Kan EU lagstifta om ett gemensamt minne? Frågan kan tyckas märklig, men har blivit aktuell i anledning av att Sveriges och Finlands regeringar tagit emot formella underrättelser från EU-kommissionen gällande påstådda överträdelser av EU-rätten. Det handlar om rådets rambeslut av den 28 november 2008 om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftning (hädanefter rambeslutet).

Det aktuella rambeslutet är en typ av EU-rättslig lagstiftning som bland annat behandlar kriminalisering av hets mot folkgrupp och förnekelse av Förintelsen. Men syftet med lagen är troligtvis annat än att minska hot- och hatbrotten i samhället – nämligen att skapa ett gemensamt europeiskt minne som tar sin början i Förintelsen.

Denna artikel handlar om hur EU:s offentliga minnespolitik påverkar Sveriges och Finlands straffrättslagstiftning.

Hets mot folkgrupp i Finland och Sverige

Frågan om den korrekta implementeringen av rambeslutet behandlas av både EU och medlemsstaterna som en straffrättslig fråga. Både Sverige och Finland hävdar dock att den tolkning som kommissionen framhåller saknar tydligt stöd i rambeslutets ordalydelse.

Exempelvis menar den svenska regeringen att ett antal redan existerande straffrättsliga regleringar såsom olaga hot, uppvigling och hets mot folkgrupp i svenska brottsbalken (BrB) täcker de krav på kriminalisering som rambeslutet uppställer.

Den mest centrala regleringen rörande Förintelseförnekelse finns emellertid i både det svenska och finska brottet ”hets mot folkgrupp”. Enligt regleringen om hets mot folkgrupp i den finska strafflagen ska personer som allmänheten tillgängliggör eller sprider information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning dömas hets mot folkgrupp.

Dock tycks EU-kommissionen efterfråga att orden folkmords- och förintelseförnekelse ska utskrivas direkt i lagen. Regleringen är såtillvida symbolisk.

Motsvarande reglering i den svenska brottsbalken är mycket snarlik. Dock kan noteras att kategorin könsöverskridande uttryck omfattas av det svenska skyddet.

Kommissionen hävdar dock att denna reglering inte räcker till – en tydligare krimnalisering behövs för att uppfylla kraven som EU-rätten ställer. Särskilt efterfrågas en tydlig kriminalisering av folkmords- och förintelseförnekelse – ordagrant – i Finlands och Sveriges nationella lagar.

Man kan ifrågasätta om en sådan kriminalisering verkligen behövs eftersom offentligt förnekande av Förintelsen redan innefattar hets mot folkgrupp i både Finland och Sverige.

Dock tycks EU-kommissionen efterfråga att orden folkmords- och förintelseförnekelse ska utskrivas direkt i lagen. Regleringen är såtillvida symbolisk. Man kan anta att detta inte så mycket beror de nationella strafflagarna i sig. I stället kan antas att det har sin grund i EU:s politiska mål att skapa ett sammanhållet narrativ om en gemensam europeisk historia.

Utifrån detta perspektiv blir det tydligt att rambeslutet utgör ett verktyg i skapandet av ett europeiskt gemensamt minne.

Det kollektiva minnet och samhällets självuppfattning – från krig till förintelse

Enligt teorin om förekomsten av ett kollektivt minne används ett delat minne som en del av samhällets identitetsbygge. Det kan ske genom skapande av konst, litteratur och genom ritualer och andra former av mellanmänsklig kontakt. Kollektivt identitetsbyggande kan även ta institutionella former: Den ledande makten i en stat eller en sammanslutning av stater är då aktörerna bakom skapandet av detta minne.

När minnet på detta sätt når samhällets maktsfärer, kan dess narrativ både förenklas och konsolideras för att passa exempelvis lokalpolitiska syften.

Vid ett studium av EU:s kollektiva minne är det tydligt att unionen både har och länge har haft en förankring i händelserna under andra världskriget. Initialt lade emellertid de politiska aktörerna i väst större fokus vid antinazism och ett avståndstagande från Tysklands aggressiva krigsföringsstrategi när det som skett under andra världskriget skulle bearbetas.

I östra delarna av Europa spelade antifascismen en liknande roll – de kommunistiska staterna, såsom Sovjetunionen och Jugoslavien, hämtade sin politiska legitimitet ur ett narrativ vari fascismen utgjorde fienden och frigörandet av Europa var centralt. Gemensamt för dessa referenspunkter är emellertid det fokus som ligger vid kriget som sådant. Förintelsen och antisemitismen var inte de historiska komponenter ur vilka man kunde hämta politisk legitimitet för samarbete och förändring.

Enligt teorin om förekomsten av ett kollektivt minne används ett delat minne som en del av samhällets identitetsbygge.

Vid detta skede av historien hade helt enkelt inte ett koncept som Förintelsen – med alla konnotationer som det i dag bär på – skapats och tagit plats i det politiska medvetandet. Ännu mindre fungerade det som en moralisk kompass att utgå ifrån när det enade Europa skulle skapas. Förintelsen uppfattades snarare som en av krigets många tragedier. Krigets betydelse som Europas givna historiska referenspunkt för politisk förändring kom emellertid att börja minska i vid 1900-talets slut.

Orsakerna till detta är givetvis flera. Murens fall år 1989 och den successiva utvidgningen av EU österut brukar nämnas som en faktor. Den ekonomiska kris som drabbade flera europeiska välfärdsstater under 70-talet brukar nämnas som en annan. Förutom detta kan noteras att det år 1991 plötsligt var krig i Europa igen – med inslag av etnisk rensning och krigsbrott.

Den fundamentala myten om ”aldrig mera krig” i Europa framstod i skuggan av detta som verklighetsfrämmande. Vidare har forskningen noterat att västvärldens individualism och ökade fokus på mänskliga rättigheter – och den juridiska betoningen av dessa – tycks sammanhänga med ett allt större fokus på Förintelsen.

Det är därför också intressant att notera att hänvisningar till frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och ”rule of law” (på svenska. rättsstatlighet), för första gången förekommer i EU:s grundläggande dokument i Maastrichtavtalet från 1992 – och då endast i preambeln. År 1997 flyttar dessa värden in i artikel 6 i Amsterdamfördraget. Tanken om EU som en sammanslutning av stater med gemensamma värderingar tycks födas ungefär samtidigt som Förintelsen träder fram som en ny historisk referenspunkt. Det är mot Förintelsen som europeiska värderingar och europeisk identitet kontrasteras.

Rambeslutet – en lag som kommunicerar europeiska värden

Mycket tyder alltså på att rambeslutet är ett verktyg som EU använder i identitetspolitiskt syfte. Om rambeslutet dessutom sätts i relation till EU:s övriga politiska mål blir detta än mer tydligt. Den 5 oktober 2021 släpptes till exempel ett meddelande från Kommissionen kallad ”EU Strategy on Combating Antisemitism and Fostering Jewish Life (2021–30)”. Det är ett ambitiöst program som syftar inte bara till att motverka och bekämpa alla former av antisemitism – utan också ”fostra” judiskt liv i Europa.

Kommissionen avser att i detta arbete använda alla sina ekonomiska och legala verktyg. Man har för avsikt att bland annat satsa pengar på undervisning om Förintelsen, skapa arbetsgrupper för kunskapsinsamling och kontroll, ekonomiskt stödja kulturella och religiösa samfund samt – kontrollera genomförandet av relevant lagstiftning hos medlemsstaterna. Rambeslutet utgör en sådan relevant lagstiftning.

Undertexten i strategin blottlägger på ett mycket tydligt sätt EU:s samtida narrativ. Historien används såtillvida i ett proaktivt syfte.

Det var kommissionär Margaritis Schinas, vicepresident och ansvarig för ”främjandet av vår europeiska livsstil” (en. Promoting our European Way of Life), som först sjösatte denna strategi. Det kan noteras att titeln ändrades precis innan Schinas inträde – från ”protecting” till ”promoting”.

Det är därvidlag tydligt att projektet inte endast är avsett att förbättra villkoren för minoriteter i Europa. Målet är sammanvävt med främjandet av ”europeisk livsstil” generellt. Undertexten i strategin blottlägger på ett mycket tydligt sätt EU:s samtida narrativ. Historien används såtillvida i ett proaktivt syfte.

Framtiden – ett europeiskt minne i nordisk kontext

För att skapa en gemensam identitet behövs ett gemensamt minne. Ur minnet kan värderingar och åsikter hämtas. Kommissionen använder de medel som står tillbuds i syftet att skapa ett sådant gemensamt minne – straffrätten är bara ett av flera verktyg.

Det återstår ännu att se om Finland och Sverige kommer att ändra sin respektive nationella lagstiftning för att tillgodose EU:s önskemål. En svensk lagutredning har lämnat förslag på en förändrad reglering om hets mot folkgrupp. Det återstår dock att se om förslaget bli verklighet och om Finland i så fall följer det svenska exemplet.

Skulle en ändring ändock ske, bör lagstiftaren vara ärlig med faktumet att lagstiftningen syftar till att skapa gemensamma europeiska värderingar och ett delat europeiskt minne. Det handlar inte så mycket om att förbättra den nationella straffrätten utan att anpassa den svenska och finska straffrätten till ett europeiskt politiskt identitetsprojekt.

Jur. Dr. Karolina Stenlund är forskardoktor på EuroStorie, Helsingfors universitet.

Artikeln är en del av Eurostorie-serien.

Eurostorie artikar på finska
Eurostorie artiklar på engelska

Artikelbild: Gianni Crestani / Pixabay

Julkaisu Eurostorie: Att reglera det kollektiva minnet – EU-kommissionens kritik av Finlands och Sveriges kriminalisering av Förintelseförnekelse ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Varför har inte den reform av EU:s öppenhetsregister som föreslogs 2016 gått framåt, och vad kan väntas nu när förhandlingarna återupptas? Hur har coronakrisen påverkat lobbyverksamheten? Dessa teman är aktuella också med tanke på beredningen av ett lobbyregister i Finland, ett arbete som inleddes våren 2020.

Nuläget för regleringen av lobbyverksamhet i Bryssel

Jämfört med Finland är lobbyverksamheten i Bryssel enorm: enligt uppskattningar finns det åtminstone 25 000 lobbyister i staden. Lobbyverksamheten är emellertid åtminstone delvis mer transparent än i Finland, i och med att EU sedan 2011 haft ett frivilligt öppenhetsregister över lobbyister. I registret upptas bland annat de teman som en organisation eller enskild lobbyist lobbar för samt de belopp som används för syftet. Bakgrunden till registret finns i EU:s fördrag, enligt vilket beslut ska fattas så öppet som möjligt.

Det finns flera problem med EU:s register och transparensen i lobbyverksamheten, i och med att registret inte är obligatoriskt och bara gäller Europaparlamentet och kommissionen, inte ministerrådet. Dessutom innehåller det mycket information som är svårtolkad, särskilt med tanke på att det inte finns tillräckligt med resurser för att kontrollera uppgifterna. År 2014 gjordes några mycket små förbättringar av registret.

Kommissionens förslag till ett effektivare öppenhetsregister

På grund av dessa problem lade kommissionen Jean-Claude Juncker 2016 fram ett förslag för förstärkning av registret. Enligt förslagetska registrering i öppenhetsregistret vara ett villkor för lobbymöten med parlamentet och kommission samt nu även – vilket är helt nytt – med rådet. Förslaget inkluderar även en del andra smärre förbättringar, såsom mer resurser för tillsyn över registret. Dessvärre har definitionen av lobbying gjorts snävare.

Det viktigaste i förslaget är en lista på olika situationer där institutionerna måste kräva att lobbyisten registrerar sig innan mötet eller tillställningen. Modellen utgår från ett kommissionsbeslut från 2014, enligt vilket enbart registrerade lobbyister får träffa kommissionärerna, deras kabinett och generaldirektörerna för kommissionens avdelningar. Också sådana möten måste publiceras.

Med tanke på medborgarnas rätt till information är det viktiga just att mötena offentliggörs, men de andra institutionerna förpliktas enligt förslaget inte till detta. En annan vanlig missuppfattning är att det nya registret skulle bli obligatoriskt och medföra avsevärda sanktioner. Rättsligt sett är det inte så.

Med tanke på medborgarnas rätt till information är det viktiga just att mötena offentliggörs, men förutom kommissionen förpliktas de andra institutionerna enligt förslaget inte till detta.

Kommissionen och parlamentet har uttryckt oenighet om registrets eventuella rättsliga grund. Enligt kommissionen föreligger ingen sådan utan en revidering av fördraget, och därför har kommissionen beslutat att lägga fram ett interinstitutionellt avtal.

I praktiken syftar ändå såväl de tidigare som de nu föreslagna ändringarna till att göra det frivilliga registret obligatoriskt: det blir betydligt svårare att få möten för lobbyister som inte registrerat sig och undertecknat den åtföljande anvisningen för god lobbyverksamhet. Detta skulle bidra till ökad information om vem som bedriver lobbying i Bryssel och i vilken omfattning.

Ett annat effektivt sätt att få lobbyister att registrera sig är att begränsa möjligheterna att röra sig i institutionernas byggnader. Europaparlamentet delar enbart ut långvariga passerkort till lobbyister som registrerat sig och kräver dessutom att experter som ska höras av utskotten registrerar sig (mer om parlamentets öppenhetsåtgärder här).

Parlamentets åtstramade regler visade sig också vara effektiva när Monsanto 2017 nekades tillträde till parlamentet efter att företaget vägrat att höras gällande säkerheten i glyfosaterna i dess produkter. Å andra sidan utsträcktes detta inte till andra aktörer, såsom konsulter och paraplyorganisationer, som företrädde Monsanto. Ett entydigt obligatoriskt register och offentliggjorda möten skulle göra lobbyverksamheten mer transparent än ett lapptäcke av olika åtgärder kan.

Varför har inget samförstånd uppnåtts kring kommissionens förslag?

Inget samförstånd har uppnåtts kring lobbyregistret. Redan i början av processen fanns det stora oenigheter gällande besluten kring institutionernas ståndpunkter. Parlamentets förhandlingsmandat antogs år 2017 undantagsvis vid ordförandemötet i stället för i plenum eftersom det handlade om ett interinstitutionellt avtal.

Motstridigt nog skedde beredning av och förhandlingarna kring öppenhetsfrågan till skillnad från gängse praxis bakom stängda dörrar, i en liten kärngrupp som företrädde de politiska grupperna i parlamentet. Inte förrän efter att kritik framförts hördes icke-statliga organisationer. Organisationerna gavs emellertid inget utkast att kommentera.

Motstridigt nog skedde beredning av och förhandlingarna kring öppenhetsfrågan till skillnad från gängse praxis bakom stängda dörrar, i en liten kärngrupp som företrädde de politiska grupperna i parlamentet.

Också själva avtalsförhandlingarna sker med ett mindre team än vanligt – bara två förhandlare. Dessutom bordlades den ståndpunkt för reglering av lobbying som röstats fram i plenum i väntan på att en förhandlingsposition skulle antas. Detta betänkande är delvis mer ambitiöst, men det är oklart om det längre inverkar på förhandlingarna.

Också i ministerrådet är frågan svår, men under det öppenhetsvänliga Estlands ordförandeperiod lyckades medlemsländerna i alla fall godkänna ett förhandlingsmandat den 6 december 2017.

Åren 2018–2019 fördes ett flertal tekniska och tre officiellt politiska förhandlingar, som dessvärre inte ledde någonvart. År 2018 beslutade kommissionen att lägga ned förhandlingarna om de övriga parterna inte tar mer ambitiösa steg mot regleringen av lobbyverksamhet. Parlamentets förhandlare under föregående period, Europaparlamentsledamöterna Danuta Hübner (EPP) och Sylvie Guillaume (S&D), anklagade å sin sida kommissionen för oförmåga att kompromissa. Vad gällde de ömma punkterna?

Ingen politisk majoritet bakom reformerna

Kärnan i konflikten är: för möten med vem ska lobbyistregistrering göras till ett villkor? För det första kan man fråga sig varför förslaget bara gäller rådet, parlamentet och kommissionen, medan övriga EU-institutioner bara uppmuntras till att ansluta sig till registret.

Rådet har ofta ansetts vara den minst öppna parten. Också nu har rådet enbart lovat att tillämpa registreringsvillkoret på några få tjänstemän, nämligen generalsekreteraren och generaldirektörerna för rådets sekretariat. Registrering skulle också göras till ett villkor för tillträde till rådets lokaler.

Rådet hänvisar till att det inte lagligen kan förplikta medlemsländerna och därför enbart rekommenderar medlemsländernas EU-representationer att ansluta sig till registret. Kommissionen föreslog å sin sida att EU-ambassadörerna för det nuvarande och följande ordförandelandet samt deras ersättare skulle omfattas av regleringen. Finland har emellertid visat initiativ när det kommer till öppenhet och föregick 2019 i egenskap av ordförandeland med gott exempel när information om möten med representationens ledning publicerades. De övriga ordförandeländerna verkar nu ta efter Finland.

Något överraskande har Europaparlamentet, känt för sin öppenhet i lagstiftningsförfarandet, varit motsträvigt under förhandlingarna, samtidigt som det avkräver de övriga högre ambitioner. Å andra sidan förordar parlamentet, till och med i högre grad än förslaget gör, att registrering ska göras till ett villkor för möten med tjänstemän i alla institutioner, inklusive parlamentet självt. Parlamentet vill emellertid behålla beslutanderätten om de generalsekreterare för politiska grupperingar som kommissionen föreslår. Och framför allt anser parlamentsledamöterna att rätten att träffa dem – de demokratiskt valda folkrepresentanterna – inte kan inskränkas.

Något överraskande har Europaparlamentet, som är känt för sin öppenhet i lagstiftningsförfarandet, varit motsträvigt under förhandlingarna, samtidigt som det avkräver de övriga högre ambitioner.

Precis som rådet gör, hänvisar parlamentet här till rättstjänstens rådgivning, som inte är någon offentlig handling. Enligt anvisningarna i parlamentets arbetsordning 2016 bör parlamentsledamöterna enbart träffa registrerade lobbyister. Parlamentet har inte gått med på att anta någon mer tvingande formulering än detta.

Kommissionen skulle enligt förslaget för sin del inte strama åt sina åtgärder mer än nämnda praxis, som beslutades om 2014. Med andra ord skulle ingen information om det absoluta flertalet av alla lobbymöten med kommissionens tjänstemän bli tillgänglig. Enligt korridorsamtal skulle kommissionen emellertid vara redo att gå med på mer, om de andra institutionerna gick framåt i frågan.

Registret hindrar inte enskilda medborgare från att kontakta parlamentsledamöter.

Det är bra att lägga märke till att registreringsplikten fortsättningsvis inte gäller alla frågor eller personer. Bland annat räknas varken juridisk rådgivning eller beställd information som lobbying. Tredje stater, arbetsmarknadsparter som deltar i arbetsmarknadsdialog, kyrkor och filosofiska organisationer, partier, mellanstatliga organisationer och inte minst privatpersoner som representerar sig själva behöver inte registrera sig som lobbyister. Registret hindrar alltså inte enskilda medborgare från att kontakta parlamentsledamöter.

Tvistefrågor utanför förhandlingarna

Regleringen av lobbying inkluderar också en rad andra frågor, som är aktuella just nu även om de inte direkt berörs i förhandlingarna. En är redan nämnda praxis med offentliggörande av möten, något som skulle ge européerna en tydligare bild av lobbyverksamheten än ett register gör. Kommissionen är den som sedan 2014 agerat mest transparent i detta avseende.

Steget har emellertid inte varit mer än ett halvt, eftersom kommissionen inte sammanställer någon möteskalender på en enda sida, utan det gör den icke-statliga organisationen Transparency International på sin webbplats Integrity Watch. I lobbyregistret däremot hittas möten samlade för varje enskild lobbyist.

Också en liten del av alla Europaparlamentsledamöter har offentliggjort sina möten. I fjol tog parlamentet ett viktigt steg framåt när det beslutades att det ska ingå i uppförandekoden att alla nyckelledamöter, det vill säga alla föredragande och skuggföredragande av betänkanden samt utskottsordföranden, ska redovisa sina möten med lobbyister. Ändringen var tillräcklig för att förhandlingarna om registret skulle återupptas, men EU-valet ledde till att de avbröts igen.

Redovisade möten är ett förhandsvillkor för avtryck i lagstiftningen; ett viktigt medel för att man ska kunna greppa lobbyverksamhetens inverkan på politiken. Till förteckningen över det som beslutats skulle det alltid läggas en lista över parter som hörts under beredningen. Detta har kommissionen inte föreslagit.

Redovisade möten är ett förhandsvillkor för avtryck i lagstiftningen; ett viktigt medel för att man ska kunna greppa lobbyverksamhetens inverkan på politiken.

Parlamentet har också i detta avseende tidigare valt att enbart ge rekommendationer: presidiet rekommenderar att alla föredragande av betänkanden i sina förslag redovisar vilka parter de har träffat. En dokumentmall har utarbetats för syftet, men hittills har användningen av den varit sparsam. Ovannämnda praxis med att nyckelledamöter redovisar sina möten stöder detta syfte, men den fragmentariska rapporteringen blir svårtolkad för allmänheten. Parlamentet beslutade i maj att förbättra rapporteringen.

I förhandlingarna saknas för det tredje den för lobbyverksamheten i Bryssel kanske viktigaste formen, och grunden till nätverkandet: svängdörrspolitiken. Enligt Transparency International jobbade hälften av tidigare kommissionärerna och 30 procent av parlamentsledamöterna år 2017 i lobbyorganisationer. Det är visserligen naturligt att olika aktörer vill hålla sig kvar i EU-politiken, men risken är att information som de tillägnat sig inom ramen för sina tidigare jobb ensidigt börjar användas för att driva enskilda intressen. Fenomenet stärker dessutom den inre kretsen, vilket gör att påverkningsmöjligheterna för dem som hamnar utanför försämras.

Enbart kommissionen har stramat åt sina regler något: från början av 2018 ska före detta kommissionärer under två års tid och kommissionens ordförande under tre låta kommissionen ta ställning till deras nya positioner. Under denna period får de inte lobba i frågor som de hade ansvar för inom kommissionen. Också EU:s tjänstemän har anmälningsplikt gällande nya uppdrag.

EU:s ombudsman har emellertid kritiserat dessa praxis för att vara ineffektiva och fördömt att Europeiska bankmyndighetens tidigare direktör Adam Farkas gick över till ledningen för Association of Financial Markets in Europe, en organisation som lobbar för investeringsbankernas intressen.

Med blicken mot framtiden: nya förhandlingar och coronapandemins effekter på lobbyverksamheten

Sedan den senaste förhandlingsomgången kring lobbyregistret, har ett nytt Europaparlament och en ny kommission tillträtt makten. Kommissionens nuvarande ordförande, Ursula Von der Leyen, har gjort det till en av sina prioriteter att öka demokratin och betonat att hon vill att allt som rör lagstiftningen, inklusive vem som hörs, ska vara öppet. Hon har lovat att inrätta ett gemensamt och fristående organ som övervakar de etiska aspekterna av institutionernas verksamhet, men har hittills inte gett direkta och exaktare löften om regleringen av lobbying.

Under sina första 100 dagar publicerade kommissionen 1 400 lobbymöten, vid vilka de viktigaste temana varit den gröna given, den digitala marknaden, energi och handel. Mest lobbying bedrev Airbus. Som vanligt skedde merparten av mötena med den privata sektorn, men andelen icke-statliga organisationer har ökat.

Lobbyverksamheten har flyttat in i den digitala världen. Tjänstemän och beslutsfattare är villiga att ta emot information.

I april beslutade Europaparlamentet att för sin del återuppta förhandlingarna med parlamentsledamöterna Katarina Barley (S&D) och Danuta Hübner (EPP) som huvudförhandlare. Det återstår att se huruvida det nya parlamentet förhåller sig mer positivt till öppenhet än det föregående gjorde. Kommissionens vice ordförande Věra Jourová har intygat att förhandlingarna fortsätter så snart som möjligt (och det har hänt) och att öppenheten i lobbyverksamheten också gäller virtuella möten.

Coronan har förändrat lobbypraxis, men mindre än man vid första anblicken kunde tro. Lobbyverksamheten har flyttat in i den digitala världen. Fysiska träffar har blivit videomöten. Även om detta inte ersätter träffar ansikte mot ansikte – särskilt inte korridorsamtal eller cocktailmingel – är tjänstemännen och beslutsfattarna villiga att ta emot information. Registret gäller också distansmöten.

Risken är att det i dagsläget är de som redan har kontakter och tillräckligt med pengar för att knyta sådana som har påverkningsmöjligheter. Videoseminarier kan även följas på större avstånd, men går de viktigaste aktörerna att nå där? Det handlar om stora demokratiska frågor.

Risken är att det i dagsläget är de som redan har kontakter och tillräckligt med pengar för att knyta sådana som har påverkningsmöjligheter.

Det blir svårare att få information när beslutsfattandet allt oftare sker på internet och vid inofficiella träffar. Alltfler EU-dokument finns tillgängliga på internet, men att tolka dem kräver grundlig kännedom om processerna. Och det är till exempel svårt att få ut beredningsdokument från rådet, exempelvis för forskningssyften.

När man undersöker lobbyverksamhetens praxis och makt eller utvecklar regleringen, måste blicken lyftas från enbart lobbymötena och även syna hur lobbyister påverkar hur såväl problem som lösningar formuleras genom att långsiktigt arbeta med att bland annat finslipa sina kunders budskap och strategier, upprätthålla kontakter, delta i arbetsgrupper och skapa koalitioner. Coronan har alltså inte lett till minskad lobbying eller reducerat behovet av reglering av lobbyverksamheten såväl inom EU som i Finland – tvärtom.

Laura Nordström är doktorand i allmän statslära och världspolitik vid Helsingfors universitet. Hon forskar i expertkunskapens makt och lobbying i beslutsfattandet kring eurokrisen.

Svenska artiklar publiceras med stöd av Svenska kulturfonden.

Julkaisu Coronan har förändrat lobbyverksamheten inom EU men reglering behövs ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.