Tankar kring välfärdsområdesvalet

De nya fullmäktigeförsamlingarna i välfärdsområdena inleder sitt arbete under våren. Statsvetaren Claus Stolpe vid Åbo Akademi i Vasa delar med sig av sina reflektioner inför och efter det nya valet.

Så länge jag har undervisat i offentlig förvaltning (ÅA i Vasa) har jag poängterat att ”Finland är världens troligen mest kommunaliserade land vad gäller välfärdsfunktioner som vård, skola och omsorg”. Knappast en överdrift. I Sverige har det länge varit landstingen (kallas ”regioner”, numera) som skött sjukvården. I Norge är de flesta sjukhus statliga, om jag minns rätt. På de flesta andra håll är den offentliga sektorn inte så stor. Redan att de finländska kommunerna kan uppbära skatt är ganska unikt.

Men nu får jag ta och uppdatera föreläsningsmaterialet. Hälften av den kommunala verksamheten (liksom pengarna) hamnar på regional nivå från och med år 2023.

Redan att de finländska kommunerna kan uppbära skatt är ganska unikt.

En och en halv månad före valet till de nya välfärdsområdenas fullmäktige var jag moderator under ett webinarium kring allt detta. Tillställningen var givande, men det kändes nervöst att presenteras som ”expert”. Det är jag då verkligen inte! Det är inte heller många som är det, eftersom vi inte haft dessa val förut. Låt vara att jag följer med allt vad val heter, så även detta.

Personligen avskyr jag i och för sig termen ”välfärdsområdesfullmäktige”. Redan antalet bokstäver (26) är som gjort för att skrämma bort folk. Vad är det för fel på att tala om ”regioner”? Rent praktiskt tycker jag att kommunerna lika gärna kunde utse folk till välfärdsområdesfullmäktige, men den idén faller på juridiska grunder så länge pengarna kommer från staten.

Vad är det för fel på att tala om ”regioner”?

Sammansättningen av våra nyvalda välfärdsområdesfullmäktige kan sägas ha en hög grad av professionalism. Att en stod del av de invalda besitter sakkunskap om den tämligen komplexa verksamhet som man skall fatta beslut om torde kunna vara till fördel, även om tanken med representativ demokrati handlar om att få olika synvinklar representerade. Det var endast 12 % som sade sig sakna någon form av specialkunskap för uppdraget. Mer än en tredjedel får sin utkomst inom vården. Lite mer än hälften hade en högre högskoleexamen, alltså minst magisterexamen.

 

Med kommunalvalet som modell

Kommunförbundets forskningschef Marianne Pekola-Sjöblom hade i god tid före valet tagit fram siffror där hon visade hur valet skulle sluta om man utgick från senaste kommunalvalet. Siffrorna visade sig hålla streck riktigt bra.

Centern har sedan en tid fört en tynande tillvaro och inte framstått som det maktparti som man traditionellt har varit inom finländsk politik. Det oaktat skulle Centern enligt denna prognos bli störst i nio områden. Så var också fallet.

För att förklara det enkelt så var Österbotten och Satakunta de två mest nordliga områden där Centern inte blev största parti. I de mindre urbana områdena österut och norrut är Centern däremot starka. Det är ju också just Centern som genomgående drivit frågan om någon form av regionfullmäktige. Det ligger i deras intresse, helt enkelt. Inget illa menat med detta, utan bara ett konstaterande. En stor del av kommunerna i glesbygden har fått allt svårare att upprätthålla servicen eftersom befolkningsstrukturen är så pass ofördelaktig.

Alla kommuner har sina utmaningar. Men på en del håll är utmaningarna större än på andra. I Päijänne-Tavastland väntades det bli knivskarpt mellan Samlingspartiet och Socialdemokraterna. Det visade sig att SDP fick 24,7 % av rösterna mot ”endast” 24,5 % för Samlingspartiet.

En stor del av kommunerna i glesbygden har fått allt svårare att upprätthålla servicen eftersom befolkningsstrukturen är så pass ofördelaktig.

Vidare skulle Samlingspartiet enligt prognosen bli största parti i minst sex områden medan SDP skulle bli störst i tre. SFP ansågs ha god chans att bli starkast i Östra Nyland och skulle helt säkert bli det i Österbotten. Med en stor andel svenskspråkiga och en situation där de finskspråkigas röster fördelar sig på många olika partier var det lätt att tro så. I Österbotten fick partiet mycket riktigt egen majoritet.

Samlingspartiet antogs ha god chans att bli störst i de flesta områden runt Helsingfors samt kring Åbo (Egentliga Finland) respektive Tammerfors (Birkaland). Så blev också fallet. Samlingspartiet följdes av SDP.

SDP skulle enligt Pekola-Sjöbloms kalkyl ha sina starkaste fästen i sydöstra hörnet av landet (Kymmenedalen och Södra Karelen) samt där Björneborg utgör centralort (Satakunta). Mycket riktigt. Inga överraskningar här heller.

 

Hur många röster?

Själv har ibland jag fått frågan hur många röster som behövs för att bli invald.

De flesta som läser den här tidskriften vet att det här kan vara en jättesvår fråga. Det varierar från plats till plats och från ett parti till ett annat. Dessutom är det ännu svårare att sia om vilka röstetal som krävs i ett mindre parti. Också mellan två partier som får två eller tre kandidater var invalda kan röstetalet se helt olika ut.

I ”Parti X” kanske det finns många jämnstarka medan det i ”Parti Y” kan finnas en röstmagnet som är överlägsen. Då kan det räcka med rätt få röster för att bli tvåa eller trea i ”Parti Y”. I ”Parti X” kan det däremot krävas betydligt fler röster.

Sånt där kan te sig märkligt, men det är egentligen logiskt. Det kan gälla mindre partier i vilket välfärdsområde som helst. Eller i en valkrets inför ett riksdagsval. Eller i en enskild kommun i ett kommunalval.

Själv har ibland jag fått frågan hur många röster som behövs för att bli invald.

I en text som jag skrev för Vasabladets räkning tog jag SFP i Österbotten som exempel. Partiet är det parti som de flesta av den tidningens läsare känner till. Om partiet får 50 000 röster i ett riksdagsval och vi tänker oss att valdeltagandet i ett välfärdsområdesval är tre femtedelar av vad det är i ett riksdagsval så landar man kanske på 30 000 röster.

Har man 73 kandidater betyder det att dom i snitt har 400 röster vardera. Men det kan också finnas röstmagneter som gör att rösterna fördelar sig väldigt olika.

Om en dryg tredjedel av kandidaterna blir invalda kunde det lägsta röstetalet kanske landa på 400 för den som blir invald? Jag sköt från höften för att illustrera det hela inför valet och kunde inte hålla mig för skratt då jag såg att den sist invalde hade 404 röster medan den som blev första suppleant hade 398.

Borde jag lämna in Lotto? Nå, efter kontrollräkning visade det sig att den som hade 404 röster hamnade strax utanför.

 

Lamt intresse

I anslutning till min undervisning brukar jag dra nytta av kommunbranschens utvecklingsstiftelse KAKS (Kunnallisalan kehittämissäätiö). Under hösten 2021 genomförde KAKS en opinionsmätning som tydde på att mer än två tredjedelar tänkte rösta i välfärdsområdesvalet. Det där såg jag som en nåd att stilla be om. Även i KAKS egen analys hade man motsvarande farhågor.

Enligt undersökningen sade sig 43 % vara säkra på att dom tänker rösta. Min gissning inför valet var att valdeltagandet skulle stanna ungefär vid den nivån, men det är svårt att veta eftersom vi inte haft sådana här val förut. Det verkliga valdeltagandet landade på 48 %. Det är inte alls bra, men det kunde för all del ha varit värre.

Många ansåg att riksdagsledamöter inte ska ställa upp i detta val. Ändå kunde man anta att många ändå skulle rösta på en dylik eftersom det är dom man känner till. Mycket riktigt så tenderade kända politiker att få flest röster. Var det någon som hade trott någonting annat?

Ett annat mönster är att man gärna ger sin röst åt någon från hemorten. Man ser det i kommunalval, och så även nu i välfärdsområdesvalet. En kandidat på landsorten får ofta de flesta av sina röster från den del av kommunen där man bor. Inget konstigt i det.

Anmärkningsvärt här är att valdeltagandet i Östra Nyland och i Vanda-Kervo hamnade under 40 %.

Men låt mig blicka utåt en bit, bort från mina egna österbottniska hemtrakter. Nyland är så pass folkrikt att regionen är indelad i fyra delar. I Östra Nyland antogs SFP vara rätt starka, med samlingspartiet som främsta konkurrent. Så blev också fallet. Vidare har vi Vanda-Kervo, som bildar ett eget välfärdsområde och där Samlingspartiet blev störst strax före SDP.

Anmärkningsvärt här är att valdeltagandet i dessa två områden hamnade under 40 %. I fallet med Östra Nyland saknades den spänning som kunde ha trissat upp valdeltagandet. Beträffande Vanda-Kervo så kännetecknas området inte minst av en stor andel inflyttade. Även i andra val brukar deltagandet vara synnerligen lågt just här.

De två övriga områdena är Västra Nyland (Esbo och västerut) och Mellersta Nyland (lite norr om huvudstadsregionen). Även här var samlingspartiet som väntat störst före SDP. Den relativt stora andelen svenskspråkiga gjorde att SFP kom trea i Västra Nyland.

Helsingfors tillåts sköta om saker och ting på samma sätt som förr. Där bor helt enkelt tillräckligt med folk. Områdesindelningen i övriga Nyland är såtillvida intressant eftersom det också där bor mycket folk, men mer ojämnt fördelade. Exempelvis Västra Nyland är speciellt till sin utformning då en klar majoritet av befolkningen bor längst österut i området, alltså i Esbo. Dylikt medför en risk att folk som bor längst västerut, exempelvis Hangö, känner sig åsidosatta.

Motsvarande dilemma kan vi finna på orter som blev helt utan representant i välfärdsområdets fullmäktige. Det här gäller i regel främst små kommuner. Men det kunde också drabba en så pass stor kommun som Ackas (Akaa på finska, nära Tammerfors) där det ändå bor över 16 000 människor på orten.

Detta måste inte per definition medföra problem, men det kan vara bra att vara uppmärksam på dylika omständigheter.

 

Kort valkampanj

En kort valkampanj till ett val som folk inte riktigt verkar förstå vikten av är inte bra. En bekant som kandiderade i den geografiska utkanten av det välfärdsområde han bor i ondgjorde sig över att det var svårt att få folk att bry sig. Själv bor jag mitt i, men jag skulle ha funderat ännu mer på det här valet än jag nu gjorde om jag bodde mer perifert.

Tror folk att sjukvården, brandkåren och omsorgen om barn och äldre är något som sköter sig självt? Hoppas inte. Men att få dem att förstå att det har någon betydelse vilka som sitter i fullmäktige för ett välfärdsområde är svårt.

Diskussionen kring en välfärdsreform har pågått länge. Bakgrunden är förstås att det föddes så många människor åren efter kriget. Nu är de gamla och skall självfallet tas om hand. Ännu häromåret utgjorde de som var födda år 1948 den största årskullen i landet. Av de mer än 100 000 som föddes då var de flesta fortfarande vid liv och bodde kvar i landet.

Nyligen visade det sig visst att årgång 1963 numera är något fler. Men såväl ”de stora årsklasserna” som mina jämnåriga (jag är född 1964) är klart fler än de som har fötts på senare år. Den här obalansen är inte bra för samhället, milt sagt.

För egen del tyckte jag att det hela var väldigt spännande, inte minst med avseende på det procentuella valdeltagandet och fördelningen av fullmäktigeplatser mellan olika delar av ett område.

Nästa utmaning blir att få allt att löpa. Stommen finns förstås sedan tidigare, men då mellan 170 000 och 200 000 personer byter arbetsgivare förstår man att det inte är någon lite boll som har satts i rullning.

Redan att dessa siffror anges som ett intervall säger en del. Vet man inte exakt hur många som är anställda? Jag antar det kan handla om hur man räknar de som anställda på deltid liksom de som är anställda för en viss tid.

Tanken är att tillgången på vård skall bli likvärdig i hela landet, men det innebär i praktiken att man ”bestraffas” i de områden där folk håller sig friska. Österbotten hör hit. Rätt eller fel, så tenderar folk att se saker och ting ur det egna områdets synvinkel. Ingen väljer att bli sjuk. Det torde alla förstå. Men i de områden där vårdkostnaderna är lägre pekar man gärna på att förebyggande åtgärder har gett resultat och att man på andra håll borde ta ett större ansvar här.

Summa summarum så bjöd inte välfärdsområdesvalet på några stora överraskningar. Valdeltagandet var lågt och de partier som antogs bli störst i respektive område kom också att bli det. Graden av professionalisering var hög. Sannfinländarna och de gröna klarade sig sämre än de gjort i andra val på senare år, men inte heller det var någon större sensation. För egen del tyckte jag att det hela var väldigt spännande, inte minst med avseende på det procentuella valdeltagandet och fördelningen av fullmäktigeplatser mellan olika delar av ett område.

Eftersom välfärdsområdesvalet har berört centerns hjärtefrågor var det heller knappast någon överraskning att just det partiet klarade sig väl. Att däremot se det här som något ”förval” till nästa riksdagsval och slå fast att systemet med ”de stora stora” (Samlingspartiet, SDP och Centern) är tillbaka är däremot inget som jag för egen del skulle skriva under på.

 

Claus Stolpe är universitetslektor vid Åbo Akademi i Vasa. Undervisar i statskunskap, offentlig förvaltning och politisk historia. Pol.dr. (presidentvalsmetoder, statskunskap, 1997), fil.dr. (USA:s presidenter, historia, 2011) och pol.lic. (professionalism bland förtroendevalda, offentlig förvaltning, 1991).

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen