Allt sedan Donald Trump i november för fyra år sedan valdes till Förenta staternas president har journalister, forskare och politiker försökt förklara hur en öppet rasistisk och sexistisk reality-tv karaktär utan någon politisk erfarenhet kunde nå Vita huset. En av de mest insiktsfulla och allt vanligare förklaringsmodell är stark politisk polarisering.

Med hjälp av detta ramverk kan vi förstå hur republikaner som var väldigt kritiska gentemot kandidaten kunde välja att ställa sig bakom honom som partiets representant. Vi kan även använda ramverket för att förstå varför presidentens opinionssiffror varit ytterst jämna, trots den politiska berg-och-dalbana som de senaste fyra åren utgjort, och varför över 85 procent av hans partifränder säger sig uppskatta hans insatser.

För att förstå dessa trender bör vi dock gå djupare in på konceptet polarisering, som alltför ofta förblir en odefinierad term, och vilka aspekter av detta fenomen som präglar amerikansk politik.

Partitillhörighet som identitet

Polarisering syftar på en tudelning i vilken parterna inte finner gemensam grund. Medan polariseringen ökat under de senaste årtionden, vilket statsvetare utförligt påvisat, finns det skäl att inte använda termen som ett paraply-begrepp eller en alltiallo förklaringsmodell utan klargöra vilka former av polarisering som präglar politiken idag.

För även om det är lätt hänt att använda polarisering som förklaringsmodell för allt som är fel i amerikansk politik är polarisering i sig självt inte nödvändigtvis något negativt. Tvärtom efterlyste statsvetare och politiska experter så sent som för kring 50 år sedan mera polarisering i Förenta staterna.

På den tiden var partierna inte ännu ideologiskt sorterade utan såväl republikanerna som demokraterna innefattade konservativa och liberala medlemmar. Därmed välkomnades ökad polarisering som tydligare skulle dra skiljelinjerna mellan partierna.

Situationen idag ser annorlunda ut efter en process som statsvetare kallat för partisan sorting, det vill säga en lång utveckling som sorterade de två partierna enligt ideologisk övertygelse. Följderna är att det idag inte finns nämnvärd ideologisk överlappning mellan republikaner och demokrater.

Medan polariseringen ökat under de senaste årtionden, vilket statsvetare utförligt påvisat, finns det skäl att inte använda termen som ett paraply-begrepp eller en alltiallo förklaringsmodell utan klargöra vilka former av polarisering som präglar politiken idag.

I senaten till exempel är den konservativaste demokraten, Joe Manchin från West Virginia, till vänster om den liberalaste republikanen, Susan Collins från Maine. Historiskt är situationen unik.

Vidare har Lilliana Mason, statsvetare vid University of Maryland, påvisat hur amerikanernas politiska identitet och sociala identitet flutit ihop. Under senaste tiden har de som följt den samhälleliga debatten i Förenta staterna noterat utvecklingen där allt mera av vardagen politiserats. Samtidigt har politiken gått från det lokala till det nationella.

Representantshusets talman Tip O’Neill konstaterade på 1980-talet att “all politik är lokal”.  Idag är situationen den motsatta, även lokal politik präglas av nationella politiska personligheter och debatter – sedan 2016 i praktiken huvudsakligen av Donald Trump.

Negativ polarisering

Situationen i Förenta staterna idag, en situation som präglas av ilska och en lagstiftningsprocess i baklås, är dock inte endast en följd av partisan sorting och ökad polarisering utan av specifika former av polarisering, i synnerhet av negativ polarisering och asymmetrisk polarisering.

Negativ polarisering syftar på polarisering driven av negative partisanship, fritt översatt negativ partitillhörighet, vilket betyder att den partipolitiska identiteten drivs av avsky gentemot motparten snarare än hängivenhet till det egna partiet. Denna utveckling var uppenbar 2016 då även de republikaner som såg Trump som en skamfläck och ett hot inte förmådde rösta på Hillary Clinton utan valde att lägga sin röst på någon annan och därmed slänga bort sin röst framom att stöda demokraterna.

Negativ polarisering syftar på polarisering driven av negative partisanship, fritt översatt negativ partitillhörighet, vilket betyder att den partipolitiska identiteten drivs av avsky gentemot motparten snarare än hängivenhet till det egna partiet.

Politiska aktörer likt Newt Gingrich, republikansk kongressledamot 1979-1999, byggde sin politiska karriär på angrepp gentemot motståndarna och banade väg för en hätsk ton genom att förespråka att beskriva demokraterna med ord likt sjuka, förrädare och fuskare. Genom att svartmåla motståndarna, ofta med falska anklagelser och överdrifter, driver politiska intressen upp ilskan hos anhängarna.

Ilska och negativ polarisering är djupt sammanlänkade och spes ofta på av politisk media. Synnerligen banbrytande och framgångsrik var Rush Limbaugh och övriga radiopersonligheter på högern som på 1990-talet fann en försummad medianisch och vann omfattande politiskt inflytande med upprördhet.

Uppskattningen av politiker har stadigt sjunkit under senaste årtionden. Avskyn för motparten har drivit denna utveckling. För fyra år sedan var de två presidentkandidaterna de minst populära kandidaterna sedan 1964, enligt Gallup hade 61 procent en negativ uppfattning av Trump medan motsvarande siffra för Clinton var 52 procent. Fortfarande har en majoritet, i skrivande stund 53.7 procent, en negativ uppfattning av presidenten.

Asymmetrisk polarisering

Vid sidan om negativ polarisering präglas det politiska klimatet idag av asymmetrisk polarisering. En av de främsta bristerna med polarisering som förklaringsmodell för amerikansk politik är att begreppet antyder att parterna jämt rört sig mot varsin pol. Därmed kan polariseringsramverket lätt snedvrida eller missleda då den likställer de två partierna.

Faktum är att Förenta staterna präglas av en asymmetrisk polarisering. Republikanerna har blivit långt mera extrema än demokraterna under de senaste årtiondena. Denna utveckling handlar inte endast om Trump utan utgör en trend som präglat republikanerna under flera årtionden.

Utvecklingen är tydlig såväl då man granskar ideologi bland kongressledamöter över årtionden samt i hur representanterna agerar i kongressen. Till skillnad från demokraterna behöver inte republikanerna ett fungerande Washington för att driva sin politik, som i stor grad uttryckligen bygger på att begränsa myndigheternas inflytande och omfång, vilket resulterat i kroniskt baklås på Capitol Hill.

Republikanerna har blivit långt mera extrema än demokraterna under de senaste årtiondena. Denna utveckling handlar inte endast om Trump utan utgör en trend som präglat republikanerna under flera årtionden.

Republikanerna sticker medvetet käppar i hjulen – bland annat genom att begränsa rösträtten, vägra att godkänna motpartens legitimitet, vägra att samarbeta, driva politiskt motiverade utredningar, och offra landets kredit för politisk gunst. Polarisering som förklaringsmodell döljer denna asymmetri och presenterar Washington som problemet vilket i sig själv gynnar republikanerna.

Polarisering kan alltså vara en givande och insiktsfull förklaringsmodell för amerikansk politik idag men vi måste definiera begreppet, uppmärksamma de olika formerna av polarisering och använda dessa ramverk ansvarsfullt och genomtänkt. Om vi misslyckas med detta missleder vi istället för att upplysa.

Oscar Winberg är doktorand i historia vid Åbo Akademi. Hans forskningsintressen är modern amerikansk politisk historia och i synnerhet förhållandet mellan massmedia och politik.

Svenska artiklar publiceras med stöd av Svenska kulturfonden.

Julkaisu Polarisering som ramverk för att förstå presidentvalet 2020 ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

I ett överraskande avslöjande tidigare i mars rapporterades det att tv-nätverket ABC slagit fast att inte sända ett specifikt avsnitt av den populära situationskomedin Black-ish. Avsnittet fokuserade på diskussioner kring afro-amerikanska idrottares beslut att under matcher protestera polisvåld genom att i tystnad knäböja då nationalhymnen spelas. Enligt källor kunde ABC och producenterna av komedin inte nå en kompromiss om innehållet och därmed ställdes hela avsnittet in.

Med tanke på att Donald Trump i vulgära ordalag öppet krävt att spelarna bestraffas för sin tysta protest var det många som såg oroligt på ABC beslut att censurera behandlingen av temat inom komediformatet. Samtidigt har politiska kamper om underhållnings-tv och i synnerhet komedi-program djupa, om än ofta okända, rötter i Förenta staternas historia.

När det gäller politiska tvister om tv-underhållning står ett program framom alla andra, nämligen situationskomedin All in the Family (CBS, 1971–1979). Serien, som belönades med så gott som alla tänkbara priser och hedersomnämnanden, var det populäraste programmet i fem säsonger på raken, något ingen annan serie hade uppnått, och revolutionerade tv-branschen under 1970-talet.

All in the Family var det populäraste programmet i fem säsonger på raken och revolutionerade tv-branschen under 1970-talet.

All in the Family gav upphov till ett flertal populära serier, ännu flera imitationer och banade vägen för den samhällsmedvetna humorn som präglade framgångssagor likt M*A*S*H och Taxi. Mindre känt är hur Norman Lears situationskomedi revolutionerade förhållandet mellan tv-underhållning och politik.

Underhållning med ett budskap

Lear baserade konceptet för komedin på den kontroversiella brittiska serien Till Death Us Do Part (BBC 1965–1975), i centrum står konflikter inom en arbetarklassfamilj där den fördomsfulla och obildade patriarken utmanas av sin dotter och svärson som representerar den nya vänstern.

Redan i det första avsnittet debatterade familjen Bunker frågor kring religion, välfärdssamhället, rasism, sexualitet och jämställdhet. Trots ett lågt tittarintresse i början utvecklades All in the Family till det populäraste programmet i landet inom ett år av premiären och ytterligare ett år senare hade Lear tre program bland de fem populäraste, en position som garanterade Lear friheter från nätverket som andra producenter endast kunde drömma om.

Ett uttalat mål för producenterna bakom All in the Family var att behandla relevanta sociala och politiska ämnen på ett realistiskt sätt. Medan det kändaste exemplet på denna realism är huvudkaraktären Archie Bunkers (Carroll O’Connor) rasism och kränkande uttryck sträckte sig denna strävan på realism längre och de flesta avsnitt innehåll debatter eller kommentarer om politik eller aktuella samhällsfrågor.

Författarna uppmanades läsa ett urval dagstidningar och införliva innehållet i manuskriptens dialog. Författarna för serien vidkände att de medvetet inkluderade politiska meddelanden i komedin, även om det huvudsakliga målet alltid var underhållning. ”Det var ett väldigt rolig, väldigt underhållande program – men med ett budskap”, konstaterade manusförfattaren Bernie West flera år senare.

”Jag stängde av det jävla programmet”

Även om All in the Family etablerade sig som det populäraste programmet med runt 45 miljoner tittare varje vecka var inte alla tittare intresserade av politiska budskap, i synnerhet inte inbäddat i tv-underhållning. De politiska budskapen irriterade särskilt konservativa tittare som inte uppskattade den liberala tonen och hur Bunkers fördomsfulla uttalanden förlöjligades av de andra karaktärerna.

De politiska budskapen irriterade särskilt konservativa tittare som inte uppskattade den liberala tonen.

I Vita huset råkade Richard Nixon i misstag se ett avsnitt i vilket en homosexuell karaktär som bröt mot stereotyper figurerade. Följande dag beklagade han sig över programmet i privata samtal med sina rådgivare och förklarade att det är fel att sända dylika budskap i form av tv-underhållning. ”Jag stängde av det jävla programmet,” konstaterade Nixon.

Många av de konservativa kritikerna, inklusive Nixon och hans rådgivare, tyckte att programmet representerade den ensidiga politiska vinklingen som de upplevde att präglade såväl tv-branschen som Hollywood. Medvetna om de kapitalistiska strukturer som formade tv-industrin i Förenta staterna försökte de stoppa det liberala budskapet genom att hota med bojkotter av sponsorernas produkter. Samtidigt pressade de sina representanter i Washington att striktare reglera tv-underhållning, även om det innebar olika former av censur.

Traditionellt hade tv-underhållning framtill 1970-talet undvikit kontroversiella ämnen som kunde tänkas driva bort vissa segment av tittarna men All in the Family hade byggt sin popularitet på att öppet behandla omtvistade och politiska frågor. Ändå kämpade Lear regelbundet med nätverket om vad som kunde behandlas och hur långt han kunde gå i sitt försök att realistiskt skildra aktuella ämnen.

Genom att instifta en public relations post inom sitt produktionsbolag strävade Lear efter att blidka censorerna vid CBS genom att ta över en del av deras ansvar och stärka det politiska innehållet i programmet genom att etablera samarbetsförhållanden med diverse särintressen och intresseorganisationer.

Virginia Carter, en aktiv feminist engagerad i National Organization for Women som även hade innehaft posten som ordförande för organisationens Los Angeles avdelning, värvades till posten. I sin nya roll inom tv-industrin kom hon att fungera som en avgörande medlare mellan politiska intressen, gräsrots aktivister, manusförfattarna och producenterna.

Ett givande samarbete

Varje gång ett avsnitt av All in the Family berörde ett omtvistat eller aktuellt tema fick producenterna mottaga brev från tittare som kom med förslag om hur ämnet borde behandlas i underhållning eller rent av erbjöd att fungera som konsult gällande frågan. Ofta verkade tittarna omedvetna om det omfattande arbetet som låg bakom avsnitten som fokuserade på kontroversiella ämnen.

Arbetsprocessen började ofta med att Lear eller någon av manusförfattarna lyfte upp en aktuell fråga som utvecklades till en handling för ett avsnitt. Carter bekantade sig med det första utkastet och var ansvarig för att kontrollera det politiska innehållet samt samarbeta med organisationer eller särintressen insatta i frågan för att få relevanta perspektiv. Normen var att samtliga avsnitt genomgick flera omarbetningar och Carter hade stort inflytande över hur politiska frågor behandlades.

All in the Family behandlade otaliga aktuella samhälleliga teman som feminism, rassegregering, kriget i Vietnam, det hårda ekonomiska klimatet och den politiska turbulensen men berörde även mera specifika frågor.

All in the Family behandlade otaliga aktuella samhälleliga teman som feminism, rassegregering, kriget i Vietnam, det hårda ekonomiska klimatet och den politiska turbulensen som präglade 1970-talet men berörde även mera specifika frågor kring till exempel fastighetsmäklares och försäkringsbolags strukturella diskriminering eller bristerna inom sjukförsäkringen för åldringar.

Medan Lear och manusförfattarna var de som lyfte upp olika aktuella ämnen att behandla i programmet var det Carter som var ansvarig för kommunikationen med utomstående grupperingar. Hon sökte upp expertis och konsultering om frågor som våldtäckt, bröstcancer, inflation och rassegregering. Hon samarbetade även med ett brett urval intresseorganisationer som representerade kvinnor, homosexuella, olika etniska minoriteter, åldringar, fackföreningar och religiösa grupper.

Genom att bjuda in särintressen i arbetsprocessen lyckades Lear och Carter skildra politiska ämnen på ett realistiskt sett, garantera att detaljerna stämde, undvika konflikter och öka inflytandet av programmet.

Vattnet stiger

”Det är svårt att hitta humorn i många av de allvarliga ämnen vi behandlade, men vi lyckades och det var värt det”, konstaterade manusförfattaren Bob Schiller om arbetsprocessen och sättet programmet tog sig an kontroversiella ämnen. Lear konstaterade att programmet hade ett budskap och precis likt när man kastar en liten sten i en damm hade det en effekt även om ögat inte kan urskilja hur vattnet stiger.

De fick uppbackning från Washington där en grupp demokratiska senatorer tog tillfället i akt att hedra All in the Family i september 1978 då rekvisita från programmet donerades som kulturellt viktiga föremål att bevaras av Smithsonian institutet. Senator Alan Cranston och hans kollegor påpekade det ”ofattbara bidraget” programmet utgjort i kampen mot fördomar och rasism.

Två år senare lät Edward Kennedy göra tv-reklamer där O’Connor i Bunker skepnad uppmanade väljarna att ge Kennedy sitt stöd framom sittande president Jimmy Carter i de demokratiska primärvalen.

Genom att skämta om aktuella samhälleliga frågor visade Lear att tv-underhållning kan ha ett politiskt budskap. Republikanerna som protesterade över programmet och hotade med bojkotter och censur förstod vikten av budskapet och demokraterna som samarbetade med produktionen, hyllade All in the Family i kongressen och kampanjerade med Bunkers insåg den potentiella politiska betydelsen av tv-underhållning.

Oscar Winberg är doktorand i historia vid Åbo Akademi och arbetar på sin avhandling om modern amerikansk politisk historia och tv-underhållning, med fokus på situationskomedin All in the Family.

Julkaisu Hur ”All in the Family” gjorde tv-underhållning till politik ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.