Humorgruppen KAJ har tagit Norden och Europa med storm som det brukar heta i oväntade sammanhang. I en medierad kultur blir ritualens gränser också politikens gränser.
Innan framgången i Melodifestivalen, Mello, var KAJ en trio från Vörå, Österbotten. Gruppen har arbetat med musik, humor och scenframträdanden i cirka 15 år. KAJ var länge betydelsefull endast för Svenskfinland, men nu har gruppen blivit en angelägenhet också för det finskspråkiga Finland, Europa och världen. Vörå har hamnat i strålkastarljuset och kommunen har anställt en kommunikatör med ansvar för KAJ-turismen.
De väsentliga ingredienserna i KAJ-produktionerna är musiken, dansen, humorn, men också de ultralokala, österbottniska dialekterna såsom maxmo-, oravais- och vöråmålen som talas i nuvarande Vörå kommun. I en Språkbruk-artikel från 2016 beskriver KAJ-medlemmarna dialekten som sitt modersmål och sitt naturligaste språk. Dialekten ses inte som ett självändamål, men som en omistlig ingrediens.
KAJ har onekligen stärkt Svenskfinland, ungefär som Mumintrollen och Stormskärs Maja på sin tid, men framgången har gjort avtryck även utanför Svenskfinland. Jag påstår att KAJ har inte bara synliggjort utan också utmanat nationella, sociala och kulturella gränser. Nedan presenteras ett sätt att tolka KAJ:s lyrik som en symbol som inverkar på mottagaren genom att ifrågasätta och omförhandla det ’naturliga vi:et’.
När man talar om politik i samband med ESC (Eurovision Song Contest) menar man oftast utrikespolitik i form av krav på utestängningar av länder från tävlingen. I den här texten diskuteras ESC:s betydelse för upplevelsen av lokal och nationell tillhörighet såsom den konstrueras i den symboliska medierepresentationen.
KAJ påminner om skolkartans 700 år gamla gränser i Sverige-Finland, men också vad som menas med regionernas Europa. När KAJ representerar Sverige istället för sitt hemland Finland ifrågasätts inte nationella utan också samhällets inre gränser. Med KAJ utmanas det centrala av det perifera, vilket sätter till synes oomrunkeliga identiteter i gungning genom språkets, kreativitetens och musikens symbolkraft. Minoritet och majoritet får åtminstone för en stund nya betydelser. Frågan som jag försöker besvara är: Vem vinner när KAJ vinner?
Mediernas ritualer
Ritualer är effektfulla instrument. Med sina ritualer ser människan ut att kunna reda ut problemen i sin tillvaro. Ritualer utmärks av form och gränser; handlingarna ska förlöpa enligt en viss förväntad ordning. Individer och grupper har olika roller i ritualen: man ska alltså inte överträda de sociala gränserna. Ritualforskningens tradition har beskrivits utförligt av ritualforskaren Catherine Bell i Ritual theory, ritual practice samt i Ritual: perspectives and dimensions.
Ritualen är den socialaste av stunder. I ritualen fastställs vilka vi är eller skulle vilja vara. På självständighetsdagen 6.12. tar vi fram sisun och den finska ärligheten. Litet till mans och kvinns kan man känna att uppfattningarna består av lika delar sanning och mytiskt önsketänkande. Mediesociologen Nick Couldry behandlar problemen med mediernas ritualer, de som upprätthåller det mytiska, sociala centret som återkommande befolkas av majoriteten, medelklassen och överhuvudtaget alla de ’vanliga och normala’ i publiken.
Bastulåten kan uppfattas som endast ett spektakel utan större betydelse. Bara bada bastu kan också definieras som en resurs som medieproducenter, institutioner, publik och politiker cyniskt utnyttjar för sina syften. Men KAJ:s bidrag kan också tolkas som ett välkommet inlägg i den annars så polariserade, politiska mediedebatten vilken beskrivits av bl.a. kommunikationsforskaren Juha Herkman samtstatsvetarna Laura Sibinescu och Emilia Palonen.
Känslor är väsentliga beståndsdelar i mediernas ritualer. Hjärt-emojina blir en form av ’känslomässigt kitt’ – ett innehåll som tack vare algoritmernas logik sprids snabbare än andra typer av innehåll.
Medieantropologin har fokuserat på hur våldsamma händelser – till exempel när långtradare kör in i folkmassor – blir stunder då individens plats i samhället ställs på sin spets. Detta har diskuterats av medieforskarna Johanna Sumiala och Tiina Räisä i ‘Our words are stronger’: Re-enforcing boundaries through ritual work in a terrorist news event. Den diskursiva konstruktionen av verkligheten sker via ritualiseringens tranformativa kraft; en process som omvandlar den diversifierade och motstridiga verkligheten så att den inte längre är både och utan antingen eller. När det unisona infinner sig och alla är ganska övertygande om att sakernas tillstånd är just så har ritualiseringen vunnit laga kraft.
Medieritualer såsom den officiella lucian (liten begynnelsebokstav då det handlar om en institution) är inte alltid våldsamma, men oftast nog så komplexa. I min avhandling analyserade jag konstruktionen av Svenskfinland såsom den framställs i journalisternas luciarapportering. Lucia sprider förvisso glädje och tröst till människorna i en mörk årstid. Mer betydelsefullt är att lucia aktiverar den svenskspråkiga befolkningen i Finland och försäkrar individerna att gemenskapen är stark då den är socialt och kulturellt distinkt.
Känslor är väsentliga beståndsdelar i mediernas ritualer. Hjärt-emojina blir en form av ’känslomässigt kitt’ – ett innehåll som tack vare algoritmernas logik sprids snabbare än andra typer av innehåll. Ritualens mytiska berättelse kräver upprepning (finnar bastar, finnar har sisu). Att empiriskt belägga vad de rituella känslorna innebär för individen är hart när omöjligt. Istället får man ta fasta på de observerbara kommunikativa handlingarna. Utan kommunikation finns det ingen ritual, och omvänt: det är kommunikationen som är ritualen såsom beskrivits av medieantropologen Eric W. Rothenbuhler.
För forskaren som föredrar att använda rationalitet framom känslor för tolkningen kan en glädjeskuttande musikgrupps inverkan på politiken framstå som perifert eller irrationellt. Känslor och särskilt ritualer lämnas helst åt religionsvetare och andra. Den ritualiserade mediekommunikationen med sin algoritmiska och känslostyrda logik har onekligen bidragit till en problematisk, populistisk utveckling. Det uppstår allt snävare tolkningar av vad ingår i det sociala vi:et och vad som räknas till ’vår kultur’. Den diskursiva betydelsen av t.ex. KAJ konstrueras med andra ord i en algoritmiskt oberäknelig, ritualiserad mediekulturell kontext.
Ritualens förhållande till gränser (tid, plats, men också mer svårmätbara, kulturella och sociala gränser) aktualiseras återkommande i mediespektaklet: i UMK (Uuden musiikin kilpailu), Mello och ESC. När Conchita Wurst 2014 uppträdde i skägg och långklänning och med kraftfull stämma synliggjordes föreställningar om manligt och kvinnligt, men också den problematiska majoriteten i det sociala centret som förpassat de sexuella identiteterna till den sociala periferin.
KAJ och språkets symbolik
När KAJ sjunger väcks ett engagemang. Medierna fylls med febril aktivitet, en kommunikation som bidrar till den rituella känslan av samvaro. På sociala medier ser vi video efter video med människor som sjunger och dansar sin version av bastudansen, ackompanjerade av språkexperter som förklarar de typiska dragen hos vöråsvenskan.
KAJ:s lyrik demonstrerar att svenskan är ett pluricentriskt språk, ett officiellt språk som talas i två länder. Ett språks status har relevans för organiseringen av samhällets tjänster, men också för självuppfattningen.
Den finlandssvenska publiken har inga problem att förstå Nå jaa (ungefär sådär ja). Mindre känt är kanske att de primära diftongerna i så sveittin bara yr går tillbaka till vikingatiden och att bästa båoti för kropp och själ innehåller en sekundär diftong som kan dateras till tiden efter vikingatiden såsom förklarats av språkvetaren Martin Persson i ett färskt nummer av Språkvård.
KAJ:s lyrik demonstrerar att svenskan är ett pluricentriskt språk, ett officiellt språk som talas i två länder. Ett språks status har relevans för organiseringen av samhällets tjänster, men också för självuppfattningen.
Sverigesvensken kan behöva översättningshjälp, men inte i alla delar. I låttexten förekommer orden yksi kaksi, kolme och Ei saa peittää. Fraserna refererar till gemensamma upplevelser av varningstexterna på elelement, men också till svenskars stereotypiska, finska ordförråd. Till detta ordförråd sällas också perkele samt Arja Saijonmaa. Saijonmaa är en av Sveriges officiella finländare såsom Mark Levengood. Kända människor fungerar som gemensamt kapital och blir tacksamma symboler när man behöver tilltala de breda massorna.
Den finsktalande kan behöva litet assistens och får draghjälp av det bekanta verbet heittää (på så sveitn bara yr). För den enspråkigt finskspråkiga finländaren blir KAJ eventuellt en påminnelse om att det finns en verklighet utanför skolans ’tvångssvenska’, kompetensen som öppnar nya dörrar.
För den europeiska och globala publiken är orden sauna och tango de enda som låter sig förstås semantiskt. Det rituella engagemanget skapas också med andra symboler såsom musikens rytm, blandningen av genrer, performansens koreografiska och scenografiska element. Dragspel och ånga, bastulavar och korvar som grillas osv. bidrar sammantaget till en universell upplevelse av musik, dans och humor, gemenskap.
Medieritualens gränser som politikens gränser
När ritualiseringens omställande kraft möter bastuspektaklet observerar man de sociokulturella identiteternas transformation såsom de utformas i den algoritmiska mediekulturen. KAJ synliggör gränserna för svenskt respektive finskt genom att fråga vad som ingår, och presumtivt kunde ingå, i identiteterna.
KAJ:s lyrik väcker liv i historiska fakta. Bastudunken framhäver den tunna linjen mellan österbottniskan i Finland och västerbottniskan i Sverige samt en sju sekel lång samexistens. Vi ser tiden då det fanns ett Sverige, men inget Finland och när det var helt vanligt att finländaren kunde tala åtminstone svenska, finska och ryska. KAJ:s bastuångor levandegör finländarnas historia i Sverige, allt från svedjebrukande savolaxare i Finnskogarna under 1600-talet till volvobyggande småbrukarsöner- och döttrar på 1900-talet. Man kan till och med skönja nordbon som kliver av finlands-/sverigebåten utan pass.
När engelskan som ett ganska statiskt lingua franca vinner terräng generellt visar vörådialekten dynamiken (och dynamiten!) i ultralokalt språkbruk specifikt. Språkpolitik och identitetspolitik går hand i hand och numera är dialekterna på frammarsch. Tidigare var dialekten grogrund för identitetskris, nu en symbolresurs för att vinna i Mello (och ESC?). Norrbottniskan var socialt mindre gångbar än rikssvenskan, de finlandssvenska dialekterna mindre accepterade än högsvenskan. Tornedalingarna lärde sig tiga på två språk, men meänkieli har numera minoritetsstatus i Sverige, liksom jiddisch, romani chib och samiska. Finland har två officiella språk, finska och svenska.
Språkkunskaper är förvisso viktiga för att tyda till exempel schlagertexter. Men vi vet också att flerspråkighet stödjer tankeförmågan och göder kreativiteten. Med flera språk, standardspråk och dialekter, kan man maximera den sociala och kulturella beröringsytan – och slå mynt!
När KAJ vinner vinner alla. Orsaken till detta är i medieritualens kommunikation, i KAJ-lyriken, som bidrar till mer eller mindre bestående förskjutningar av gränser.
KAJ och resten av produktionsteamet har inte bara haft fingertoppskänsla för vilka språkliga och kulturella symboler som fungerar i Mello. KAJ:s bidrag påminner oss om att allt mänskligt språkbruk är naturligt och att få tala och sjunga på sitt eget språk är en mänsklig rättighet.
Det har knappast varit KAJ:s intention att stimulera forskare att diskutera betydelsen av minoriteter och majoriteter. Något oförhappandes har gruppen satt Vörå på världskartan och understrukit ’bastubrödernas’, Finlands och Sveriges nära relation som med KAJ ser ut att ha blivit ännu tajtare.
Vem som vinner när KAJ vinner är en fråga vi intuitivt vet svaret på. Med KAJ förstår vi att det sociala centret inte bara är en myt, det är också en ganska ointressant plats. Bastulåten får de identitetsmässiga pilarna att flyga i nya riktningar. Låten understryker ritualens förmåga att omvärdera och till om med sudda ut gränserna mellan centrum och periferi. Omställningen legitimitet kommer av de många människorna som engagerar sig i KAJ-ritualen och som tillsammans konstruerar nya föreställningar av individens plats i samhället.
När KAJ vinner vinner alla. Orsaken till detta är i medieritualens symboliska kommunikation, i KAJ-lyriken, som bidrar till mer eller mindre bestående förskjutningar av gränser. Bastulåten väcker frågan om vilka som ingår i det mytiska finska, sociala centret. Ingår de som talar vörådialekt? Hur är det med dem som talar samiska eller helsingforsslang?
Mello- och ESC-spektaklens betydelse är onekligen relativ som det heter när vi inte kan säga något med bestämdhet. Musiktävlingar är politiska, men inte bara på samma uppenbara och absoluta sätt som en utestängning från tävlingen. Medieritualens gränser definierar politikens gränser genom att skapa nya, känslomässiga upplevelser av tillhörighet. Ritualiseringen luckrar upp gränserna; individerna i periferin bli sedda och åtminstone för en stund tagna på allvar.
Jag hävdar att efter Bara bada bastu är vi inte helt samma som förut och det kan vi alla vara glada för. Förhoppningsvis kan vi under några vackra vårveckor uppleva hur befriande det är tänja på gränserna mellan centrum och periferi. I en tid med fler gränser och högre murar blir ritualens intensiva ögonblick viktiga påminnelser om människans möjlighet att omvärdera sina gränser.
Med KAJ förstår vi att Finland, Sverige och övriga världen, består av oändliga mängder språk och kreativitet, och att dessa är nödvändiga för att kunna förnya och stärka den mänskliga kulturen, särskilt i en tid av AI. Även den kritiska medieforskaren tillåter sig att tänka att KAJ:s effekter på den finska, svenska och europeiska själen kan omsättas till tillåtandets positiva budskap, åtminstone för en liten stund och i bästa fredliga europaanda. Ibland konstrueras verklighet och politik med litet extra drag under galoscherna, i takt med rappande bastubadare.
FD Tiina Räisä är överlärare i media och kultur vid Yrkeshögskolan Arcada.
Artikelbild: Stina Stjernkvist / EBU
