Innan framgången i Melodifestivalen, Mello, var KAJ en trio från Vörå, Österbotten. Gruppen har arbetat med musik, humor och scenframträdanden i cirka 15 år. KAJ var länge betydelsefull endast för Svenskfinland, men nu har gruppen blivit en angelägenhet också för det finskspråkiga Finland, Europa och världen. Vörå har hamnat i strålkastarljuset och kommunen har anställt en kommunikatör med ansvar för KAJ-turismen.

De väsentliga ingredienserna i KAJ-produktionerna är musiken, dansen, humorn, men också de ultralokala, österbottniska dialekterna såsom maxmo-, oravais- och vöråmålen som talas i nuvarande Vörå kommun. I en Språkbruk-artikel från 2016 beskriver KAJ-medlemmarna dialekten som sitt modersmål och sitt naturligaste språk. Dialekten ses inte som ett självändamål, men som en omistlig ingrediens.

KAJ har onekligen stärkt Svenskfinland, ungefär som Mumintrollen och Stormskärs Maja på sin tid, men framgången har gjort avtryck även utanför Svenskfinland. Jag påstår att KAJ har inte bara synliggjort utan också utmanat nationella, sociala och kulturella gränser. Nedan presenteras ett sätt att tolka KAJ:s lyrik som en symbol som inverkar på mottagaren genom att ifrågasätta och omförhandla det ’naturliga vi:et’.

När man talar om politik i samband med ESC (Eurovision Song Contest) menar man oftast utrikespolitik i form av krav på utestängningar av länder från tävlingen. I den här texten diskuteras ESC:s betydelse för upplevelsen av lokal och nationell tillhörighet såsom den konstrueras i den symboliska medierepresentationen.

KAJ påminner om skolkartans 700 år gamla gränser i Sverige-Finland, men också vad som menas med regionernas Europa. När KAJ representerar Sverige istället för sitt hemland Finland ifrågasätts inte nationella utan också samhällets inre gränser. Med KAJ utmanas det centrala av det perifera, vilket sätter till synes oomrunkeliga identiteter i gungning genom språkets, kreativitetens och musikens symbolkraft. Minoritet och majoritet får åtminstone för en stund nya betydelser. Frågan som jag försöker besvara är: Vem vinner när KAJ vinner?

Mediernas ritualer 

Ritualer är effektfulla instrument. Med sina ritualer ser människan ut att kunna reda ut problemen i sin tillvaro. Ritualer utmärks av form och gränser; handlingarna ska förlöpa enligt en viss förväntad ordning. Individer och grupper har olika roller i ritualen: man ska alltså inte överträda de sociala gränserna. Ritualforskningens tradition har beskrivits utförligt av ritualforskaren Catherine Bell i Ritual theory, ritual practice samt i Ritual: perspectives and dimensions.

Ritualen är den socialaste av stunder. I ritualen fastställs vilka vi är eller skulle vilja vara. På självständighetsdagen 6.12. tar vi fram sisun och den finska ärligheten. Litet till mans och kvinns kan man känna att uppfattningarna består av lika delar sanning och mytiskt önsketänkande. Mediesociologen Nick Couldry behandlar problemen med mediernas ritualer, de som upprätthåller det mytiska, sociala centret som återkommande befolkas av majoriteten, medelklassen och överhuvudtaget alla de ’vanliga och normala’ i publiken.

Bastulåten kan uppfattas som endast ett spektakel utan större betydelse. Bara bada bastu kan också definieras som en resurs som medieproducenter, institutioner, publik och politiker cyniskt utnyttjar för sina syften. Men KAJ:s bidrag kan också tolkas som ett välkommet inlägg i den annars så polariserade, politiska mediedebatten vilken beskrivits av bl.a. kommunikationsforskaren Juha Herkman samtstatsvetarna Laura Sibinescu och Emilia Palonen.

Känslor är väsentliga beståndsdelar i mediernas ritualer. Hjärt-emojina blir en form av ’känslomässigt kitt’ – ett innehåll som tack vare algoritmernas logik sprids snabbare än andra typer av innehåll.

Medieantropologin har fokuserat på hur våldsamma händelser – till exempel när långtradare kör in i folkmassor – blir stunder då individens plats i samhället ställs på sin spets. Detta har diskuterats av medieforskarna Johanna Sumiala och Tiina Räisä i ‘Our words are stronger’: Re-enforcing boundaries through ritual work in a terrorist news event. Den diskursiva konstruktionen av verkligheten sker via ritualiseringens tranformativa kraft; en process som omvandlar den diversifierade och motstridiga verkligheten så att den inte längre är både och utan antingen eller. När det unisona infinner sig och alla är ganska övertygande om att sakernas tillstånd är just så har ritualiseringen vunnit laga kraft.

Medieritualer såsom den officiella lucian (liten begynnelsebokstav då det handlar om en institution) är inte alltid våldsamma, men oftast nog så komplexa. I min avhandling analyserade jag konstruktionen av Svenskfinland såsom den framställs i journalisternas luciarapportering. Lucia sprider förvisso glädje och tröst till människorna i en mörk årstid. Mer betydelsefullt är att lucia aktiverar den svenskspråkiga befolkningen i Finland och försäkrar individerna att gemenskapen är stark då den är socialt och kulturellt distinkt.

Känslor är väsentliga beståndsdelar i mediernas ritualer. Hjärt-emojina blir en form av ’känslomässigt kitt’ – ett innehåll som tack vare algoritmernas logik sprids snabbare än andra typer av innehåll. Ritualens mytiska berättelse kräver upprepning (finnar bastar, finnar har sisu). Att empiriskt belägga vad de rituella känslorna innebär för individen är hart när omöjligt. Istället får man ta fasta på de observerbara kommunikativa handlingarna. Utan kommunikation finns det ingen ritual, och omvänt: det är kommunikationen som är ritualen såsom beskrivits av medieantropologen Eric W. Rothenbuhler.

För forskaren som föredrar att använda rationalitet framom känslor för tolkningen kan en glädjeskuttande musikgrupps inverkan på politiken framstå som perifert eller irrationellt. Känslor och särskilt ritualer lämnas helst åt religionsvetare och andra. Den ritualiserade mediekommunikationen med sin algoritmiska och känslostyrda logik har onekligen bidragit till en problematisk, populistisk utveckling. Det uppstår allt snävare tolkningar av vad ingår i det sociala vi:et och vad som räknas till ’vår kultur’. Den diskursiva betydelsen av t.ex. KAJ konstrueras med andra ord i en algoritmiskt oberäknelig, ritualiserad mediekulturell kontext.

Ritualens förhållande till gränser (tid, plats, men också mer svårmätbara, kulturella och sociala gränser) aktualiseras återkommande i mediespektaklet: i UMK (Uuden musiikin kilpailu), Mello och ESC. När Conchita Wurst 2014 uppträdde i skägg och långklänning och med kraftfull stämma synliggjordes föreställningar om manligt och kvinnligt, men också den problematiska majoriteten i det sociala centret som förpassat de sexuella identiteterna till den sociala periferin.

KAJ och språkets symbolik

När KAJ sjunger väcks ett engagemang. Medierna fylls med febril aktivitet, en kommunikation som bidrar till den rituella känslan av samvaro. På sociala medier ser vi video efter video med människor som sjunger och dansar sin version av bastudansen, ackompanjerade av språkexperter som förklarar de typiska dragen hos vöråsvenskan. 

KAJ:s lyrik demonstrerar att svenskan är ett pluricentriskt språk, ett officiellt språk som talas i två länder. Ett språks status har relevans för organiseringen av samhällets tjänster, men också för självuppfattningen.  

Den finlandssvenska publiken har inga problem att förstå Nå jaa (ungefär sådär ja). Mindre känt är kanske att de primära diftongerna i så sveittin bara yr går tillbaka till vikingatiden och att bästa båoti för kropp och själ innehåller en sekundär diftong som kan dateras till tiden efter vikingatiden såsom förklarats av språkvetaren Martin Persson i ett färskt nummer av Språkvård.

KAJ:s lyrik demonstrerar att svenskan är ett pluricentriskt språk, ett officiellt språk som talas i två länder. Ett språks status har relevans för organiseringen av samhällets tjänster, men också för självuppfattningen.  

Sverigesvensken kan behöva översättningshjälp, men inte i alla delar. I låttexten förekommer orden yksi kaksi, kolme och Ei saa peittää. Fraserna refererar till gemensamma upplevelser av varningstexterna på elelement, men också till svenskars stereotypiska, finska ordförråd. Till detta ordförråd sällas också perkele samt Arja Saijonmaa. Saijonmaa är en av Sveriges officiella finländare såsom Mark Levengood. Kända människor fungerar som gemensamt kapital och blir tacksamma symboler när man behöver tilltala de breda massorna.

Den finsktalande kan behöva litet assistens och får draghjälp av det bekanta verbet heittää (på så sveitn bara yr). För den enspråkigt finskspråkiga finländaren blir KAJ eventuellt en påminnelse om att det finns en verklighet utanför skolans ’tvångssvenska’, kompetensen som öppnar nya dörrar. 

För den europeiska och globala publiken är orden sauna och tango de enda som låter sig förstås semantiskt. Det rituella engagemanget skapas också med andra symboler såsom musikens rytm, blandningen av genrer, performansens koreografiska och scenografiska element. Dragspel och ånga, bastulavar och korvar som grillas osv. bidrar sammantaget till en universell upplevelse av musik, dans och humor, gemenskap.

Medieritualens gränser som politikens gränser

När ritualiseringens omställande kraft möter bastuspektaklet observerar man de sociokulturella identiteternas transformation såsom de utformas i den algoritmiska mediekulturen. KAJ synliggör gränserna för svenskt respektive finskt genom att fråga vad som ingår, och presumtivt kunde ingå, i identiteterna.

KAJ:s lyrik väcker liv i historiska fakta. Bastudunken framhäver den tunna linjen mellan österbottniskan i Finland och västerbottniskan i Sverige samt en sju sekel lång samexistens. Vi ser tiden då det fanns ett Sverige, men inget Finland och när det var helt vanligt att finländaren kunde tala åtminstone svenska, finska och ryska. KAJ:s bastuångor levandegör finländarnas historia i Sverige, allt från svedjebrukande savolaxare i Finnskogarna under 1600-talet till volvobyggande småbrukarsöner- och döttrar på 1900-talet. Man kan till och med skönja nordbon som kliver av finlands-/sverigebåten utan pass.

När engelskan som ett ganska statiskt lingua franca vinner terräng generellt visar vörådialekten dynamiken (och dynamiten!) i ultralokalt språkbruk specifikt. Språkpolitik och identitetspolitik går hand i hand och numera är dialekterna på frammarsch. Tidigare var dialekten grogrund för identitetskris, nu en symbolresurs för att vinna i Mello (och ESC?). Norrbottniskan var socialt mindre gångbar än rikssvenskan, de finlandssvenska dialekterna mindre accepterade än högsvenskan. Tornedalingarna lärde sig tiga på två språk, men meänkieli har numera minoritetsstatus i Sverige, liksom jiddisch, romani chib och samiska. Finland har två officiella språk, finska och svenska.  

Språkkunskaper är förvisso viktiga för att tyda till exempel schlagertexter. Men vi vet också att flerspråkighet stödjer tankeförmågan och göder kreativiteten. Med flera språk, standardspråk och dialekter, kan man maximera den sociala och kulturella beröringsytan – och slå mynt!

När KAJ vinner vinner alla. Orsaken till detta är i medieritualens kommunikation, i KAJ-lyriken, som bidrar till mer eller mindre bestående förskjutningar av gränser.

KAJ och resten av produktionsteamet har inte bara haft fingertoppskänsla för vilka språkliga och kulturella symboler som fungerar i Mello. KAJ:s bidrag påminner oss om att allt mänskligt språkbruk är naturligt och att få tala och sjunga på sitt eget språk är en mänsklig rättighet.

Det har knappast varit KAJ:s intention att stimulera forskare att diskutera betydelsen av minoriteter och majoriteter. Något oförhappandes har gruppen satt Vörå på världskartan och understrukit ’bastubrödernas’, Finlands och Sveriges nära relation som med KAJ ser ut att ha blivit ännu tajtare.

Vem som vinner när KAJ vinner är en fråga vi intuitivt vet svaret på. Med KAJ förstår vi att det sociala centret inte bara är en myt, det är också en ganska ointressant plats. Bastulåten får de identitetsmässiga pilarna att flyga i nya riktningar. Låten understryker ritualens förmåga att omvärdera och till om med sudda ut gränserna mellan centrum och periferi. Omställningen legitimitet kommer av de många människorna som engagerar sig i KAJ-ritualen och som tillsammans konstruerar nya föreställningar av individens plats i samhället.

När KAJ vinner vinner alla. Orsaken till detta är i medieritualens symboliska kommunikation, i KAJ-lyriken, som bidrar till mer eller mindre bestående förskjutningar av gränser. Bastulåten väcker frågan om vilka som ingår i det mytiska finska, sociala centret. Ingår de som talar vörådialekt? Hur är det med dem som talar samiska eller helsingforsslang?

Mello- och ESC-spektaklens betydelse är onekligen relativ som det heter när vi inte kan säga något med bestämdhet. Musiktävlingar är politiska, men inte bara på samma uppenbara och absoluta sätt som en utestängning från tävlingen. Medieritualens gränser definierar politikens gränser genom att skapa nya, känslomässiga upplevelser av tillhörighet. Ritualiseringen luckrar upp gränserna; individerna i periferin bli sedda och åtminstone för en stund tagna på allvar.

Jag hävdar att efter Bara bada bastu är vi inte helt samma som förut och det kan vi alla vara glada för. Förhoppningsvis kan vi under några vackra vårveckor uppleva hur befriande det är tänja på gränserna mellan centrum och periferi. I en tid med fler gränser och högre murar blir ritualens intensiva ögonblick viktiga påminnelser om människans möjlighet att omvärdera sina gränser.

Med KAJ förstår vi att Finland, Sverige och övriga världen, består av oändliga mängder språk och kreativitet, och att dessa är nödvändiga för att kunna förnya och stärka den mänskliga kulturen, särskilt i en tid av AI. Även den kritiska medieforskaren tillåter sig att tänka att KAJ:s effekter på den finska, svenska och europeiska själen kan omsättas till tillåtandets positiva budskap, åtminstone för en liten stund och i bästa fredliga europaanda. Ibland konstrueras verklighet och politik med litet extra drag under galoscherna, i takt med rappande bastubadare.

FD Tiina Räisä är överlärare i media och kultur vid Yrkeshögskolan Arcada.

Artikelbild: Stina Stjernkvist / EBU

Julkaisu KAJ sjöng, dansade, bastade – och flyttade på gränser ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

USA:s president Donald Trump menar att Grönland bör tillhöra USA för att trygga säkerheten i Arktis, och liknande imperialistiska utsagor har han kommit med om grannlandet Kanada och om Panamakanalen. Beträffande Grönland hotar han med militära medel om landet inte är till salu. Trumps ambitioner har sänt chockvågor över världen, särskilt i Natolandet Danmark.

På Grönland har frågan snarare stärkt känslan av oberoende och strävan till självständighet samt lyft upp det enorma öriket som en internationell aktör. Danmarks statsminister Mette Frederiksen i Köpenhamn har varit mycket noga med att understryka att Grönlandsfrågan inte är en uppgörelse mellan USA och Danmark. Frederiksen lyfter fram grönlänningarna som en central aktör i frågan och hävdar att inga beslut fattas oberoende av deras vilja.

Frågan om självständighet eller självstyre under Danmark har varit ett latent spörsmål inom den interna grönländska politiken som nu blivit manifest genom Trumps planer. Hela frågan om självstyre och självständighet kräver en noggrannare analys och dessbättre finns en färsk sådan i den nyligen utkomna boken Governing Partially Independent Nation-Territories: Evidence from Northern Europe.

I boken jämförs och analyseras det självstyrda Skottland, Grönland, Färöarna och Åland. Med det komparativa greppet har vi fått perspektiv, kunskap och teoretiska impulser det kumulativa vetenskapsbygget till fromma. Beträffande det teoretiska kan sägas att det råder en mångfacetterad syn på vad självstyre eller autonomi egentligen är.

I korthet kan sägas att främst amerikanska forskare ser Grönland, och Åland för den delen, som federala arrangemang, vilket de inte är. Vi argumenterar för teorin om partiell självständighet eller suveränitet som vår medarbetare David Rezvani har utvecklat.

Den partiella suveräniteten är en separat lösning där självstyret är huvudsakligen frånkopplat från kärnstaten och därmed inte ingår som en integrerad del i den nationella strukturen, vilket är fallet i en federation.

Vi har tillfört en emotionell dimension till begreppet partiell suveränitet genom att kalla sådana lösningar Partially Independent Nation-Territories. Resonemanget utgå från ett regionalt nationsbygge som alltid föregås av nationalism, i det här fallet handlar det om regional nationalism. Man är alltså i första hand en grönlänning och inte dansk och likaledes en ålänning och inte finländare.

Det här är egentligen ingenting nytt. Även i Finland, Norge och Island har vi upplevt detsamma under historiens gång. Men det visar att det är viktigt att ha den historiska utvecklingen i bagaget när man bedömer hållbarheten i olika lösningar för partiell suveränitet.

Svallvågor efter Napoleonkrigen

Ursprungligen fanns det två stater i Norden, det svenska och det danska kungadömet. Med Napoleonkrigen bröts den östra delen ut från det svenska riket 1809 och förenades med en viss autonomi med det ryska imperiet. Fem år senare avskildes Norge från Danmark och förenades i en union med Sverige.

I båda dessa autonomier växte det fram såväl ett statsbygge som en regional nationalism. Detsamma gällde på Island som 1918 fick en långt gången autonomi som föregicks av en regional nationalism. Under andra världskriget förklarade sig Island självständigt 1944 och nu var Norden berikad med fem suveräna stater.

Självstyre infördes 1922 på Åland, på Färöarna 1948 och Grönland 1979. I samtliga av dessa har det pågått såväl statsbygge som nationsbygge.

Självstyre infördes 1922 på Åland, på Färöarna 1948 och Grönland 1979. I samtliga av dessa har det pågått såväl statsbygge som nationsbygge. Detta kan ses som de sista svallvågorna efter Napoleonkrigen för drygt tvåhundra år sedan.  Därefter har den regionala nationalismen utvecklats på olika sätt i de tre områdena.

För Ålands del var självstyret ett top down arrangemang utfärdat av den nyblivna finska staten, och engagemanget för självstyret vaknade först efter andra världskriget. Ett sådant engagemang fanns redan från början på Färöarna, Grönland och Skottland även om arrangemanget också i dessa områden var toppstyrt av kärnstaten.

De nordiska självstyrande områdena har utvecklats på olika sätt

I självstyrets konstitutionella och praktiska utformning finns dock stora skillnader. I motsats till Danmark kontrollerar Finland de åländska lagarna rigoröst, genom den roll Ålandsdelegationen, Justitieministeriet och Högsta domstolen har i prövningen av lagtingets lagstiftningsbehörighet. Det åländska självstyret är grundlagsskyddat vilket inte är fallet för Grönland och Färöarna som trots detta åtnjuter en större grad av självstyre än Åland och en obetydlig kontroll från Köpenhamn.

Detta är anmärkningsvärt med tanke på att Grönland fram till 1953 var en dansk koloni. Sedan dess har självstyrelsen tagit ett långt kliv framåt medan den åländska varianten utvecklats i små steg och under långa perioder stampat på stället. En revidering av den åländska självstyrelselagen har varit aktuell sedan 2010 på åländskt initiativ och sammanlagt fyra statliga kommittéer har tillsatts och avslutat sina uppdrag utan märkbara resultat.

Det ursprungliga kravet var att den detaljerade juridiska kontrollen skulle luckras upp och ersättas med politisk dialog samt att Åland skulle blir ekonomiskt oberoende genom att statsskatten inte skulle överföras till Finland. Allt detta tillämpas sedan länge på Grönland och Färöarna. Med tanke på den utveckling den grönländska självstyrelsen genomgått, är det inte förvånande att 85 procent av grönlänningarna motsätter sig en anslutning till USA.  

Självständighet eller inte?

När Norge blev självständigt 1905 genomfördes en folkomröstning strax efter och en överväldigande majoritet var för oberoendet. Detsamma gällde på Island där nästan samtliga var för full suveränitet och ett republikanskt styrelsesätt 1944.

På Åland förrättades ingen folkomröstning men nog en namninsamling till förmån för en anslutning till Sverige. På Färöarna genomfördes en folkomröstning 1946 som gav en knapp majoritet för separation. Resultatet ledde till en intern konflikt på Färöarna och en djup konflikt med Danmark som löstes på samma sätt som i Finland, det vill säga med självstyre.

Även på Grönland har det förrättats folkomröstningar som vägt jämnt mellan ja och nej. Här finns ekonomiska förbehåll men till saken hör att såväl Färöarna som Grönland åtnjuter en klart större suveränitet och mindre kontroll än vad fallet är på Åland. Därtill har de en klart större frihet att verka som internationella aktörer, ingendera hör till EU i motsats till Danmark. Mette Frederiksen är mycket noga med att inte stöta sig med den grönländska regeringen i förhandlingar med tredje part.

Med tanke på den utveckling den grönländska självstyrelsen genomgått, är det inte förvånande att 85 procent av grönlänningarna motsätter sig en anslutning till USA.  

I ett historiskt perspektiv var övergången till självständighet legitim i Norge och Island om vi ser till den stora majoriteten som svarade ja i folkomröstningarna. Däremot är detta inte fallet om proportionerna är jämna, i varje fall är det väldigt problematiskt. Om en liten majoritet får styra över en stor minoritet som i fallet Brexit blir det garanterat problem.

Detsamma gäller i frågan om självständighet. Om en liten majoritet driver igenom sin sak uppstår det slitningar internt inom regionen och i relation till kärnstaten. Ett gott förtroende riskerar rivas upp och ersättas med misstroende.

I fråga om Grönland är risken därtill stor att auktoritära stater visar intresse för naturtillgångar och erbjuder ekonomiska fördelar som kan vara lockande men som samtidigt är en säkerhetsrisk. Till saken hör att Grönland inte klarar sig ekonomiskt, vilket hittills resulterat i att Danmark subventionerat deras budget med ca 50 procent.

Därtill är kompetensen varierande bland tjänstemännen inom den offentliga förvaltningen. I den ingår en betydande stab av danska tjänstemän på kontraktbasis. Det är inte konstigt att intresset för självständighet dalar om den ska uppnås helt utan ekonomiskt stöd från Danmark.

Slutresultatet av dagens turbulens kan mycket väl bli att Grönland ges mera suveränitet i frågor som angår utrikespolitik, även om de militära konsekvenserna tills vidare är oklara.

En kuriositet i det hela är att drottningen Margrethe alltid varit populär på såväl Grönland som Färöarna och hon missade aldrig att uppmärksamma riksgemenskapen (Rigsfællesskabet) mellan Danmark, Grönland och Färöarna under sina besök till de självstyrande områdena. Den nya kungen förväntas agera enligt samma mönster.  

Samtidigt lurar här en risk för yttre inblandning. Redan nu har ett par auktoritära länder fingrarna i syltburken och om USA är på väg mot en allt mera instabil liberal demokrati under Trump ökar inblandningen. Grönland är förutom strategiskt placerad även rik på mineraler, metaller och mycket annat.

Den grönländska regeringen är väl medveten om detta och genom Trumps propåer har det perifera Grönland blivit en central aktör som varken Danmark eller USA kan negligera. Snarar handlar det om att de får foga sig efter vad grönlänningarna vill, givet att ingen ockupationsmakt invaderar de isiga vidderna.

Danmark har tagit ett långt kliv i behandlingen av den koloniala provinsen Grönland 1953 med tillhörande rasism till ett nästan helt suveränt territorium i dag.  Slutresultatet av dagens turbulens kan mycket väl bli att Grönland ges mera suveränitet i frågor som angår utrikespolitik, även om de militära konsekvenserna tills vidare är oklara.

Jan Sundberg är professor emeritus i allmän statslära vid Helsingfors universitet.

Stefan Sjöblom är professor emeritus i kommunalförvaltning vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

Artikelbild: Annie Spratt / Unsplash

Julkaisu Vem styr över Grönland? ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Vem som var först med att omsätta principer för god förvaltning i praktisk handling kan diskuteras. Men i ett nordiskt sammanhang är Axel Oxenstiernas (1583–1654) betydelse obestridlig. Som rikskansler i stormaktstidens Sverige betonade han vikten av klarhet, ansvarsfördelning och samverkan i förvaltningsstrukturerna men också respekten för jäv, opartiskhet och duglighet hos ämbetspersoner i rikets tjänst.

Principerna är fortfarande giltiga trots att de föregick den demokratiska utvecklingen med flera hundra år. Det historiska sammanhanget var ett helt annat. Oxenstiernas syfte var att befästa en centralt styrd förvaltning som höll samman riket till stöd för ekonomin och krigsmakten.

Oxenstiernas arv

Oxenstiernas arv är, som Gunnar Wetterberg visat, uppfattningen om den offentliga verksamhetens särart. Den betyder att särskilda krav måste ställas på kunskap, erfarenhet och respekt hos dem som tjänar det allmänna. Idag talar vi om ett offentligt etos. Det är den historiska grunden för en god offentlig verksamhet.

Förutsättningarna för en god förvaltning är idag mera utsatta än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Det gäller rättsprinciperna men också allmänna principer för god förvaltningssed som integritet, respekt och öppenhet. Principer av det här slaget uttrycker grundläggande värderingar för hur den verkställande makten ska utövas. De är inte statiska. De kan förändras, omtolkas och utnyttjas. 

Förutsättningarna för en god förvaltning är idag mera utsatta än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Det gäller rättsprinciperna men också allmänna principer för god förvaltningssed som integritet, respekt och öppenhet.

De utmanas av demokratins tillbakagång men också av en svårhanterlig vardag till följd av inbesparingar, nedskärningar, personalbrist och en orimlig arbetsbörda på många håll i förvaltningen. Det finns därför all anledning att fråga sig vilken betydelse en god förvaltning har i mörka tider.

I det sammanhanget är det värt att minnas att varje skede i förvaltningens efterkrigstida utveckling inneburit särskilda utmaningar när det gällt att leva upp till kraven för en god förvaltningsverksamhet.

Förvaltningspolitiska brytningsskeden utmanar den goda förvaltningen

Den första brytningen skedde under välfärdsstatens uppbyggnadsskede när de nordiska länderna gradvis lösgjorde sig från ett snävt rättsstatsideal till förmån för ett mera konsekvensinriktat förhållningssätt.

I Finland var slutet av 1970- och början av 1980-talet en betydelsefull period. Det var byråkratikritikens och decentraliseringens tid. Byråkratitalkon och avreglering var viktiga inslag i reformpolitiken. Brytningen innebar att förvaltningspolitiken inordnades i samhällspolitiken.

Med förvaltningspolitik avses vanligen idéer och åtgärder som riksdag och regering riktar mot förvaltningens organisation, arbetssätt och personal. De här åtgärderna blev viktiga instrument inte minst i den ekonomiska politiken. På så sätt blev demokratins utfall och resultat allt viktigare vid sidan av dess procedurer.

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skulle förvaltningen omprövas och effektiveras i grunden under det reformparadigm som kallats New Public Management.  Det innebar visserligen inte att förvaltningsmodellen förändrades i grunden men marknadsmässiga ideal fick ett större genomslag i form av resultattänkande, privatisering och en ny ledarskapssyn.

Med förvaltningspolitik avses vanligen idéer och åtgärder som riksdag och regering riktar mot förvaltningens organisation, arbetssätt och personal. De här åtgärderna blev viktiga instrument inte minst i den ekonomiska politiken.

Med det privata näringslivet som förebild började den offentliga sektorn under den här perioden ifrågasättas på ett helt annat sätt än tidigare.

Här skedde den andra brytningen i förvaltningspolitiken såtillvida att internationella strömningar och förebilder fick en allt större betydelse för nationellt reformarbete. Sedan dess har en mångfald av styrmedel och organiseringsalternativ ingått i reformpolitikens verktygslåda.

Utvecklingen sedan slutet av 1990-talet har delvis grundat sig på en kritik av den föregående periodens marknadsideal men också på insikten att samhällsproblem som gäller klimatförändring, energiförsörjning eller demografiska förändringar är genuint svårlösta, lömska. De förutsätter samverkan mellan myndigheter, företag, frivilligorganisationer och medborgarsamhälle.

De lömska problemen är bakgrunden till den tredje brytningen i förvaltningspolitiken. Tidsperspektivet skiftar nämligen från ett bakåtriktat, erfarenhetsbaserat perspektiv till en allt mera strategisk, kunskapsbaserad och framtidsinriktad styrning.

Det krävs med andra ord nya former för att organisera staten i förhållande till andra samhällssektorer, och en beredskap att ta i bruk innovativa och verksamhetsanpassade sätt att styra och organisera.

De lömska problemen är bakgrunden till den tredje brytningen i förvaltningspolitiken. Tidsperspektivet skiftar nämligen från ett bakåtriktat, erfarenhetsbaserat perspektiv till en allt mera strategisk, kunskapsbaserad och framtidsinriktad styrning. Det märks särskilt i reformpolitikens retorik.  Orsakerna till intresset för föregripande politik är många, från klimatförändring och Covid19 till en större geopolitisk osäkerhet.

Utvecklingen har påverkat förvaltningens duala roll i demokratin

Genom den utveckling jag här beskrivit med mycket breda penseldrag har förvaltningen fått en allt mera utpräglad dual roll i samhället. Förvaltningen är förvisso den representativa demokratins instrument för att verkställa politiken. Men i allt högre grad är den också en institution i sig som administrerar demokratins praktiska arbetsformer.

Förvaltningen organiserar och samordnar produktions- och upphandlingsformer, partnerskap, samarbetsavtal, nätverk och projekt. Det sker inte i första hand genom regeltillämpning utan genom värdemässiga avvägningar och prioriteringar.

När politik verkställs genom samverkan mellan myndigheter, företag och civilsamhällets organisationer möts olika ideal och problemuppfattningar men också olika föreställningar om var gränsen för acceptabel förvaltningsverksamhet går.

Förvaltningen är förvisso den representativa demokratins instrument för att verkställa politiken. Men i allt högre grad är den också en institution i sig som administrerar demokratins praktiska arbetsformer.

Det är ingen tillfällighet att principer för god förvaltningssed, som ursprungligen utarbetades av övernationella organisationer för att stöda biståndspolitikens mottagarländer, efterhand betonats allt mera som riktmärken för god förvaltning också i utvecklade demokratier och i Europeiska unionen.

Också viljan att kontrollera framtiden har administrativa konsekvenser. Förväntningar ställs till stordata, nya styrtekniker och demokratiska innovationer för att utveckla och förankra de framtidsbilder som styr regeringarnas verksamhet. Men särskilt centralförvaltningen har en viktig roll i att samordna de arenor där visionerna utformas.

Även om förvaltningen inte är någon monolit, är den således i kraft av det ansvar och de arbetsformer den representerar en samhällsinstitution som under de senaste 50 åren fått en allt större betydelse för demokratins funktionsduglighet.

Förvaltningen och demokratins tillbakagång

Genom demokratins tillbakagång är vi just nu är inne i ett fjärde brytningsskede. Även stabila samhällen utmanas inifrån av populistiska och andra krafter som kan utnyttja offentliga institutioner och processer för att undergräva demokratin.

I den internationella diskussionen ställs förväntningar till förvaltningen som demokratins väktare.  Steget kan tyckas långt från försvaret av demokratin till den verklighet som gäller i kommuners och välfärdsområdens vardag. Men demokratiska principer, normer och grundläggande värderingar förverkligas genom alla de beslut som dagligen fattas.

Den utmaning som demokratins tillbakagång skapar kan sammanfattas i orden att arbeta för och att stå emot. Väktarrollen handlar inte bara om att arbeta för en god förvaltning, främja rättsskydd, kvalitet och ett gott resultat som det uttrycks i förvaltningslagen.

Det gäller också att stå emot dem som anser att grundlagen mest är till besvär, att lagstiftningen bara finns till för att ändras eller att man kan tumma på principer för god förvaltning när egna värderingar och syften ska förverkligas.

I försvaret av demokratiska och rättsliga principer är den starka ställning förvaltningen över tid har fått som samhällsinstitution en viktig plattform. Medborgarnas förtroende är fortsättningsvis stabilt. Det visar den jämförelse av 30 länder som OECD publicerade tidigare i år.  

Även om principerna för god förvaltning har ett starkt stöd i den finländska författningen, borde de uppmärksammas i ännu högre grad när man bedömer vilka konsekvenser strukturella förändringar och reformer har för förvaltningens handlingsförmåga.

Men också förtroendet kan undergrävas inifrån. Dagens samhällssituation är problematisk i flera avseenden. Spänningarna mellan förvaltningen och en populistisk politik kan öka, eftersom stora frågor som mänskliga rättigheter eller klimatförändring inte tenderar prioriteras på populistiska dagordningar.  

Dessutom utmanar nedskärningar förvaltningens handlingsförmåga men också de anställdas förutsättningar att förverkliga centrala förvaltningsprinciper.

I de nordiska samhällena är kommuner och regioner särskilt viktiga förtroendeskapare. Många finländska kommuner och välfärdsområden arbetar under ständiga förändringar och ekonomisk press. Det gör viktiga serviceområden särskilt utsatta, vilket utmanar medborgarnas tilltro till en rättvis och lika behandling.

Även om principerna för god förvaltning har ett starkt stöd i den finländska författningen, borde de uppmärksammas i ännu högre grad när man bedömer vilka konsekvenser strukturella förändringar och reformer har för förvaltningens handlingsförmåga.

Forskningens och utbildningens ansvar

Förvaltningsforskningen har en viktig uppgift i att analysera och utveckla organiseringsformer som kan bevara demokratins integritet. Här är den nordiska plattformen central. Det Nordiska administrativa förbundet (NAF) har under de senaste åren gjort ett gott arbete för att lyfta fram den förvaltningsproblematik som sammanhänger med demokratins utsatthet.

Särskilt betydelsefull är utbildningen av dagens och morgondagens tjänsteinnehavare. Det behövs interdisciplinära helheter som förutom stats- och rättsvetenskapliga perspektiv beaktar förvaltningsetiska aspekter och de krav som krishantering och automatiserat beslutsfattande ställer på förvaltningens personal.

I arbetet för en god förvaltning i mörka tider är Oxenstiernas arv, insikten att den offentliga tjänstens särart ställer särskilda krav på kunskap, integritet och duglighet, lika aktuell idag som för 400 år sedan.

Stefan Sjöblom är professor i kommunalförvaltning vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Han leder forskningsprojektet Demokratisk styrning som procedurlegitimitet.

Artikelbild: Gerd Altmann / Pixabay

Julkaisu God förvaltning i mörka tider ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Kan EU lagstifta om ett gemensamt minne? Frågan kan tyckas märklig, men har blivit aktuell i anledning av att Sveriges och Finlands regeringar tagit emot formella underrättelser från EU-kommissionen gällande påstådda överträdelser av EU-rätten. Det handlar om rådets rambeslut av den 28 november 2008 om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftning (hädanefter rambeslutet).

Det aktuella rambeslutet är en typ av EU-rättslig lagstiftning som bland annat behandlar kriminalisering av hets mot folkgrupp och förnekelse av Förintelsen. Men syftet med lagen är troligtvis annat än att minska hot- och hatbrotten i samhället – nämligen att skapa ett gemensamt europeiskt minne som tar sin början i Förintelsen.

Denna artikel handlar om hur EU:s offentliga minnespolitik påverkar Sveriges och Finlands straffrättslagstiftning.

Hets mot folkgrupp i Finland och Sverige

Frågan om den korrekta implementeringen av rambeslutet behandlas av både EU och medlemsstaterna som en straffrättslig fråga. Både Sverige och Finland hävdar dock att den tolkning som kommissionen framhåller saknar tydligt stöd i rambeslutets ordalydelse.

Exempelvis menar den svenska regeringen att ett antal redan existerande straffrättsliga regleringar såsom olaga hot, uppvigling och hets mot folkgrupp i svenska brottsbalken (BrB) täcker de krav på kriminalisering som rambeslutet uppställer.

Den mest centrala regleringen rörande Förintelseförnekelse finns emellertid i både det svenska och finska brottet ”hets mot folkgrupp”. Enligt regleringen om hets mot folkgrupp i den finska strafflagen ska personer som allmänheten tillgängliggör eller sprider information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning dömas hets mot folkgrupp.

Dock tycks EU-kommissionen efterfråga att orden folkmords- och förintelseförnekelse ska utskrivas direkt i lagen. Regleringen är såtillvida symbolisk.

Motsvarande reglering i den svenska brottsbalken är mycket snarlik. Dock kan noteras att kategorin könsöverskridande uttryck omfattas av det svenska skyddet.

Kommissionen hävdar dock att denna reglering inte räcker till – en tydligare krimnalisering behövs för att uppfylla kraven som EU-rätten ställer. Särskilt efterfrågas en tydlig kriminalisering av folkmords- och förintelseförnekelse – ordagrant – i Finlands och Sveriges nationella lagar.

Man kan ifrågasätta om en sådan kriminalisering verkligen behövs eftersom offentligt förnekande av Förintelsen redan innefattar hets mot folkgrupp i både Finland och Sverige.

Dock tycks EU-kommissionen efterfråga att orden folkmords- och förintelseförnekelse ska utskrivas direkt i lagen. Regleringen är såtillvida symbolisk. Man kan anta att detta inte så mycket beror de nationella strafflagarna i sig. I stället kan antas att det har sin grund i EU:s politiska mål att skapa ett sammanhållet narrativ om en gemensam europeisk historia.

Utifrån detta perspektiv blir det tydligt att rambeslutet utgör ett verktyg i skapandet av ett europeiskt gemensamt minne.

Det kollektiva minnet och samhällets självuppfattning – från krig till förintelse

Enligt teorin om förekomsten av ett kollektivt minne används ett delat minne som en del av samhällets identitetsbygge. Det kan ske genom skapande av konst, litteratur och genom ritualer och andra former av mellanmänsklig kontakt. Kollektivt identitetsbyggande kan även ta institutionella former: Den ledande makten i en stat eller en sammanslutning av stater är då aktörerna bakom skapandet av detta minne.

När minnet på detta sätt når samhällets maktsfärer, kan dess narrativ både förenklas och konsolideras för att passa exempelvis lokalpolitiska syften.

Vid ett studium av EU:s kollektiva minne är det tydligt att unionen både har och länge har haft en förankring i händelserna under andra världskriget. Initialt lade emellertid de politiska aktörerna i väst större fokus vid antinazism och ett avståndstagande från Tysklands aggressiva krigsföringsstrategi när det som skett under andra världskriget skulle bearbetas.

I östra delarna av Europa spelade antifascismen en liknande roll – de kommunistiska staterna, såsom Sovjetunionen och Jugoslavien, hämtade sin politiska legitimitet ur ett narrativ vari fascismen utgjorde fienden och frigörandet av Europa var centralt. Gemensamt för dessa referenspunkter är emellertid det fokus som ligger vid kriget som sådant. Förintelsen och antisemitismen var inte de historiska komponenter ur vilka man kunde hämta politisk legitimitet för samarbete och förändring.

Enligt teorin om förekomsten av ett kollektivt minne används ett delat minne som en del av samhällets identitetsbygge.

Vid detta skede av historien hade helt enkelt inte ett koncept som Förintelsen – med alla konnotationer som det i dag bär på – skapats och tagit plats i det politiska medvetandet. Ännu mindre fungerade det som en moralisk kompass att utgå ifrån när det enade Europa skulle skapas. Förintelsen uppfattades snarare som en av krigets många tragedier. Krigets betydelse som Europas givna historiska referenspunkt för politisk förändring kom emellertid att börja minska i vid 1900-talets slut.

Orsakerna till detta är givetvis flera. Murens fall år 1989 och den successiva utvidgningen av EU österut brukar nämnas som en faktor. Den ekonomiska kris som drabbade flera europeiska välfärdsstater under 70-talet brukar nämnas som en annan. Förutom detta kan noteras att det år 1991 plötsligt var krig i Europa igen – med inslag av etnisk rensning och krigsbrott.

Den fundamentala myten om ”aldrig mera krig” i Europa framstod i skuggan av detta som verklighetsfrämmande. Vidare har forskningen noterat att västvärldens individualism och ökade fokus på mänskliga rättigheter – och den juridiska betoningen av dessa – tycks sammanhänga med ett allt större fokus på Förintelsen.

Det är därför också intressant att notera att hänvisningar till frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och ”rule of law” (på svenska. rättsstatlighet), för första gången förekommer i EU:s grundläggande dokument i Maastrichtavtalet från 1992 – och då endast i preambeln. År 1997 flyttar dessa värden in i artikel 6 i Amsterdamfördraget. Tanken om EU som en sammanslutning av stater med gemensamma värderingar tycks födas ungefär samtidigt som Förintelsen träder fram som en ny historisk referenspunkt. Det är mot Förintelsen som europeiska värderingar och europeisk identitet kontrasteras.

Rambeslutet – en lag som kommunicerar europeiska värden

Mycket tyder alltså på att rambeslutet är ett verktyg som EU använder i identitetspolitiskt syfte. Om rambeslutet dessutom sätts i relation till EU:s övriga politiska mål blir detta än mer tydligt. Den 5 oktober 2021 släpptes till exempel ett meddelande från Kommissionen kallad ”EU Strategy on Combating Antisemitism and Fostering Jewish Life (2021–30)”. Det är ett ambitiöst program som syftar inte bara till att motverka och bekämpa alla former av antisemitism – utan också ”fostra” judiskt liv i Europa.

Kommissionen avser att i detta arbete använda alla sina ekonomiska och legala verktyg. Man har för avsikt att bland annat satsa pengar på undervisning om Förintelsen, skapa arbetsgrupper för kunskapsinsamling och kontroll, ekonomiskt stödja kulturella och religiösa samfund samt – kontrollera genomförandet av relevant lagstiftning hos medlemsstaterna. Rambeslutet utgör en sådan relevant lagstiftning.

Undertexten i strategin blottlägger på ett mycket tydligt sätt EU:s samtida narrativ. Historien används såtillvida i ett proaktivt syfte.

Det var kommissionär Margaritis Schinas, vicepresident och ansvarig för ”främjandet av vår europeiska livsstil” (en. Promoting our European Way of Life), som först sjösatte denna strategi. Det kan noteras att titeln ändrades precis innan Schinas inträde – från ”protecting” till ”promoting”.

Det är därvidlag tydligt att projektet inte endast är avsett att förbättra villkoren för minoriteter i Europa. Målet är sammanvävt med främjandet av ”europeisk livsstil” generellt. Undertexten i strategin blottlägger på ett mycket tydligt sätt EU:s samtida narrativ. Historien används såtillvida i ett proaktivt syfte.

Framtiden – ett europeiskt minne i nordisk kontext

För att skapa en gemensam identitet behövs ett gemensamt minne. Ur minnet kan värderingar och åsikter hämtas. Kommissionen använder de medel som står tillbuds i syftet att skapa ett sådant gemensamt minne – straffrätten är bara ett av flera verktyg.

Det återstår ännu att se om Finland och Sverige kommer att ändra sin respektive nationella lagstiftning för att tillgodose EU:s önskemål. En svensk lagutredning har lämnat förslag på en förändrad reglering om hets mot folkgrupp. Det återstår dock att se om förslaget bli verklighet och om Finland i så fall följer det svenska exemplet.

Skulle en ändring ändock ske, bör lagstiftaren vara ärlig med faktumet att lagstiftningen syftar till att skapa gemensamma europeiska värderingar och ett delat europeiskt minne. Det handlar inte så mycket om att förbättra den nationella straffrätten utan att anpassa den svenska och finska straffrätten till ett europeiskt politiskt identitetsprojekt.

Jur. Dr. Karolina Stenlund är forskardoktor på EuroStorie, Helsingfors universitet.

Artikeln är en del av Eurostorie-serien.

Eurostorie artikar på finska
Eurostorie artiklar på engelska

Artikelbild: Gianni Crestani / Pixabay

Julkaisu Eurostorie: Att reglera det kollektiva minnet – EU-kommissionens kritik av Finlands och Sveriges kriminalisering av Förintelseförnekelse ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Så länge jag har undervisat i offentlig förvaltning (ÅA i Vasa) har jag poängterat att ”Finland är världens troligen mest kommunaliserade land vad gäller välfärdsfunktioner som vård, skola och omsorg”. Knappast en överdrift. I Sverige har det länge varit landstingen (kallas ”regioner”, numera) som skött sjukvården. I Norge är de flesta sjukhus statliga, om jag minns rätt. På de flesta andra håll är den offentliga sektorn inte så stor. Redan att de finländska kommunerna kan uppbära skatt är ganska unikt.

Men nu får jag ta och uppdatera föreläsningsmaterialet. Hälften av den kommunala verksamheten (liksom pengarna) hamnar på regional nivå från och med år 2023.

Redan att de finländska kommunerna kan uppbära skatt är ganska unikt.

En och en halv månad före valet till de nya välfärdsområdenas fullmäktige var jag moderator under ett webinarium kring allt detta. Tillställningen var givande, men det kändes nervöst att presenteras som ”expert”. Det är jag då verkligen inte! Det är inte heller många som är det, eftersom vi inte haft dessa val förut. Låt vara att jag följer med allt vad val heter, så även detta.

Personligen avskyr jag i och för sig termen ”välfärdsområdesfullmäktige”. Redan antalet bokstäver (26) är som gjort för att skrämma bort folk. Vad är det för fel på att tala om ”regioner”? Rent praktiskt tycker jag att kommunerna lika gärna kunde utse folk till välfärdsområdesfullmäktige, men den idén faller på juridiska grunder så länge pengarna kommer från staten.

Vad är det för fel på att tala om ”regioner”?

Sammansättningen av våra nyvalda välfärdsområdesfullmäktige kan sägas ha en hög grad av professionalism. Att en stod del av de invalda besitter sakkunskap om den tämligen komplexa verksamhet som man skall fatta beslut om torde kunna vara till fördel, även om tanken med representativ demokrati handlar om att få olika synvinklar representerade. Det var endast 12 % som sade sig sakna någon form av specialkunskap för uppdraget. Mer än en tredjedel får sin utkomst inom vården. Lite mer än hälften hade en högre högskoleexamen, alltså minst magisterexamen.

Med kommunalvalet som modell

Kommunförbundets forskningschef Marianne Pekola-Sjöblom hade i god tid före valet tagit fram siffror där hon visade hur valet skulle sluta om man utgick från senaste kommunalvalet. Siffrorna visade sig hålla streck riktigt bra.

Centern har sedan en tid fört en tynande tillvaro och inte framstått som det maktparti som man traditionellt har varit inom finländsk politik. Det oaktat skulle Centern enligt denna prognos bli störst i nio områden. Så var också fallet.

För att förklara det enkelt så var Österbotten och Satakunta de två mest nordliga områden där Centern inte blev största parti. I de mindre urbana områdena österut och norrut är Centern däremot starka. Det är ju också just Centern som genomgående drivit frågan om någon form av regionfullmäktige. Det ligger i deras intresse, helt enkelt. Inget illa menat med detta, utan bara ett konstaterande. En stor del av kommunerna i glesbygden har fått allt svårare att upprätthålla servicen eftersom befolkningsstrukturen är så pass ofördelaktig.

Alla kommuner har sina utmaningar. Men på en del håll är utmaningarna större än på andra. I Päijänne-Tavastland väntades det bli knivskarpt mellan Samlingspartiet och Socialdemokraterna. Det visade sig att SDP fick 24,7 % av rösterna mot ”endast” 24,5 % för Samlingspartiet.

En stor del av kommunerna i glesbygden har fått allt svårare att upprätthålla servicen eftersom befolkningsstrukturen är så pass ofördelaktig.

Vidare skulle Samlingspartiet enligt prognosen bli största parti i minst sex områden medan SDP skulle bli störst i tre. SFP ansågs ha god chans att bli starkast i Östra Nyland och skulle helt säkert bli det i Österbotten. Med en stor andel svenskspråkiga och en situation där de finskspråkigas röster fördelar sig på många olika partier var det lätt att tro så. I Österbotten fick partiet mycket riktigt egen majoritet.

Samlingspartiet antogs ha god chans att bli störst i de flesta områden runt Helsingfors samt kring Åbo (Egentliga Finland) respektive Tammerfors (Birkaland). Så blev också fallet. Samlingspartiet följdes av SDP.

SDP skulle enligt Pekola-Sjöbloms kalkyl ha sina starkaste fästen i sydöstra hörnet av landet (Kymmenedalen och Södra Karelen) samt där Björneborg utgör centralort (Satakunta). Mycket riktigt. Inga överraskningar här heller.

Hur många röster?

Själv har ibland jag fått frågan hur många röster som behövs för att bli invald.

De flesta som läser den här tidskriften vet att det här kan vara en jättesvår fråga. Det varierar från plats till plats och från ett parti till ett annat. Dessutom är det ännu svårare att sia om vilka röstetal som krävs i ett mindre parti. Också mellan två partier som får två eller tre kandidater var invalda kan röstetalet se helt olika ut.

I ”Parti X” kanske det finns många jämnstarka medan det i ”Parti Y” kan finnas en röstmagnet som är överlägsen. Då kan det räcka med rätt få röster för att bli tvåa eller trea i ”Parti Y”. I ”Parti X” kan det däremot krävas betydligt fler röster.

Sånt där kan te sig märkligt, men det är egentligen logiskt. Det kan gälla mindre partier i vilket välfärdsområde som helst. Eller i en valkrets inför ett riksdagsval. Eller i en enskild kommun i ett kommunalval.

Själv har ibland jag fått frågan hur många röster som behövs för att bli invald.

I en text som jag skrev för Vasabladets räkning tog jag SFP i Österbotten som exempel. Partiet är det parti som de flesta av den tidningens läsare känner till. Om partiet får 50 000 röster i ett riksdagsval och vi tänker oss att valdeltagandet i ett välfärdsområdesval är tre femtedelar av vad det är i ett riksdagsval så landar man kanske på 30 000 röster.

Har man 73 kandidater betyder det att dom i snitt har 400 röster vardera. Men det kan också finnas röstmagneter som gör att rösterna fördelar sig väldigt olika.

Om en dryg tredjedel av kandidaterna blir invalda kunde det lägsta röstetalet kanske landa på 400 för den som blir invald? Jag sköt från höften för att illustrera det hela inför valet och kunde inte hålla mig för skratt då jag såg att den sist invalde hade 404 röster medan den som blev första suppleant hade 398.

Borde jag lämna in Lotto? Nå, efter kontrollräkning visade det sig att den som hade 404 röster hamnade strax utanför.

Lamt intresse

I anslutning till min undervisning brukar jag dra nytta av kommunbranschens utvecklingsstiftelse KAKS (Kunnallisalan kehittämissäätiö). Under hösten 2021 genomförde KAKS en opinionsmätning som tydde på att mer än två tredjedelar tänkte rösta i välfärdsområdesvalet. Det där såg jag som en nåd att stilla be om. Även i KAKS egen analys hade man motsvarande farhågor.

Enligt undersökningen sade sig 43 % vara säkra på att dom tänker rösta. Min gissning inför valet var att valdeltagandet skulle stanna ungefär vid den nivån, men det är svårt att veta eftersom vi inte haft sådana här val förut. Det verkliga valdeltagandet landade på 48 %. Det är inte alls bra, men det kunde för all del ha varit värre.

Många ansåg att riksdagsledamöter inte ska ställa upp i detta val. Ändå kunde man anta att många ändå skulle rösta på en dylik eftersom det är dom man känner till. Mycket riktigt så tenderade kända politiker att få flest röster. Var det någon som hade trott någonting annat?

Ett annat mönster är att man gärna ger sin röst åt någon från hemorten. Man ser det i kommunalval, och så även nu i välfärdsområdesvalet. En kandidat på landsorten får ofta de flesta av sina röster från den del av kommunen där man bor. Inget konstigt i det.

Anmärkningsvärt här är att valdeltagandet i Östra Nyland och i Vanda-Kervo hamnade under 40 %.

Men låt mig blicka utåt en bit, bort från mina egna österbottniska hemtrakter. Nyland är så pass folkrikt att regionen är indelad i fyra delar. I Östra Nyland antogs SFP vara rätt starka, med samlingspartiet som främsta konkurrent. Så blev också fallet. Vidare har vi Vanda-Kervo, som bildar ett eget välfärdsområde och där Samlingspartiet blev störst strax före SDP.

Anmärkningsvärt här är att valdeltagandet i dessa två områden hamnade under 40 %. I fallet med Östra Nyland saknades den spänning som kunde ha trissat upp valdeltagandet. Beträffande Vanda-Kervo så kännetecknas området inte minst av en stor andel inflyttade. Även i andra val brukar deltagandet vara synnerligen lågt just här.

De två övriga områdena är Västra Nyland (Esbo och västerut) och Mellersta Nyland (lite norr om huvudstadsregionen). Även här var samlingspartiet som väntat störst före SDP. Den relativt stora andelen svenskspråkiga gjorde att SFP kom trea i Västra Nyland.

Helsingfors tillåts sköta om saker och ting på samma sätt som förr. Där bor helt enkelt tillräckligt med folk. Områdesindelningen i övriga Nyland är såtillvida intressant eftersom det också där bor mycket folk, men mer ojämnt fördelade. Exempelvis Västra Nyland är speciellt till sin utformning då en klar majoritet av befolkningen bor längst österut i området, alltså i Esbo. Dylikt medför en risk att folk som bor längst västerut, exempelvis Hangö, känner sig åsidosatta.

Motsvarande dilemma kan vi finna på orter som blev helt utan representant i välfärdsområdets fullmäktige. Det här gäller i regel främst små kommuner. Men det kunde också drabba en så pass stor kommun som Ackas (Akaa på finska, nära Tammerfors) där det ändå bor över 16 000 människor på orten.

Detta måste inte per definition medföra problem, men det kan vara bra att vara uppmärksam på dylika omständigheter.

Kort valkampanj

En kort valkampanj till ett val som folk inte riktigt verkar förstå vikten av är inte bra. En bekant som kandiderade i den geografiska utkanten av det välfärdsområde han bor i ondgjorde sig över att det var svårt att få folk att bry sig. Själv bor jag mitt i, men jag skulle ha funderat ännu mer på det här valet än jag nu gjorde om jag bodde mer perifert.

Tror folk att sjukvården, brandkåren och omsorgen om barn och äldre är något som sköter sig självt? Hoppas inte. Men att få dem att förstå att det har någon betydelse vilka som sitter i fullmäktige för ett välfärdsområde är svårt.

Diskussionen kring en välfärdsreform har pågått länge. Bakgrunden är förstås att det föddes så många människor åren efter kriget. Nu är de gamla och skall självfallet tas om hand. Ännu häromåret utgjorde de som var födda år 1948 den största årskullen i landet. Av de mer än 100 000 som föddes då var de flesta fortfarande vid liv och bodde kvar i landet.

Nyligen visade det sig visst att årgång 1963 numera är något fler. Men såväl ”de stora årsklasserna” som mina jämnåriga (jag är född 1964) är klart fler än de som har fötts på senare år. Den här obalansen är inte bra för samhället, milt sagt.

För egen del tyckte jag att det hela var väldigt spännande, inte minst med avseende på det procentuella valdeltagandet och fördelningen av fullmäktigeplatser mellan olika delar av ett område.

Nästa utmaning blir att få allt att löpa. Stommen finns förstås sedan tidigare, men då mellan 170 000 och 200 000 personer byter arbetsgivare förstår man att det inte är någon lite boll som har satts i rullning.

Redan att dessa siffror anges som ett intervall säger en del. Vet man inte exakt hur många som är anställda? Jag antar det kan handla om hur man räknar de som anställda på deltid liksom de som är anställda för en viss tid.

Tanken är att tillgången på vård skall bli likvärdig i hela landet, men det innebär i praktiken att man ”bestraffas” i de områden där folk håller sig friska. Österbotten hör hit. Rätt eller fel, så tenderar folk att se saker och ting ur det egna områdets synvinkel. Ingen väljer att bli sjuk. Det torde alla förstå. Men i de områden där vårdkostnaderna är lägre pekar man gärna på att förebyggande åtgärder har gett resultat och att man på andra håll borde ta ett större ansvar här.

Summa summarum så bjöd inte välfärdsområdesvalet på några stora överraskningar. Valdeltagandet var lågt och de partier som antogs bli störst i respektive område kom också att bli det. Graden av professionalisering var hög. Sannfinländarna och de gröna klarade sig sämre än de gjort i andra val på senare år, men inte heller det var någon större sensation. För egen del tyckte jag att det hela var väldigt spännande, inte minst med avseende på det procentuella valdeltagandet och fördelningen av fullmäktigeplatser mellan olika delar av ett område.

Eftersom välfärdsområdesvalet har berört centerns hjärtefrågor var det heller knappast någon överraskning att just det partiet klarade sig väl. Att däremot se det här som något ”förval” till nästa riksdagsval och slå fast att systemet med ”de stora stora” (Samlingspartiet, SDP och Centern) är tillbaka är däremot inget som jag för egen del skulle skriva under på.

Claus Stolpe är universitetslektor vid Åbo Akademi i Vasa. Undervisar i statskunskap, offentlig förvaltning och politisk historia. Pol.dr. (presidentvalsmetoder, statskunskap, 1997), fil.dr. (USA:s presidenter, historia, 2011) och pol.lic. (professionalism bland förtroendevalda, offentlig förvaltning, 1991).

Julkaisu Tankar kring välfärdsområdesvalet ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Europeiska unionens gemensamma invandrings- och asylpolitik har sitt ursprung i toppmötet i Tammerfors (1999). Under två årtionden har man försökt harmonisera nationella förfaringssätt, dock inte så snabbt som man önskat och inte heller utan svårigheter.

Under flyktingkrisen som bröt ut år 2015 anlände på ett år över en miljon asylsökande till EU, och unionens gemensamma politik hamnade i en kris. Sverige, Norge och Finland var i förhållande till sina befolkningsmängder bland de fem största flyktingmottagarländerna inom EU. Under 2015 sökte nästan 250 000 personer asyl i de nordiska länderna.

Under två årtionden har man försökt harmonisera nationella förfaringssätt, dock inte så snabbt som man önskat och inte heller utan svårigheter.

Den stora mängden av flyktingar förändrade diskussionsklimatet och politiken i de nordiska länderna. Hurdana konsekvenser hade krisen på asylpolitiken?

Nordiskt perspektiv och flyktingkrisen

De nordiska länderna har som stabila välfärds- och rättsstater varit ett lockande målområde för många migranter och flyktingar. Välfärdsstaten som institution har haft en central roll i den nordiska invandringspolitiken. I och med flyktingkrisen har välfärdsstatens bärkraft och förmåga att ta emot och integrera stora mängder asylsökande ifrågasatts. Samtidigt har de nordiska ländernas pliktkänsla beträffande normativa och humanitära åtaganden gjort det svårt för dem att ta hänsyn till nationella och ekonomiska intressen.

Flyktingkrisen har stärkt medlemsländernas vilja att återföra en del av befogenheterna och kontrollen till nationell nivå.

Det nordiska samarbetet kring asylfrågor har under de senaste årtiondena varit mycket splittrat och snarast kompletterat EU:s ram för samordning av asylpolitiken. Från och med 1990-talet har en alltmer europeisk asylpolitik format utvecklingen i alla de nordiska länderna. Flyktingkrisen har stärkt medlemsländernas vilja att återföra en del av befogenheterna och kontrollen till nationell nivå.

Flyktingkrisen satte press på mottagningssystemen och innebar en vändpunkt för de nordiska ländernas sätt att se på invandrings- och asylpolitiska frågor. Trots sitt humanitära rykte skärpte alla länderna villkoren i anknytning till invandring, familjeåterförening och försörjning. Vidare togs gränskontroller i bruk vid landsgränserna för att förhindra migranternas rörlighet.

Trots sitt humanitära rykte skärpte alla länderna villkoren i anknytning till invandring, familjeåterförening och försörjning.

Flyktingkrisen gav den nordiska dimensionen en ny innebörd. Redan små förändringar i ett land, exempelvis strängare reglering kring gränsbevakning, avvisningsbeslut och listor över säkra länder, återspeglades snabbt i de övriga länderna i form av ett ökat antal asylsökande.

Europeisering och nationalisering

De nordiska länderna har haft olika linjer i fråga om att integrera sin invandrings- och flyktingpolitik med den Europeiska unionens. Finland, Sverige och Danmark är EU-medlemsländer, men Norge och Island inte är det. Norge har ändå ansetts vara mer integrerat i EU:s utveckling i invandrings- och asylfrågor än Danmark. Vid betraktandet av de reaktioner som flyktingkrisen väckte är det därför viktigt att beakta ländernas olika grader av europeisering, det vill säga hur långt länderna har genomgått en institutionell anpassning och sammanjämkning av sin politik med EU.

Den snabba europeiseringen inom asylpolitiken är förvånande, för traditionellt har medlemsländerna starkt försvarat det nationella beslutsfattandet.

De effekter som ett ökat samarbete inom asylpolitiken har på ländernas nationella politik undersöks inom politologin ofta inom ramen för europeisering. Ur den gemensamma europeiska invandrings- och asylpolitikens synvinkel är det av central betydelse att alla nordiska länder hör till Schengenområdet och Dublinsystemet. Överlag har de nordiska länderna, som de starkt reglerande länder de är, jobbat för att harmonisera och höja EU:s gemensamma standarder inom asylpolitiken.

Den snabba europeiseringen inom asylpolitiken är förvånande, för traditionellt har medlemsländerna starkt försvarat det nationella beslutsfattandet. Flyktingkrisen har stärkt strävandena att återta en del av kontrollen i invandringsfrågor. I Norden har den så kallade åternationaliseringen märkts framförallt genom återinföringen av de inre gränskontrollerna.

Sverige – europeisk föregångare

Sverige har blivit känt för sina humanitära ambitioner och sin liberala flyktingpolitik som resulterade i ett stort flyktingmottagande. Under flyktingkrisens toppår 2015 anlände över 160 000 personer till Sverige – i förhållande till befolkningsmängden det största antalet i hela EU. Extra press på mottagningen skapas av det faktum att de flesta anlände inom en tidsperiod på några månader och att över 40 % var under 18 år gamla.

På hösten 2015 meddelade Sveriges regering att man var tvungen att vidta tillfälliga begränsande åtgärder för att minska på mängden personer som kom till landet. Man började kontrollera identitetshandlingarna vid den danska gränsen och Danmark följde efter genom att stänga sin gräns mot Tyskland. Det permanenta uppehållstillståndet ändrades till att bli ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på tre år.

Under flyktingkrisens toppår 2015 anlände över 160 000 personer till Sverige – i förhållande till befolkningsmängden det största antalet i hela EU.

Alternativ skyddsbehövande fick ett uppehållstillstånd på ett år. Villkoren för familjeåterförening stramades åt och man höjde åldersgränsen för äktenskapspartner som kom från andra länder. De åtstramade riktlinjerna i Sverige innebar allmänt sett en förskjutning av asylreglerna i riktning mot EU:s minimikrav.

Sverige blev tvunget att backa tillbaka från sin roll som europeisk representant för en liberal asylpolitik och fästa mera uppmärksamhet vid sina egna nationella resurser. De ändringar som genomfördes avvek klart från Sveriges tidigare linje, som utgick ifrån en generös asylpolitik, invandrarnas jämlikhet med majoritetsbefolkningen och anländande personers rättigheter.

Danmark – modell av en överstatlig politik

Danmark har inom EU sedan 1990-talet blivit känt framförallt för sin tillämpning av en sträng invandrings- och asylpolitik på nationalistisk grund. Den vägledande tankegången i Danmarks invandringspolitik har varit att överge idén om normativ mångkulturalism, till förmån för att effektivt integrera invandrarna och att bibehålla den nationella sammanhållningen. Som följd av flyktingkrisen lämnades cirka 21 000 asylansökningar in i Danmark år 2015.

Den vägledande tankegången i Danmarks invandringspolitik har varit att överge idén om normativ mångkulturalism, till förmån för att effektivt integrera invandrarna och att bibehålla den nationella sammanhållningen.

Redan i februari 2015 drogs riktlinjer upp enligt vilka en asylsökande utgående ifrån det allmänna läget i ursprungslandet kunde få endast ett års uppehållstillstånd. Asylsökandenas sociala förmåner halverades i förhållande till vad de tidigare varit. När antalet asylsökande ökade under hösten 2015 föreslog man åtstramningar i asylförfarandet, det permanenta uppehållstillståndet och socialskyddet. Dessutom försökte man snabbt återsända asylsökande som fått avslag på sin ansökan.

När det gäller europeiseringen har Danmark varit förebild för de medlemsländer som varit motståndare till en överstatlig politik. Danmark har öppet kritiserade hur flyktingkrisen sköts på EU-nivå och har krävt att medlemsländerna själva handlar mer aktivt. Landets lösningar kan ses som en fortsättning på dess försvar av de nationella befogenheterna och den nationella kontrollen i invandringsfrågor.

Norge – enligt Sveriges eller Danmarks modell?

Norge har försökt vårda sitt anseende som en humanitär stat som respekterar de mänskliga rättigheterna. År 2015 anlände 31 000 asylsökande till landet, tre gånger så många som året innan.

I november 2015 tog Norge i bruk inre gränskontroller och föreslog flera skärpningar i reglerna för invandring, asyl och familjeåterförening. Regeringen motiverade ändringarna med vikten av att leda asylsökande vidare till andra länder.

Norge kan anses ha följt Sveriges liberala linje genom att skapa sin egen humanitära image, men i och med krisen har Danmarks exempel lockat fram improviserade begränsningsåtgärder.

Norge har haft ett förvånansvärt smärtfritt förhållande till europeiseringen av invandrings- och asylpolitiken och aktivt deltagit i exempelvis grundandet av Europeiska stödkontoret för asylfrågor EASO samt i Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex verksamhet. Norge har även haft ett starkt intresse för EU-samarbete på flera områden, bland annat beträffande återtagandeavtalen.

Norge kan anses ha följt Sveriges liberala linje genom att skapa sin egen humanitära image, men i och med krisen har Danmarks exempel lockat fram improviserade begränsningsåtgärder. Gränskontroller är ett tecken på nationalisering av asylpolitiken och en önskan att ha kontroll över hur många personer som kommer till landet.

Finland – gott samarbete med EU

I Finland har andelen utlänningar samt mängden asylsökande i proportion till landets befolkningsmängd varit mindre än i de övriga nordiska länderna. Under flyktingkrisen år 2015 anlände över 32 000 asylsökande till landet, vilket var tio gånger så många som under tidigare år.

I statsminister Juha Sipiläs regering (2015) fick Sannfinländarna regeringsansvar. Genom regeringsprogrammet ville man i första hand främja arbetsrelaterad invandring och man betonade att omplaceringar inom EU var frivilliga. I december 2015 offentliggjordes regeringens asylpolitiska åtgärdsprogram, i vilket man redogjorde för hur man skulle klara den ökade mängden asylsökande.

Oberoende av sina kritiska utspel har Finland sökt ett gott samarbete med EU och genom olika åtgärder velat dela de sydliga medlemsländernas börda.

Programmet drog upp riktlinjer för en harmonisering av förfaringssätten både på EU-nivå och på nordisk nivå. Som helhet medförde åtgärderna som Sipiläs regering genomförde att det blev svårare att få internationellt skydd och att de asylsökandes rättsskydd försämrades.

I Finland har effekterna av europeiseringen hängt samman med en förbättring av utlänningars rättsliga status samt med en harmonisering av asylmottagningssystemet och av olika begrepp i lagstiftningen. Senare har Finland, likt övriga nordiska länder, genomfört många ändringar i asylsökandes ställning och rättigheter i syfte att göra landet mindre lockande för invandrare.

Oberoende av sina kritiska utspel har Finland sökt ett gott samarbete med EU och genom olika åtgärder velat dela de sydliga medlemsländernas börda.

Slutsats

Flyktingkrisen och de stora mängderna asylsökande har fört de nordiska länderna, som tidigare haft väldigt olika asylpolitik, in på en gemensam, restriktiv linje. De utmärkande dragen för den mer restriktiva politiken har bland annat varit att det blivit svårare att få permanent uppehållstillstånd, att mängden beviljade ansökningar har minskat, att socialskyddet har försvagats och att familjeåterföreningar har gjorts svårare i alla nordiska länder.

Tanken att det internationella skyddet kan vara tillfälligt och att den asylsökande eventuellt kan återsändas till sitt hemland har också i högre grad funnits på ländernas agenda. Integrationen har i sin tur framförallt kopplats ihop med integration i arbetslivet och individens förmåga att försörja sig själv och sin familj.

De nordiska länderna, som alla har starka regelverk kring asylmottagning, har under årens lopp försökt påverka EU:s gemensamma politik i enlighet med sina egna nationella intressen.

De nordiska länderna, som alla har starka regelverk kring asylmottagning, har under årens lopp också försökt påverka EU:s gemensamma politik i enlighet med sina egna nationella intressen. För Finland och Sverige har detta varit något enklare eftersom de fullt ut är en del av EU:s asylsystem. För Norge och Danmark, som inte är bundna vid alla EU:s asylpolitiska regler, har däremot ibruktagandet av nationella åtgärder varit lättare. På så sätt har alla länder integrerats starkt i den europeiska utvecklingen, men har ändå hamnat i olika positioner.

De nordiska länderna har i och med flyktingkrisen i allt högre grad arbetat för en regional samstämmighet och lånat fungerande handlingsmodeller av varandra. Detta förklaras av den gemensamma grund som de nordiska välfärdsstaterna står på och de liknande utmaningar som invandringen medfört för dem.

Krisen har tydligare än förut visat hur viktigt samarbetet mellan grannländerna är och hur beroende de är av varandra.

Artikeln bygger på ett kapitel i en framtida bok ”Norden och EU:s flyktingkris – mot en mer samstämd politik”, i Godenhjelm, Mäkinen & Niemivuo (red.) Förvaltning och Rättssäkerhet i  Norden –utveckling, utmaningar och framtidsutsikter, Svenska Litteratursällskapet (publiceras 5/2022)

Artikeln har översatts till svenska av Nikola Wegar och redigerad av Daniel Kawecki.

PD Hanna Tuominen är universitetslektor i världspolitik vid Helsingfors universitet.

Julkaisu Norden och EUs flyktingkris — mot en mer samstämd politik ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

I skrivande stund står vi inför Finlands första välfärdsområdesval, ett val där Finlands befolkning väljer representanter till en nyskapad administrativ nivå, välfärdsområdet. Som namnet säger handlar det alltså om en administrativ nivå som fokuserar på välfärdsservice. Mer specifikt handlar det om att ansvaret för social och hälsovårdsservice överförs från den kommunala nivån till en regional nivå. När det nalkas strukturella omvandlingar i Finland med sina två nationalspråk tillkommer det förstås också en språklig dimension. Bland de svenskspråkiga ställer man sig frågan om hur den språkliga servicen kommer att fungera inom den nya strukturen.

Bland de svenskspråkiga ställer man sig frågan om hur den språkliga servicen kommer att fungera inom den nya strukturen.

Dessa tankar och den eventuella oro för den språkbaserade välfärdsservicen som de nya välfärdsområdena för med sig ser dock inte nödvändigtvis ut på samma sätt för alla finlandssvenskar. I en nyligen publicerad artikel visar vi, Staffan Himmelroos, Isak Vento och Åsa von Schoultz vid Helsingfors universitet, vad som styr svenskspråkiga finländares åsikter om språkbaserad välfärdsservice i Finland.

Universalism och nationalspråk

Kombinationen språkfrågor och välfärdsservice rör ingalunda endast Finland, utan är ett ämne som är relevant i alla flerspråkiga länder och i princip för vilken medlem som helst ur en minoritetsgrupp som inte behärskar majoritetsspråket felfritt.

Det är också välkänt att det handlar om frågor som kan medföra betydande utmaningar i flerspråkiga miljöer. Redan relativt små problem i den språkbaserade servicen kan resultera i ett lägre förtroende för verksamheten hos en språkminoritet. Detta kan bero på att man oroar sig för att man inte får service lika fort eller att servicen på minoritetsspråket är av lägre kvalitet.

Man kan även oroa sig för att serviceförmedlaren inte kan kommunicera tillräckligt bra på minoritetsspråket, även om det handlar om ett nationalspråk. I värsta fall kan detta leda till medlemmar ur en språkminoritet är mindre benägna att utnyttja den service som finns eller till och med väljer att inte kontakta serviceförmedlaren då det verkligen skulle behövas.

Redan relativt små problem i den språkbaserade servicen kan resultera i ett lägre förtroende för verksamheten hos en språkminoritet.

Finlandssvenskarna utgör ett intressant fall för studier av välfärdsattityder. Det här beror dels på att Finland är ett land med ett omfattande universellt välfärdssystem. Ett universiellt välfärdssystem, till skillnad från ett behovsprövat välfärdssystem, bygger på alla har en jämlik rätt till den välfärd som erbjuds. Det omfattande universiella välfärdssystemet bidrar till en tydlig förväntan om att välfärdstjänster skall erbjudas jämlikt oberoende av vilket nationalspråk man har som sitt modersmål.

Samtidigt finns det en tydlig utmaning i att kunna leverera dessa tjänster på ett nationalspråk som endast dryga fem procent av medborgarna har som sitt modersmål. Kombinationen av höga förväntningar och utmaningen att kunna leverera fullständig svenskspråkig välfärdsservice innebär onekligen en risk för att förtroendet för välfärdssystemet ska svikta bland svenskspråkiga finländare.

Det mångfasetterade språkperspektivet

Samtidigt skall det påpekas att finlandssvenskar inte är en homogen grupp och att olika individuella och kontextuella förutsättningar kan leda till olika förväntningarna på språkbaserad välfärdsservice. För individer med svagare kunskaper i finska är språkbaserad välfärdsservice sannolikt viktigare än för dem med fullständiga eller nästintill fullständiga kunskaper i finska. Även den sociala identiteten kan spela en roll i vilka förväntningar svenskspråkiga finländare har på svenskspråkig service.

Om man starkt identifierar sig med den svenska språkgruppen är man också antagligen mer mån om att det erbjuds service på svenska. Eftersom svenskans ställning varierar starkt på kommunnivå, det vill säga den administrativa nivå som fram tills nu har ansvarat för välfärdstjänster, är det även sannolikt att språkförhållandet spelar en roll för vilka förväntningar man har på service på sitt modersmål.

Även den sociala identiteten kan spela en roll i vilka förväntningar svenskspråkiga finländare har på svenskspråkig service.

När man diskuterar attityder gentemot språkbaserad välfärdsservice finns det även orsak att särskilja principiella förväntningar om vad systemet bör leva upp till från den mer specifika känslan eller erfarenheten av hur systemet i praktiken fungerar. De principiella förväntningarna kopplas ofta samman med övergripande ideologiska värderingar, medan de specifika uppfattningarna om hur välfärdssystemet fungerar har förknippats med rationella förklaringsmodeller och egenintresse.

Därmed finns det orsak att anta att de principiella förväntningarna kring nivån av svenskspråkig service inom välfärden styrs av hur stark koppling man känner till den svenska språkgruppen, medan erfarenheten av hur systemet fungerar snarare påverkas av hur beroende man är av att använda sig av svenska när man är i kontakt med en förmedlare av välfärdsservice.

Dessa förväntningar och vilken mån de kan förklaras med språkkunskaper och social identitet utgör den centrala frågeställningen i vår studie. Frågan undersöks med hjälp av enkätundersökningen European Values Study där över 1300 svenskspråkiga finländare vid årsskiftet 2018-2019 besvarade frågor bland annat om hur de ser på den språkbaserade välfärdsservicen i Finland.

Den generella förväntan uppfångades med påståendet ”Det spelar ingen roll om man får välfärdsservice på svenska i Finland så länge servicen är god”, medan den specifika uppfattningen om välfärdservice med påståendet “Tillgången till välfärdsservice på svenska i Finland är god.”

Klart stöd för språkbaserad välfärdsservice

Resultaten från studien visar att en klar majoritet (62 %) av de svenskspråkiga finländarna anser att det spelar roll om man får välfärdsservice på svenska eller ej. Det finns alltså en relativt stark önskan om att få service på sitt modersmål. När det gäller uppfattningar om hur denna service förverkligas är bilden inte speciellt ljus. En majoritet (56 %) av finlandssvenskarna anser inte att tillgången på välfärdsservice på svenska är god och endast 20 procent kan beskrivas som mycket nöjda med tillgången på svensk välfärdsservice.

Studien visar även att det finns en tydlig koppling mellan synen på välfärdsservice och språkkunskap respektive social identitet. Inte helt oväntat visar det sig att starkare kunskaper i majoritetsspråket finska korrelerar med uppfattningen om att tillgången på välfärdsservice på svenska är god.

Detta hänger högst antagligen samman med att de som har mindre behov av att få service på svenska inte heller känner en oro över, eller noterar brister i tillgången. Det kan också bero på att situationer där man inte erbjuds service på svenska inte betyder lika mycket för dem som har starka finskakunskaper.

Inte helt oväntat visar det sig att starkare kunskaper i majoritetsspråket finska korrelerar med uppfattningen om att tillgången på välfärdsservice på svenska är god.

Däremot kan en upplevelse av bristfällig svenskspråkig service för en person med stort behov av svenskspråkiga välfärdstjänster ha en stark negativ inverkan på deras uppfattningen om hur bra tillgången till svenskspråkig välfärdsservice är.

Resultaten från vår studie visar också att språkkunskaperna samvarierar negativt med en principiell förväntan på språkbaserad välfärdsservice. Med andra ord är svenskspråkiga finländare med starkare finska mer benägna att tycka att språket på servicen inte spelar så stor roll så länge servicen är god. Och det motsatta gäller alltså för dem med svagare finskakunskaper.

En majoritet av finlandssvenskarna anser inte att tillgången på välfärdsservice på svenska är god och endast 20 procent kan beskrivas som mycket nöjda med tillgången på svensk välfärdsservice.

Den principiella förväntan på tillgången av svenskspråkig service hänger också tydligt ihop med styrkan på ens finlandssvenska identitet. De som har en starkare finlandssvensk identitet, baserat på frågan”Hur stolt är du över att vara finlandssvensk?”, är mer benägna att tycka att tillgången på svenskspråkig välfärdservice är viktig. Det skall även poänteras att alla samband som presenterats här gäller även när man beaktar inflytandet av andra potentiella förklaringar. Med andra ord är svenskspråkiga finländare med starkare finska mindre benägna att bry sig om svenskspråkig service även när man tar deras sociala identiet och boningsort i beaktande.

Betydelsen för välfärdsområdena

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta och på vilket sätt är dessa resultat relevanta för det inkommande välfärdsområdesvalet? Man kan konstatera att finlandssvenskarna överlag bryr sig om nivån på den språkbaserade välfärdservicen. Det visar sig dock att de med starkare finska är mindre brydda vad gäller eventuella brister i den språkbaserade servicen och inte heller ställer samma principiella krav på att välfärdsservicen skall finnas tillgänglig på svenska.

Eftersom tvåspråkigheten tenderar vara mer utbredd i områden där finskan är det dominerande språket är dessa resultat även relevanta för de språkbaserade välfärdstjänsterna inom de nya välfärdsområdena. De tvåspråkiga välfärdsområdena som innefattar olika typer av svenskbygd kommer otvivelaktigt att omfatta en större variation i förväntningar och språkkunskap än vad som varit fallet på kommunnivå.

De med starkare finska är mindre brydda vad gäller eventuella brister i den språkbaserade servicen och inte heller ställer samma principiella krav på att välfärdsservicen skall finnas tillgänglig på svenska.

Exempelvis finns det antagligen högre förväntningarna på språkbaserad service inom det tvåspråkiga välfärdsområdet Västra Nyland där Esbo är den dominerande kommunen, men där flera starkt svenskspråkiga kommuner ingår, än vad förväntningar på språkbaserad välfärdsservice varit i den tvåspråkiga kommunen Esbo.

I de delar av de tvåspråkiga välfärdsområdena där finskan dominerar kommer man därmed att ställas inför högre förväntningar på språkbaserad välfärdsservice än vad som tidigare varit fallet. Om förväntningarna och erfarenheterna av språkbaserad välfärdsservice i de nya välfärdsområdena inte lever upp till de gamla strukturerna finns det en risk att förtroendet för välfärdsförmedlarna sjunker, särskilt bland svenskspråkiga vars finskakunskaper inte är fullständiga.

Staffan Himmelroos är docent och universitetsforskare i allmän statslära, vid statsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet och fungerar som projektledare för det av Svenska litteratursällskapet finansierade projektet Politiskt beteende i den finlandssvenska diasporan.

Isak Vento är universitetslektor i allmän statslärare vid statsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet.

Åsa von Schoultz är professor i allmän statslära vid statsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet.

Julkaisu Välfärdsservice på svenska är viktigt för finlandssvenskar – men inte lika viktigt för alla ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Sedan slutet av 1980-talet har Åland använts som ett exempel i många försök att lösa konflikter i andra delar av världen. Ålands självstyrelse, språkskydd och demilitariserade och neutraliserade status har väckt intresse hos aktörer som försökt hitta lösningar för områden som brottats med konflikter – ofta förknippade med frågor om minoriteters intressen och ställning.

Ålandslösningens exakta utformning är antagligen unik, men själva fenomenet att konkreta exempel från andra och liknande situationer används i freds- och statsbyggnadsprocesser är inte ovanligt. Sydafrika, Nordirland och Sydtyrolen är några exempel på konflikter som fått en fredlig lösning och som nu används som exempel av och för andra.

Att låna och lära i fredsprocesser

Fenomenet med att låna från och lära sig av andras fredslösningar kan ses som en form av ”diffusion” eller ”policyspridning”, det vill säga att idéer, normer eller policyer sprids eller överförs från land till land, samhälle till samhälle. Diffusion är ett välkänt fenomen som det finns mycket forskning om, och denna forskning kan hjälpa oss att bättre förstå användningen av Åland och andra exempel i fredsprocesser.

Vad innebär det att ”använda” exempel inom konfliktlösning?

Åland eller andra områden kan ”användas” som exempel i fredsprocesser på många olika sätt. Men om vi förstår “användning” som att hela system kopieras rakt av och implementeras på annan ort, så kan undersökningen avslutas här och nu – för det har inte hänt. Det finns inget Åland 2 någon annanstans i världen.

Det finns inget Åland 2 någon annanstans i världen.

Denna iakttagelse stämmer väl överens med vad som framkommer många studier av diffusion. För det första att lånandet kan ske à la carte, det vill säga att det endast är utvalda delar av den ursprungliga modellen som används. För det andra är diffusion en process som består av flera faser – inte bara ”slutfasen” implementering. För det tredje översätts lånade komponenter och anpassas till sitt nya sammanhang, och kan därmed se mycket annorlunda ut i jämförelse med ursprungsversionen.

Vad är det som lånas, lärs och sprids?

Det som lånas och sprids kan vara allt från politiska system, institutioner och policyer till medlingstekniker och -metoder, eller rent av normer och principer för samhällsbyggande och fredlig samlevnad. Mera koncist uttryckt kan lånandet röra substans, processer eller normer.

En rapport som utifrån tidigare forskning, arkivdata och intervjuer kartlagt 25 fall där Åland använts på olika sätt inom konfliktlösning och statsbyggande visar att Åland har använts som exempel inom alla dessa tre kategorier.

Ålands självstyrelse, språkskydd och demilitariserade och neutraliserade status har väckt intresse hos aktörer som försökt hitta lösningar för områden som brottats med konflikter – ofta förknippade med frågor om minoriteters intressen och ställning.

Åland har studerats dels som ett helt system av regimer och institutioner som kunnat användas som en slags karta över problem och lösningar, dels som exempel på enskilda delar i systemen. Av det som kan kallas Ålandsexemplets tre huvudkomponenter, självstyrelse, skydd för språk och kultur och demilitarisering samt neutralisering, är det självstyrelsen som tilldragit sig mest intresse. Åland ses ofta som ett exempel på framför allt självstyrelse som konfliktlösningsmetod.

När det gäller processer är det främst utvecklingen av autonomisystemet över tid som väckt intresse. Till exempel har en del av Korsikas autonomiutveckling inspirerats av Åland, enligt korsikansk media.

Vad gäller normer har Åland och Finland ibland lyfts fram som ett exempel på att länder kunnat acceptera en kompromiss eller som exempel på ett system där principer om exempelvis rättsstat, demokrati eller regionalt samarbete implementerats i praktiken.

Lånande och lärande som en process i fyra faser

Rapporten visade alltså att Åland har studerats på många håll i världen och på vilket sätt. Men i vilken grad har kunskapen använts? Det är ju skillnad på att bara studera ett exempel, att bearbeta kunskapen och att slutligen tillämpa det lärda i praktiken.

För att särskilja olika grader av användning kan de processer där Åland använts som exempel i andra regioner delas in i fyra faser: 1) Introduktions- eller identifikationsfasen, 2) perceptions- och översättningsfasen 3) förhandlings- och beslutsfasen och slutligen 4) implementeringsfasen.

Av de 25 fallen nådde samtliga den första fasen; det är dokumenterat att information om Åland delgavs aktörer från konfliktområdet i fråga och/eller att aktörer därifrån besökte Åland för att på plats få information.

I de flesta fall fortsatte processen, men i många av fallen finns inte tillräcklig information för att bedöma om den kom vidare endast till fas två – där aktörer från konfliktområdet bearbetar informationen från Åland och relaterat den till sin egen verklighet – eller också till fas tre där kunskapen används i beslutsförberedande eller beslutsfattande processer.

Exempel på användning

Den information som finns dokumenterad kommer i många fall från politiker, diplomater eller experter som är tredje part i konflikterna. Hur Ålandsexemplet har upplevts och använts av aktörer i interna processer i konfliktområden vet vi mycket mindre om.

Enligt tredjepartskällor har Åland studerats och diskuterats noggrant exempelvis i Gagauzien (Moldavien), Transnistrien (Moldavien), Tamil Eelam (Sri Lanka) och Nagorno-Karabach (Azerbadzjan/Armenien), både i dialogprocesser ledda av civilsamhället och bland beslutsfattare.

Det finns även ett mindre antal exempel på att Åland fungerat som inspiration för mekanismer, institutioner eller lagstiftning som faktiskt implementerats i andra länder.

Det finns även ett mindre antal exempel på att Åland fungerat som inspiration för mekanismer, institutioner eller lagstiftning som faktiskt implementerats i andra länder. De tydligaste exemplen är Bougainville i Nya Guinea, där Åland inspirerat delar av autonomikonstruktionen, och en delegation för konfliktlösning med representanter från både stat och självstyrelse i Hong Kong i Kina.

I andra fall – till exempel Aceh i Indonesien – finns information om att kunskap om Åland hjälpte till att transformera konflikten genom att exemplet visade på nya vägar som i synnerhet minoritetssidan ansåg vara framkomliga.

Lärande med komplikationer

Fallet Aceh är intressant. Här beskriver alltså en studie hur Åland för minoritetssidan blev en ögonöppnare som förändrade spelplanen på ett positivt sätt. Samtidigt har en annan studie, baserad på intervjuer med finländska aktörer, funnit att omnämnandet av Åland komplicerade processen eftersom Ålandslösningen av statssidan sågs som onödigt generös mot minoriteten.

Det här kan illustrera att det finns olika politiska uppfattningar såväl som oklara eller motstridiga forskningsresultat på flera områden som berör användningen av Åland och andra exempel i konfliktlösning.

För det första är autonomi som konfliktlösningsverktyg omstritt; det fungerar ibland, men inte alltid och överallt – det sägs ibland till och med öka konfliktrisken. För det andra kan det vara komplicerat att lära sig av konflikter och fredsprocesser då vi sällan har komplett kunskap om alla dimensioner av dem och eftersom olika konflikter skiljer sig mycket från varandra. För det tredje kan de olika aktörerna ha mycket olika syn på en konflikt.

Det finns olika politiska uppfattningar såväl som oklara eller motstridiga forskningsresultat på flera områden som berör användningen av Åland och andra exempel i konfliktlösning.

Vem använder exemplen? Avsändare, mottagare och mellanhänder.

I en diffusionsprocess kan tre huvudtyper av aktörer särskiljas; avsändare, mottagare och mellanhänder. Avsändarna i fallet Åland är aktörer på Åland och i Finland som sprider kunskap om Ålandsexemplet.

Mottagarna är aktörer i konfliktområdet och mellanhänderna är olika experter, NGO:s, diplomater eller politiker från andra länder som kan förmedla information mellan avsändarna och mottagarna. Ofta representerar de internationella organisationer.

Bland de 25 fallen finns flera exempel på aktörer av alla de tre typerna dokumenterade, men det finns klart mest information om hur avsändare och mellanhänder har använt Ålandsexemplet.

Fortsatt forskning

Åland har alltså använts som exempel på olika sätt och i olika grad på många håll i världen. Vi vet en hel del om i vilka sammanhang detta har skett och vilka aspekter som väckt intresse när sändare, mellanhänder och mottagare har mötts. Däremot vet vi mindre om den roll Åland därefter kan ha spelat i processer inom konfliktområdena och vilka eventuella lärdomar aktörer där själva kan ha dragit.

Den kunskapsluckan tycks gälla inte bara Åland utan även andra exempel som används inom konfliktlösning. På det området behövs vidare forskning.

Forskning om diffusion kan hjälpa oss förstå användningen av Ålandsexemplet bättre och studiet av Åland som exempel kan i sin tur ge insikter om diffusion – i synnerhet om lånande och lärande i fredsprocesser.

Susann Simolin är doktorand i statsvetenskap vid Åbo akademi och anställd som forskare och (tjänstledig) informationsansvarig vid Ålands fredsinstitut. Temat för hennes doktorsavhandling är hur exempel används inom internationell konfliktlösning, med fokus på användarnas perspektiv.

Julkaisu Att låna och lära i fredsprocesser – användningen av Åland som exempel ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Förtroende kan delas in i olika typer. Å ena sidan kan begreppet avse socialt förtroende, det vill säga det förtroende vi har för andra människor. Å andra sidan kan det handla om det förtroende vi har för samhälleliga institutioner såsom rättsväsendet och hälso- och sjukvården. Därtill innefattar vårt förtroende även politiskt förtroende vilket inkluderar det förtroende vi har för våra makthavare och vårt politiska system.

Olika typer av förtroende kan påverkas på olika sätt och av olika faktorer. Till exempel kan politiskt och institutionellt förtroende påverkas av hur väl olika aktörer lever upp till ens förväntningar och även indirekt av bland annat medias rapportering. Socialt förtroende är däremot något som till stor del formas redan tidigt i livet av egna erfarenheter och som inte påverkas så lätt av enskilda händelser.

Det finns relativt lite information om förtroendenivåerna bland den äldre befolkningen, särskilt hur förtroendet har förändrats över tid.

Det sociala förtroendet kan därför antas vara mera stabilt medan det politiska och institutionella förtroendet lättare kan påverkas av bland annat det ekonomiska läget. I vår studie hade vi möjlighet att undersöka hur förtroendenivåerna skiljde sig åt åren 2005 och 2016. Denna period kan ses som en tid som har kantats av ekonomiska nedskärningar, inte minst med tanke på den globala ekonomiska kris som tog fart år 2008, vilket således kan tänkas ha påverkat människors förtroende.

Därtill finns det relativt lite information om förtroendenivåerna bland den äldre befolkningen, särskilt hur förtroendet har förändrats över tid. Samtidigt utgör de som är 65 år och äldre en allt större andel av befolkningen, vilket gör att deras förtroende spelar en allt viktigare roll för samhället. Vi såg därför ett behov av att undersöka förtroendet hos äldre.

Varför är förtroende viktigt?

På ett övergripande plan kan man säga att förtroendet är viktigt för den sociala sammanhållningen, det vill säga att man känner samhörighet med, och solidaritet gentemot, andra människor. Högt förtroende kan därmed bidra till ett mera enat och välfungerande samhälle medan ett lågt förtroende kan göra det svårare att till exempel komma överens i politiska sakfrågor.

Under covid-19-pandemin kan det ha varit fördelaktigt att vi i Finland har haft ett jämförelsevist högt politiskt förtroende, vilket kan ha bidragit till att vi har följt de rekommendationer och restriktioner som regeringen och myndigheterna har beslutat om

Årets World Happiness Report, som hade ett särskilt fokus på covid-19, visade att förtroende inte enbart är viktigt för välbefinnande, utan att det också hade ett samband med antalet dödsfall kopplade till covid-19 i de inkluderade länderna. Under covid-19-pandemin kan det därför ha varit fördelaktigt att vi i Finland har haft ett jämförelsevist högt politiskt förtroende, vilket kan ha bidragit till att vi har följt de rekommendationer och restriktioner som regeringen och myndigheterna har beslutat om. Höga förtroendenivåer kan därför ses som en viktig samhällsresurs och det är således centralt att på olika sätt studera befolkningens förtroende och hur det eventuellt förändras.

Vår studie

För att undersöka förändringar i förtroende hos äldre använde vi datamaterial från en enkätundersökning som heter GERDA (Gerontologisk Regional Databas) som genomförts i alla kommuner i Österbotten år 2005 och 2016. Enkäten riktades till 65- och 75-åringar och omfattade 1545 personer år 2005 och 1743 personer år 2016.

Vi hade även möjlighet att undersöka om det fanns skillnader i hur förtroendet har förändrats mellan svensk- och finskspråkiga eftersom enkäten skickats ut till båda språkgrupperna. Denna frågeställning är intressant, eftersom svenskspråkiga äldre i egenskap av nationell minoritet eventuellt i högre grad kan tänkas påverkas av samhälleliga förändringar såsom nedskärningar i välfärdsservice vilket också kan avspegla sig i deras förtroende.

Det fanns vissa skillnader i förtroendenivåerna år 2005 och 2016. Andelen som hade stort förtroende för riksdag och regering var 19 procent år 2005 och endast 9 procent år 2016.

I studien använde vi fyra olika mått på förtroende. Förtroende för grannar användes för att mäta socialt förtroende och förtroende för riksdag och regering för att mäta politiskt förtroende. Därtill mätte vi två olika typer av institutionellt förtroende. På lokal nivå mätte vi förtroende för äldreomsorgen i kommunen och på nationell nivå förtroende för Folkpensionsanstalten (FPA).

Frågorna om de olika kategorierna förtroende hade svarsalternativen ”Stort förtroende”, ”Varken stort eller litet” och ”Litet förtroende”. I vår studie valde vi att undersöka förändringar i andelen som hade stort förtroende.

Vilka förändringar såg vi?

Resultaten visade att det fanns vissa skillnader i förtroendenivåerna år 2005 och 2016. Andelen som hade stort förtroende för riksdag och regering var 19 procent år 2005 och endast 9 procent år 2016. Gällande FPA hade andelen med stort förtroende sjunkit från 43 procent år 2005 till 31 procent år 2016.

Däremot sågs inga större förändringar i det sociala förtroendet.

Även andelen som hade stort förtroende för äldreomsorgen hade sjunkit från 37 procent till 26 procent. Däremot sågs inga större förändringar i det sociala förtroendet. Andelen som hade stort förtroende för sina grannar var 39 procent år 2005 och 37 procent år 2016.

Fanns det skillnader mellan språkgrupperna?

Skillnaderna mellan språkgrupperna varierade beroende på vilken typ av förtroende som undersöktes. Gällande förtroendet för riksdag och regering kunde vi se tydliga skillnader mellan språkgrupperna. Medan andelen med stort politiskt förtroende endast hade sjunkit från 15 procent till 14 procent bland de finskspråkiga hade andelen sjunkit från 21 procent till 6 procent bland de svenskspråkiga.

Vi såg en nedgång i förtroendet för FPA bland båda språkgrupperna, men andelen som hade ett stort förtroende var ändå högre bland de finskspråkiga. Gällande äldreomsorgen i kommunen visade det sig däremot att svenskspråkiga hade stort förtroende i större utsträckning än finskspråkiga vid båda undersökningsomgångarna. Andelen med stort förtroende för äldreomsorgen var emellertid betydligt lägre inom båda språkgrupperna år 2016 jämfört med 2005.

Gällande förtroendet för riksdag och regering kunde vi se tydliga skillnader mellan språkgrupperna.

Andelen med stort förtroende för grannar var något lägre för svenskspråkiga år 2016 jämfört med 2005, medan den var något högre för finskspråkiga. Skillnaderna var dock relativt små.

I figuren visas hur många procent av undersökningspersonerna som hade stort politiskt, institutionellt respektive socialt förtroende år 2005 och 2016.

Vad kan förklara förändringarna?

Även om vi inte i vår studie direkt har kunnat undersöka de bakomliggande orsakerna till att nivåerna i det politiska och det institutionella förtroendet skiljde sig åt år 2005 och 2016, eller till skillnaderna mellan språkgrupperna, finns det en del tänkbara förklaringar.

Det förtroende man har för politiken eller olika institutioner kan delvis styras av vilka förväntningar man har på de olika aktörerna och huruvida dessa förväntningar uppfylls. Man har till exempel vissa förväntningar på vilken service som erbjuds och hur den erbjuds. En rimlig förklaring till förändringar i förtroendenivåerna skulle därmed kunna vara att aktörerna inte uppfyller äldres förväntningar i samma utsträckning som tidigare.

En rimlig förklaring till förändringar i förtroendenivåerna skulle kunna vara att aktörerna inte uppfyller äldres förväntningar i samma utsträckning som tidigare.

Som nämndes i inledningen var den period vi undersökte kantad av ekonomiska nedskärningar vilket har påverkat politiska linjedragningar och olika institutioners verksamhet. Bland annat har olika förmåner blivit mer selektiva och behovsprövade vilket gör att tröskeln till att få ta del av olika stödformer har blivit högre. Även pensionssystemets generositetsgrad har sjunkit genom olika reformer.

De negativa förändringarna i förtroendet för FPA skulle därmed exempelvis kunna förklaras av diverse strukturella reformer, t.ex. av centralisering av verksamheten och en övergång till digitala tjänster. Också i äldreomsorgen har olika strukturella förändringar och åtstramningar ägt rum. Till exempel har man kunnat se att familjen och andra närstående fått ett större omsorgsansvar.

Också i äldreomsorgen har olika strukturella förändringar och åtstramningar ägt rum. Till exempel har man kunnat se att familjen och andra närstående fått ett större omsorgsansvar.

Olika förändringar till följd av åtstramningspolitik kan således i ett bredare perspektiv ha påverkat huruvida ens förväntningar på välfärdssamhället uppfylls. Detta kan i sin tur ha påverkat det förtroende man har för både makthavarna och de institutioner som i praktiken har påverkats av nedskärningarna.

Medan vi såg en likartad nedgång i det institutionella förtroendet för båda språkgrupperna fanns det en stor skillnad mellan språkgrupperna beträffande det politiska förtroendet, där det hade skett en stor förändring bland svenskspråkiga men inte hos finskspråkiga. Förklaringen till detta kan delvis vara lokalt förankrad.

Förändringar i förtroende kan förklaras av både mer övergripande samhälleliga förändringar och av mer lokalt förankrade orsaker, men forskning där de bakomliggande orsakerna till förändringarna undersöks behövs fortfarande för att kunna fastställa några samband.

Under samma tid som enkäten skickades ut pågick en livlig debatt om att Vasa Centralsjukhus inte skulle få fulljoursstatus till följd av social- och hälsovårdsreformen. Detta kunde ses som en särskilt viktig fråga för svenskspråkiga eftersom det fanns en oro för att detta skulle innebära en försämring i tillgången till svenskspråkig service. Förtroendet för de som då satt vid makten kunde därmed ha naggats i kanterna.

För att summera kan förändringar i förtroende förklaras av både mer övergripande samhälleliga förändringar och av mer lokalt förankrade orsaker, men forskning där de bakomliggande orsakerna till förändringarna undersöks behövs fortfarande för att kunna fastställa några samband. Vår studie visar framförallt att det skett rätt stora negativa förändringar i förtroendet bland äldre under en tidsperiod som kantats av olika strukturella förändringar. Fortsatta studier behövs ännu för att studera eventuella positiva och negativa förändringar över en längre tid.

Mer information om studien: Näsman, M., Nyqvist, F., Lindell, M., Nygård, M., & Björklund, S. (2020). Vem kan man lita på? Förändringar i politiskt, institutionellt och socialt förtroende bland äldre i Österbotten. Politiikka, 62(4), 354–378.

Marina Näsman har nyligen disputerat i socialpolitik vid Åbo Akademi med en avhandling som handlar om välbefinnande hos de allra äldsta. Hon har även varit anställd inom projektet Äldres sociala inkludering ur ett minoritetsperspektiv – en nationell och internationell jämförelse (AgeMin) i vilket äldres förtroende var ett fokusområde.

Julkaisu Förtroende bland den äldre befolkningen – en hotad samhällsresurs? ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Kravaller, bilbränder och våld. Det ser man i folkhemmet Sverige i dag.

Sverigedemokraterna och deras motståndare i Sverige har börjat tvista om rätten att använda ordet folkhem. Sverigedemokraterna vill använda ordet folkhem på ett nytt sätt.

Förstås har motröster höjts, särskilt från den socialdemokratiska sidan. Man vill bevara användandet av ”folkhemmet” som det har uppfattats fram till idag.

Folkhems- och parlamentarismretorikens likheter nu och då

Folkhemmet, precis som den svenska demokratin, ses ofta som historiens ofrånkomliga slutpunkt. Folkhemstanken sägs vara tidlös och lika aktuell idag som 1928 när Per Albin Hansson höll sitt berömda folkhemstal.

Parlamentarismens retorik i början på 1900-talet banade väg för dagens folkhemsretorik. Den här artikeln ser på hur vänstern med sin retorik kunde föra Sverige in på nya banor istället för den vid tiden rådande konservativa uppfattningen om parlamentarisk politik.

Vad Sverigedemokraterna försöker nu göra med folkhemmet är detsamma som socialdemokraterna gjorde i kampen om demokrati och parlamentarism. Det övriga Sverige vill hålla fast vid sin hundraåriga politiska retorik när de kämpar mot Sverigedemokraternas nya tolkning av ”deras” begrepp.

Parlamentarismens retorik i början på 1900-talet banade väg för dagens folkhemsretorik.

Förhoppningsvis ger denna artikel också en klarare bild av hur varken parlamentarism eller demokrati var någon naturlig slutpunkt i historiens gång utan resultat av en retorisk och politisk kamp.

Ordet folkhem uppkom också i den politiska debatten för hundra år sedan. Den första som lanserade begreppet folkhem var högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén. P.A.Hansson ”erövrade” begreppet till vänsterns retorik.

I samma diskussion grälade man också om Sverige skulle ha ett parlamentariskt system, om parlamentarism skulle ha plats i den svenska politiken.

Den svenska historien var viktig i demokratisering och parlamentarisering av Sverige

I den svenska debatten lyckade vänstern (socialdemokraterna och de liberala) retoriskt mycket skickligt vädja särskilt till Sveriges historia i motiveringen av demokratiska reformkrav. Vid den tiden uppfattades de som radikala. Denna debatt formade de centrala politiska begreppen i den svenska politiken till en ”mer demokratisk” riktning.

I slutet av 1800- och i början av 1900-talen var parlamentarism i centrum i politisk kamp i hela Europa. Forskning i den svenska parlamentarismens genombrott har varit knaper.

Svensk politik har typiskt förknippats starkt med konsensus. Ändå fanns det en kraftig språklig och retorisk kamp inom politiken. Den svenska politiken hade en kontroversiell karaktär och var inte så konsensusbaserad som man velat framställa den.

I slutet av 1800- och i början av 1900-talen var parlamentarism i centrum i politisk kamp i hela Europa.

Fram till början av 1900-talet byggde den svenska politiska debatten på språkfigurer och begrepp med anknytning till egna svenska historiska erfarenheter, t.o.m. tillbaka till vikingatiden. Exempel på dessa är kung, stat och statsnytta. Dessa framställdes som historiska fakta vilka alltid borde ha styrt politiska beslut.

I kampen om det parlamentariska systemets uppbyggande förlorade de konservativa sitt grepp om språkfigurer och begrepp som var knutna till den svenska historia. Samtidigt började vänstern, särskilt socialdemokraterna, använda dessa i sin egen retorik på ett nytt sätt. I stället för att bibehålla kung och stat som politikens kärna använde vänstern tolkningen av dylika begrepp från den svenska historien till förmån för parlamentarism och själva demokratin.

Tiden efter parlamentarismens genombrott 1917 kännetecknades av minoritetsparlamentarismens problematik. Den statsvetenskapliga debatten under denna tid var en del av strävan efter att få en allmänt godkänd teoretisk grund för att utveckla den svenska parlamentarismen.

Där fanns särskilt två frågor statsvetare sökte lösningar till.  Jag ska titta kort på dem i den här texten.

Regeringen, riksdagen och kungen

En fråga gällde statsvetarnas förhållningssätt till relationen mellan kung, riksdag och regering. Den konservativa och äldre uppfattningen var att ministrarna i regeringen var monarkens rådgivare.

De som stod för demokratin och parlamentarismen var tvungna att bygga sina teoretiseringar så att de var bundna till den svenska historien. Den svenska utvecklingen under de svenska förhållandena var absolut avgörande i den svenska politiken.

I det konservativa synsättet ansåg man ministrarna stå ovanför partierna såsom professor Pontus Fahlbeck uttryckte det. En parlamentarisk regering kunde inte således bli stark, eftersom ministrarna utsågs på grund av maktförhållanden partierna emellan i riksdagen.

Den konservativa och äldre uppfattningen var att ministrarna i regeringen var monarkens rådgivare.

Antingen tjänstgjorde regeringen som kungens rådgivare eller så hade man en regerande riksdag. Det sistnämnda påminde om dåliga erfarenheter från frihetstiden.

Parlamentarismens anhängare ville övertyga de konservativt tänkande och allmänheten i Sverige att detta system var ett resultat av det svenska statslivets förändringar. Men de tänkte också att den svenska parlamentarismen inte fungerade ordentligt, eftersom systemet hade ena foten i den gamla dualismen där man såg kungen som riksdagens motvikt. Andra foten var inne på en ny mark med demokratisk basis.

Parlamentarismen blev möjlig i och med att monarken inte längre var lika viktig för beslutsfattandet som tidigare. I denna situation var det dock ännu inte tydligt vilken relation regeringen hade till kungen eller riksdagen.

Den svenska dualismen och parlamentarismen

En politik baserad på partier och riksdagsval uppfattades lätt särskilt av de konservativt tänkande att ha varit vägen till parlamentarism i likhet med frihetstiden. Då fanns makten hos riksdagen och dess utskott, speciellt hos sekreta utskottet som härskade.

Därför var regeringsbildningen på demokratisk grund ett problem. I Sverige ville man undvika majoritetsregeringar baserade på maktfördelningen inom riksdagen vilket kopplades med den fördärvliga frihetstiden.

Parlamentarismens anhängare argumenterade att lösningen på problemet låg i maktens koncentration hos en regering som har parlamentets förtroende – inte en på grund av majoritet bakom partiprogrammet av ett parti som hade majoriteten av riksdagsplatser utan förtroendet som regeringen gavs av riksdagen.

Parlamentarismen hade enligt denna tankegång en genetisk anknytning till den konstitutionella monarkin och maktfördelningen mellan kung och riksdag. Därför försvarade man minoritetsregeringar som hade riksdagens förtroende.

Minoritetsregeringar var verklighet i Sverige. För de konservativa var detta ett bevis på att parlamentarism inte fungerade som den skulle enligt parlamentarismens definition, vilken betydde att den borde ha byggt på majoritetsparlamentarism. Detta framställdes som den äkta parlamentarismen.

De konservativa förväntade sig att regeringarna skulle stå över partierna. Detta var det viktigaste för en inre harmonisk utveckling och regeringens självständighet.

En annan fråga som statsvetare var intresserade av var glidningen från den konstitutionella dualismen mellan kung och riksdag till parlamentarism.

Efter frihetstiden rådde en dualistisk tradition där makten var delad mellan kung och riksdag i Sverige. I bakgrunden fanns en tendens att ignorera den sociala verklighetens intressekonflikter.

Monarken sågs som det högsta organet för det offentliga. Samtidigt betonade man att en fast, oberoende och kompetent förvaltning var viktig. Till och med riksdagen skulle ge vika för den verkliga sakkunskapen, och underordna sig de sakkunniga som var i kungens tjänst.

De konservativa förväntade sig att regeringarna skulle stå över partierna. Detta var det viktigaste för en inre harmonisk utveckling och regeringens självständighet. Det var förutsättningen för en stark regering.

Att utmana begrepp

Regeringen ansågs enligt det konservativa tankesättet vara knuten antingen till monarken eller till riksdagen. Parlamentarism i sin tur byggde på partipolitik med intressekonflikter. Därför tyckte de konservativa att parlamentarismens anhängare hade arbetat för något som var långt från tanken om en stark regering och en lydig riksdag. Detta synsätt baserade sig på historien om det gamla och enhetliga Sverige där tolkning efter tolkning byggde på varandra.

I och med frihetstiden sjönk regeringen till obetydlighet och makten låg hos ståndsriksdagen. Därför kallades perioden för frihetstidens parlamentarism. 1600-talet hade däremot varit rådsväldets glansdagar under stormaktstiden.

I kampen om parlamentarism i början på 1900-talet var det viktigt för de konservativa att balansera mellan dessa motsatta riktningar från gamla tider då vänstern höjde sina röster för parlamentarismen.

Särskilt de konservativa tyckte att kompromiss utgjorde den svenska särdragen i politiken.

Den konservativa tankegången var att regeringen inte kunde utgöra någon egentlig motpol till riksdagen. Den var ju som sagt antingen kungens eller riksdagens rådgivare!

Vänstern i sin tur betonade därför att den verkliga dualismen fanns mellan kung och riksdag, precis som de konservativa såg på saken. De hävdade inte en dualism mellan regering och riksdag, såsom de konservativa försökte tolka vänsterns åsikt om maktfördelningen.

De konservativas farhåga var att både kungen och dualismen skulle gå förlorade. Man ville inte igen ha en regerande riksdag med regeringen som verkställare av riksdagens envälde.

För att undvika sådan maktutövning hade alla politiska sidor länge betonat kompromisser i den svenska politiken. Särskilt de konservativa tyckte att kompromiss utgjorde den svenska särdragen i politiken.

I denna situation började parlamentarismens anhängare definiera parlamentarism som kompromissande.

Vänstern började använda begreppet folkhem på ett annat sätt i linje med sina egna målsättningar. Denna retorik har vi fortfarande idag i uppfattningen att politik betyder att göra kompromisser.

Kompromissen fanns också tydligt i vetenskapliga försök att motivera och hitta förklaringar till den svenska parlamentarismen på 1930-talet. Man tyckte att parlamentarisk politik alltid innebar idéen om att kompromissa.

Vänstern försökte få godkännande för parlamentarismens begrepp på grund av kompromisspolitik. Samtidigt betydde detta en fortsättning för den konservativa retoriken i Sverige.

Det här politiska språkbruket lever kvar, till exempel i folkhemsretoriken. Begreppet folkhem var ju ursprungligen konservativt. Vänstern började använda begreppet folkhem på ett annat sätt i linje med sina egna målsättningar. Denna retorik har vi fortfarande idag i uppfattningen att politik betyder att göra kompromisser.

På samma sätt tycker man gärna att folkhemmet är något som är särskilt svenskt i det svenska politiska livet – tack vare vänsterpolitiken och särskilt det socialdemokratiska sättet att göra politik.

På 2000-talet har Sverigedemokraterna utmanat begreppet folkhem. Nu får det socialdemokratiska Sverige i sin tur försvara det rådande sättet att använda begreppet i sin retorik i stället för Sverigedemokraternas omtolkningar. Precis som de konservativa gjorde i början på 1900-talet.

Pol.Lic. Kai Peksujeff förbereder doktorsavhandling i Statsvetesnkap vid Jyväskylä Univeristet på svenska. Avhandlingen kommer att behandla parlamentarismens genombrott och etablering i Sverige på 1900-talet från ett retoriskt och begreppshistoriskt perpektiv.

Svenska artiklar publiceras med stöd av Svenska kulturfonden.

Julkaisu Har Sverigedemokraterna rätt att tala om folkhemmet? ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.