I skrivande stund står vi inför Finlands första välfärdsområdesval, ett val där Finlands befolkning väljer representanter till en nyskapad administrativ nivå, välfärdsområdet. Som namnet säger handlar det alltså om en administrativ nivå som fokuserar på välfärdsservice. Mer specifikt handlar det om att ansvaret för social och hälsovårdsservice överförs från den kommunala nivån till en regional nivå. När det nalkas strukturella omvandlingar i Finland med sina två nationalspråk tillkommer det förstås också en språklig dimension. Bland de svenskspråkiga ställer man sig frågan om hur den språkliga servicen kommer att fungera inom den nya strukturen.

Bland de svenskspråkiga ställer man sig frågan om hur den språkliga servicen kommer att fungera inom den nya strukturen.

Dessa tankar och den eventuella oro för den språkbaserade välfärdsservicen som de nya välfärdsområdena för med sig ser dock inte nödvändigtvis ut på samma sätt för alla finlandssvenskar. I en nyligen publicerad artikel visar vi, Staffan Himmelroos, Isak Vento och Åsa von Schoultz vid Helsingfors universitet, vad som styr svenskspråkiga finländares åsikter om språkbaserad välfärdsservice i Finland.

Universalism och nationalspråk

Kombinationen språkfrågor och välfärdsservice rör ingalunda endast Finland, utan är ett ämne som är relevant i alla flerspråkiga länder och i princip för vilken medlem som helst ur en minoritetsgrupp som inte behärskar majoritetsspråket felfritt.

Det är också välkänt att det handlar om frågor som kan medföra betydande utmaningar i flerspråkiga miljöer. Redan relativt små problem i den språkbaserade servicen kan resultera i ett lägre förtroende för verksamheten hos en språkminoritet. Detta kan bero på att man oroar sig för att man inte får service lika fort eller att servicen på minoritetsspråket är av lägre kvalitet.

Man kan även oroa sig för att serviceförmedlaren inte kan kommunicera tillräckligt bra på minoritetsspråket, även om det handlar om ett nationalspråk. I värsta fall kan detta leda till medlemmar ur en språkminoritet är mindre benägna att utnyttja den service som finns eller till och med väljer att inte kontakta serviceförmedlaren då det verkligen skulle behövas.

Redan relativt små problem i den språkbaserade servicen kan resultera i ett lägre förtroende för verksamheten hos en språkminoritet.

Finlandssvenskarna utgör ett intressant fall för studier av välfärdsattityder. Det här beror dels på att Finland är ett land med ett omfattande universellt välfärdssystem. Ett universiellt välfärdssystem, till skillnad från ett behovsprövat välfärdssystem, bygger på alla har en jämlik rätt till den välfärd som erbjuds. Det omfattande universiella välfärdssystemet bidrar till en tydlig förväntan om att välfärdstjänster skall erbjudas jämlikt oberoende av vilket nationalspråk man har som sitt modersmål.

Samtidigt finns det en tydlig utmaning i att kunna leverera dessa tjänster på ett nationalspråk som endast dryga fem procent av medborgarna har som sitt modersmål. Kombinationen av höga förväntningar och utmaningen att kunna leverera fullständig svenskspråkig välfärdsservice innebär onekligen en risk för att förtroendet för välfärdssystemet ska svikta bland svenskspråkiga finländare.

Det mångfasetterade språkperspektivet

Samtidigt skall det påpekas att finlandssvenskar inte är en homogen grupp och att olika individuella och kontextuella förutsättningar kan leda till olika förväntningarna på språkbaserad välfärdsservice. För individer med svagare kunskaper i finska är språkbaserad välfärdsservice sannolikt viktigare än för dem med fullständiga eller nästintill fullständiga kunskaper i finska. Även den sociala identiteten kan spela en roll i vilka förväntningar svenskspråkiga finländare har på svenskspråkig service.

Om man starkt identifierar sig med den svenska språkgruppen är man också antagligen mer mån om att det erbjuds service på svenska. Eftersom svenskans ställning varierar starkt på kommunnivå, det vill säga den administrativa nivå som fram tills nu har ansvarat för välfärdstjänster, är det även sannolikt att språkförhållandet spelar en roll för vilka förväntningar man har på service på sitt modersmål.

Även den sociala identiteten kan spela en roll i vilka förväntningar svenskspråkiga finländare har på svenskspråkig service.

När man diskuterar attityder gentemot språkbaserad välfärdsservice finns det även orsak att särskilja principiella förväntningar om vad systemet bör leva upp till från den mer specifika känslan eller erfarenheten av hur systemet i praktiken fungerar. De principiella förväntningarna kopplas ofta samman med övergripande ideologiska värderingar, medan de specifika uppfattningarna om hur välfärdssystemet fungerar har förknippats med rationella förklaringsmodeller och egenintresse.

Därmed finns det orsak att anta att de principiella förväntningarna kring nivån av svenskspråkig service inom välfärden styrs av hur stark koppling man känner till den svenska språkgruppen, medan erfarenheten av hur systemet fungerar snarare påverkas av hur beroende man är av att använda sig av svenska när man är i kontakt med en förmedlare av välfärdsservice.

Dessa förväntningar och vilken mån de kan förklaras med språkkunskaper och social identitet utgör den centrala frågeställningen i vår studie. Frågan undersöks med hjälp av enkätundersökningen European Values Study där över 1300 svenskspråkiga finländare vid årsskiftet 2018-2019 besvarade frågor bland annat om hur de ser på den språkbaserade välfärdsservicen i Finland.

Den generella förväntan uppfångades med påståendet ”Det spelar ingen roll om man får välfärdsservice på svenska i Finland så länge servicen är god”, medan den specifika uppfattningen om välfärdservice med påståendet “Tillgången till välfärdsservice på svenska i Finland är god.”

Klart stöd för språkbaserad välfärdsservice

Resultaten från studien visar att en klar majoritet (62 %) av de svenskspråkiga finländarna anser att det spelar roll om man får välfärdsservice på svenska eller ej. Det finns alltså en relativt stark önskan om att få service på sitt modersmål. När det gäller uppfattningar om hur denna service förverkligas är bilden inte speciellt ljus. En majoritet (56 %) av finlandssvenskarna anser inte att tillgången på välfärdsservice på svenska är god och endast 20 procent kan beskrivas som mycket nöjda med tillgången på svensk välfärdsservice.

Studien visar även att det finns en tydlig koppling mellan synen på välfärdsservice och språkkunskap respektive social identitet. Inte helt oväntat visar det sig att starkare kunskaper i majoritetsspråket finska korrelerar med uppfattningen om att tillgången på välfärdsservice på svenska är god.

Detta hänger högst antagligen samman med att de som har mindre behov av att få service på svenska inte heller känner en oro över, eller noterar brister i tillgången. Det kan också bero på att situationer där man inte erbjuds service på svenska inte betyder lika mycket för dem som har starka finskakunskaper.

Inte helt oväntat visar det sig att starkare kunskaper i majoritetsspråket finska korrelerar med uppfattningen om att tillgången på välfärdsservice på svenska är god.

Däremot kan en upplevelse av bristfällig svenskspråkig service för en person med stort behov av svenskspråkiga välfärdstjänster ha en stark negativ inverkan på deras uppfattningen om hur bra tillgången till svenskspråkig välfärdsservice är.

Resultaten från vår studie visar också att språkkunskaperna samvarierar negativt med en principiell förväntan på språkbaserad välfärdsservice. Med andra ord är svenskspråkiga finländare med starkare finska mer benägna att tycka att språket på servicen inte spelar så stor roll så länge servicen är god. Och det motsatta gäller alltså för dem med svagare finskakunskaper.

En majoritet av finlandssvenskarna anser inte att tillgången på välfärdsservice på svenska är god och endast 20 procent kan beskrivas som mycket nöjda med tillgången på svensk välfärdsservice.

Den principiella förväntan på tillgången av svenskspråkig service hänger också tydligt ihop med styrkan på ens finlandssvenska identitet. De som har en starkare finlandssvensk identitet, baserat på frågan”Hur stolt är du över att vara finlandssvensk?”, är mer benägna att tycka att tillgången på svenskspråkig välfärdservice är viktig. Det skall även poänteras att alla samband som presenterats här gäller även när man beaktar inflytandet av andra potentiella förklaringar. Med andra ord är svenskspråkiga finländare med starkare finska mindre benägna att bry sig om svenskspråkig service även när man tar deras sociala identiet och boningsort i beaktande.

Betydelsen för välfärdsområdena

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta och på vilket sätt är dessa resultat relevanta för det inkommande välfärdsområdesvalet? Man kan konstatera att finlandssvenskarna överlag bryr sig om nivån på den språkbaserade välfärdservicen. Det visar sig dock att de med starkare finska är mindre brydda vad gäller eventuella brister i den språkbaserade servicen och inte heller ställer samma principiella krav på att välfärdsservicen skall finnas tillgänglig på svenska.

Eftersom tvåspråkigheten tenderar vara mer utbredd i områden där finskan är det dominerande språket är dessa resultat även relevanta för de språkbaserade välfärdstjänsterna inom de nya välfärdsområdena. De tvåspråkiga välfärdsområdena som innefattar olika typer av svenskbygd kommer otvivelaktigt att omfatta en större variation i förväntningar och språkkunskap än vad som varit fallet på kommunnivå.

De med starkare finska är mindre brydda vad gäller eventuella brister i den språkbaserade servicen och inte heller ställer samma principiella krav på att välfärdsservicen skall finnas tillgänglig på svenska.

Exempelvis finns det antagligen högre förväntningarna på språkbaserad service inom det tvåspråkiga välfärdsområdet Västra Nyland där Esbo är den dominerande kommunen, men där flera starkt svenskspråkiga kommuner ingår, än vad förväntningar på språkbaserad välfärdsservice varit i den tvåspråkiga kommunen Esbo.

I de delar av de tvåspråkiga välfärdsområdena där finskan dominerar kommer man därmed att ställas inför högre förväntningar på språkbaserad välfärdsservice än vad som tidigare varit fallet. Om förväntningarna och erfarenheterna av språkbaserad välfärdsservice i de nya välfärdsområdena inte lever upp till de gamla strukturerna finns det en risk att förtroendet för välfärdsförmedlarna sjunker, särskilt bland svenskspråkiga vars finskakunskaper inte är fullständiga.

Staffan Himmelroos är docent och universitetsforskare i allmän statslära, vid statsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet och fungerar som projektledare för det av Svenska litteratursällskapet finansierade projektet Politiskt beteende i den finlandssvenska diasporan.

Isak Vento är universitetslektor i allmän statslärare vid statsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet.

Åsa von Schoultz är professor i allmän statslära vid statsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet.

Julkaisu Välfärdsservice på svenska är viktigt för finlandssvenskar – men inte lika viktigt för alla ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.

Diskussionen om hur man bäst organiserar och styr ett samhälle har djupa historiska rötter. I dag likställs ofta demokrati med en representativ modell, med principen om allmän och lika rösträtt som en av grundbultarna. Demokrati i representativ tappning är ändå en relativt ny uppfinning.

Utvecklingen mot den moderna demokratin gick ur ett historiskt perspektiv i snabb takt när den väl kom igång. I år – året för Finlands 100 års jubileum – är det 110 år sedan allmän och lika rösträtt, för så väl kvinnor som män, praktiserades för första gången. 15 år efter denna historiska händelse, år 1921, skrev James Bryce, en brittisk jurist, historiker och politiker följande:

”För sjuttio år sedan betraktade Europas bildade klasser massornas frammarsch mot makten som ett hot mot ordning och välstånd. Då väckte ordet demokrati ovilja och fruktan. Nu innebär det ett beröm. Folkets välde välkomnas, upphöjes, dyrkas. De få, som det misshagar eller oroar, erkänna sällan sina känslor. Man har nästan upphört att studera dess yttringar, ty dessa förefalla nu som ett led i tingens naturliga ordning. Den gamla frågan: Vilken är den bästa styrelseformen? är nästan föråldrad, ty intresset har koncentrerats till andra punkter.” (Översättning av Herbert Tingsten 1933)

Demokrati i representativ tappning är ändå en relativt ny uppfinning.

Demokrati (i representativ tappning) gick från att vara fruktad till att vara omhuldad på omkring 70 år. Snart 100 år senare tycks nya orosmoln torna upp sig vid horisonten och den gamla frågan: om vilken den bästa styrelseformen? står åter högt på agendan.

Att identifiera problemet

Under de senaste decennierna har debatten om den representativa demokratins tillstånd blivit allt intensivare. Utgångspunkten för diskussionen är de förändringstecken som kan spåras i medborgarnas politiska attityder och beteende.

Det kanske mest uppmärksammande tecknet är valdeltagandet, som i många västländer har sjunkit relativt kraftigt sedan 1980-talet. Finland är här inget undantag. Med ett valdeltagande som under 2000-talet har rört sig kring 70 procent passar man väl in i mönstret. Att det deltagandet dessutom är djupt ojämnt fördelat mellan olika delar av befolkningen, där framför allt unga, lågutbildade män avstår från att rösta bidrar ytterligare till oron.

Med ett valdeltagande som under 2000-talet har rört sig kring 70 procent passar man väl in i mönstret.

Ett annat orosmoln är tillståndet för de politiska partierna, dessa numera medlemsfattiga organisationer som enligt skolboken skall fungera som en länk mellan folket och det politiska beslutsfattandet. Den representativa demokratin har i modern tappning kommit att vara centrerad kring partier.

På 1950 talet lanserades begreppet The responsible party model i en publikation av Amerikanska statsvetenskapliga förbundet. I den ansvarsfulla partimodellen erbjuder partierna alternativ politik som väljarna på valdagen tar ställning genom att ge mandat eller att utkräva ansvar.

Men partierna är inte bara centrala för att de erbjuder alternativ till väljarna, utan också för att de politiska alternativen antas vara sprungna ur medborgarnas behov och önskemål. Partiernas uppgift är alltså att artikulera medborgarnas intressen och åsikter, att samla behov från olika delar av samhället och att formulera politiska program; program som väljarna i nästa steg tar ställning till.

Demokratiutveckling i praktiken

Den ansvarsfulla partimodellen ses i dag som utmanad och det pågår en stundvis intensiv diskussion om hur den kan ersättas eller kompletteras. Frågan rör inte enbart statsvetenskapens forskare i sina elfenbenstorn. Den präglar även samhällsdebatten och är närvarande i den politiska vardagen.

På ett övergripande plan tycks det råda konsensus kring vad som krävs för att möta de utmaningar som många moderna demokratier står inför. Medicinen som ordinerats är fler och nya vägar in i politiken, vägar som går förbi de politiska partierna och direkt in i de politiska beslutsrummen; vägar som gör det möjligt för människor att vara direkt delaktiga i det politiska beslutsfattandet eller i det beredande arbetet inför beslut.

Ett konkret exempel på denna utveckling är det medborgarinitiativ.

Ett konkret finländskt exempel på denna utveckling är det medborgarinitiativ som sedan 2012 har gjort det möjligt för 50 000 medborgare att initiera ett lagförslag för behandling i riksdagen. Motsvarande kanaler påverkan har också införts på det lokala planet och inom EU.

Dessa inledande observationer är i stor utsträckning hämtade från empirisk forskning kring demokrati. Men låt oss ta ett steg in i den politiska teorins rum.

Demokratiutveckling på teoretiskt plan

Demokratiteorin har sedan 1970- och 1980-talen präglats av en indelning i olika grundmodeller; modeller som har skapats för att möjliggöra analytiska jämförelser mellan olika politiska system och för att teoretisera kring de normer som omger olika former av demokrati. Modelltänkandets genomslag har varit omfattande och idag är vanligt att tala om tre övergripande demokratiteoretiska modeller, med ett myller av underkategorier.

Den första modellen, den valdemokratiska eller elitistiska modellen – där politisk tävlan mellan olika alternativ i allmänna val som den centrala institutionella mekanismen och medborgarnas roll hårdraget begränsas till att rösta i allmänna val – dominerade demokratins brådmogna period efter andra världskriget. Det var en tid då den ryska revolutionen och det massengagemang i Weimarrepubliken som var upptakten till Nazisternas maktövertagande 1933 var i färskt minne och ett omfattande politiskt engagemang och aktivism från medborgarnas sida betraktades i allmänhet som något oförutsägbart och farligt.

Den andra modellen, den deltagardemokratiska, fick sitt genomslag i svallvågorna efter det medborgarengagemang som 1968 svepte över västvärlden med studentrevolter och demonstrationer mot Vietnamkriget; händelser som bidrog till att omforma synen på medborgarnas roll i politiken. Ett aktivt engagemang betraktades inte längre som ett uttryck för de obildade massornas missnöje eller som farligt för det politiska systemet.

Istället började de goda effekterna av ett aktivt deltagande betonas, bland annat mångfalden av de röster som hörs och de fördjupade kunskaper och förståelse för samhällets begränsningar som deltagandet kan bidra med. Ur det här perspektivet sågs den elitistiska valdemokratin som en tunn form av demokrati.

Ur det här perspektivet sågs den elitistiska valdemokratin som en tunn form av demokrati.

Under 1990-talet kom det stora genomslaget för den tredje och deliberativa modellen. Demokrati i deliberativ tappning strävar efter att komma bort från synen på politik som maktkamp mellan existerande åsikter och som istället betonar vikten av det politiska samtalet – dialogen – där åsikter formas och värdet av att finna konsensuslösningar som alla kan acceptera. Den deliberativa modellen kan ses som en metod för att överkomma fragmentering, polarisering och låsta konflikter och istället stärka legitimitet och social enighet.

Demokratiteorins modelltänk har starkt präglat statsvetenskapen som disciplin och hur vi tänker kring demokrati. Den har bidragit till att strukturera den politiska teorin och gett oss verktyg till att jämföra olika demokratiska system. Samtidigt står den inte utan kritik.

Demokratiforskningen har generellt sett präglats av ett ointresse för medborgarnas perspektiv och förväntningar.

I en färsk artikel i The American Political Science Review hävdar Mark Warren att det är dags för statsvetenskapen att ta sig förbi indelningen i modeller och istället fokusera på den vilka uppgifter ett demokratiskt system har. Warren lyfter fram tre centrala funktioner som kan identifieras som olika demokratimodellers styrkeområden. Den deltagardemokratiska modellen möjliggör inflytelserik inkludering av medborgare, den deliberativa modellen formulering av kollektiva agendor och viljor och den valdemokratiska modellen fattandet av kollektiva beslut.

Vad Warren missar i sitt insiktsfulla bidrag – eller kanske snarare tar för given – är en av grundbultarna i en välfungerande demokrati, nämligen medborgarnas uppslutning bakom systemet. Warren är på den här punkten inte unik. Demokratiforskningen har generellt sett präglats av ett ointresse för medborgarnas perspektiv och förväntningar.

Medborgarnas demokratisyn

Fram till för några år sedan fanns det i princip ingen systematisk grundforskning om medborgarnas demokratisyner. Situationen är dock på väg att förändrats och under det senaste dryga decenniet har en forskningsagenda inriktad på medborgarnas förhållningssätt sakta börjat växa fram.

Det är en forskning som inte sällan möts av kritik och skepticism. Vanliga reservationer är att det är ett för komplext ämne för vanligt folk att tycka till kring. Eller att de förväntningar som uttrycks inte är stabila och genomtänkta, utan lika flyktiga och rörliga som vinden.

Forskningen ger ändå utrymme för viss optimism.

Forskningen ger ändå utrymme för viss optimism. Undersökningar från flera olika länder tyder på att det finns systematiska mönster i medborgarnas förhållningssätt, att dessa mönster är relativt stabila och att de delvis påminner om de modeller som vi återfinner inom den politiska teorin. Dessutom finns det tydliga tecken på att det inte är fråga om tomma ord, utan att man kalibrerar sitt politiska deltagande i linje med de egna idealen.

De tre dimensioner som relativt tydligt framträder är stöd för en valdemokratisk modell och stöd för en deltagardemokratisk modell som ger större utrymme för att ta in folks åsikter via olika typer av kanaler. Men det finns också uppslutning bakom en mer teknokratiskt orienterad modell.

Den teknokratiska synen på politiken hör inte hemma i den politiska teorin utan kan ses som sprungen ur den allmänna diskursen och kanske som en reaktion på en politik som av många har uppfattats som allt mer komplex. I den teknokratiska modellen minimeras medborgarnas politiska roll. Man marginaliserar även politiska åsiktsskillnader och betonar vikten av effektiva lösningar på samhälleliga problem; något som kanske kan beskrivas som en ingenjörssyn på politik.

Att folk tänker olika kring demokrati och politiska processer står alltså klart. Därutöver har det visat sig att det finns tydliga drivkrafter bakom, eller förklaringar till, folks förhållningssätt:

Delvis drivs vår syn på den ideala demokratin av ett missnöje med dagens dominerande system, den representativa modellen. De som uttrycker ett missnöje med dagens system och de som inte känner sig väl representerade, uttrycker i större utsträckning stöd för andra modeller; antingen i formen av en deltagardemokratisk modell, där folks roll och tyngd får ett större utrymme, eller för en mer teknokratisk orienterad modell.

Våra grundläggande politiska värderingar spelar också in för hur vi ser på demokrati. Vår öppenhet för nya former av deltagande och för större roll för medborgarna är markant starkare bland de som ideologiskt orienterar sig till vänster och bland de som kan ses som värdeliberala.

Hur vi ser på andras förmåga att fatta förnuftiga beslut – hur vi värderar våra medmänniskors kapacitet – präglar även det vår demokratisyn. Där de som är skeptiska till andras politiska förmågor i mindre utsträckning än andra förespråkar en deltagardemokratisk modell.

Det faktum att människor har olika ingångsvärde vad gäller demokrati och dess ideala form är viktig kunskap vars implikationer man noga bör överväga.

Forskningen kring medborgarnas demokratisyn är i sin linda och endast de första stapplande stegen mot systematisk kunskap på området har tagits. Vi vet att det finns olika synsätt och olika tankemodeller kring hur demokratin bör fungera. Vi vet också att dessa tankemodeller delvis styrs av grundläggande värderingar, ideologiska tankemodeller men även synen på våra medmänniskor och deras politiska kapacitet.

Det faktum att människor har olika ingångsvärde vad gäller demokrati och dess ideala form är viktig kunskap vars implikationer man noga bör överväga. Genom att utforska kring människors syn på demokrati kan vi bättre förutse effekterna av de långsamma förskjutningar som sker i moderna demokratier där vi tycks gå från en representativ modell med partierna som centrala aktörer till en modell där medborgarnas röster hörs i mer direkt form.

Inför framtiden

Folkstyret befinner sig under ständig utveckling. Med tanke på demokratins snabba genomslag och den utveckling som skett i våra samhällen sedan dess är det inte speciellt märkligt att demokratin som system är under förändringstryck. Samhällets modernisering har radikalt förändrat våra levnadsförhållanden vilket även får konsekvenser för vår relation till och förväntningar på samhället och vad det kan leverera.

Det som vid första anblicken kan te sig som en slutpunkt, ett idealtillstånd, där alla medborgare har lika rätt att påverka politiken kan kanske mer rättvisande beskrivas som ett system som är utsatt för ständig diskussion, kritik och behov av utveckling.

Den stora frågan som Bryce identifierade som föråldrad och överspelad år 1921: Vilken är den bästa styrelseformen? tycks aktuellare än någonsin.

Det är vår uppgift som statsvetare att se till att den livskraftiga demokratiforskning och utveckling som präglar vår samtid inte ignorerar de röster på vars grund demokratin vilar.

Artikeln baserar sig på Åsa von Schoultzs professorsinstallationsföreläsning 29.11.2017 vid Helsingfors universitet. Docent Åsa von Schoultz är professor i allmän statslära, politik och organisationer vid institutionen för politik och ekonomi vid Helsingfors universitet.

Julkaisu Den ideala demokratin – ett medborgarperspektiv ilmestyi ensimmäisenä Politiikasta.