett auktoritärt angreppssätt – att undervisa elever i vilka källor som kan antas vara pålitliga och vilka som inte är det. I stället kunde samhällsvetenskapens ideologiska karaktär stärkas.

Den nya läroplanen betonar undervisning för rättvisa och fred samt mänskliga rättigheter och demokrati. Det kräver också en mer övergripande strategi inom samhälleliga ämnen.

Kanske elever som går ut årskurs 9 om några år kommer att kunna veta något inte bara om Jinping, Modi och Widodo. Kanske de kommer att kunna placera in Donald Trump i ett sammanhang av andra auktoritära ledare världen över.

Kanske de också kommer att ha lärt sig att kritiskt reflektera över samhället och över den roll som västerlänningar har i en värld som har potential att bli så mycket mer rättvis och fredlig.

Pia Mikander doktorerade i pedagogik hösten 2016. Hon har en bakgrund som ämneslärare och är särskilt intresserad av skolans och de samhälleliga ämnenas världsbild, samt hur man kan arbeta med kritiskt tänkande i en skolkontext.

Lisää aiheesta

2 Comments

  1. Keijo Perälä 8.12.2016 at 19:40

    Minusta ei ole fataalia, vaikka ei muista johtavien poliitikkojen nimiä, jos tietää jotain maasta ja kansasta.

  2. Ei olekaan! Men jag hävdar att många inte vet så mycket annat om länderna heller. Jag vet t.ex. inte så mycket om den indonesiska kulturscenen.

Leave a comment

Your email address will not be published.


*