Den senaste politiska utvecklingen inom EU har till allt större del kommit att handla om gemensamma europeiska värderingar. Dessa värderingar brukar från offentligt håll förankras i en tanke om ett delat minne.
Kan EU lagstifta om ett gemensamt minne? Frågan kan tyckas märklig, men har blivit aktuell i anledning av att Sveriges och Finlands regeringar tagit emot formella underrättelser från EU-kommissionen gällande påstådda överträdelser av EU-rätten. Det handlar om rådets rambeslut av den 28 november 2008 om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftning (hädanefter rambeslutet).
Det aktuella rambeslutet är en typ av EU-rättslig lagstiftning som bland annat behandlar kriminalisering av hets mot folkgrupp och förnekelse av Förintelsen. Men syftet med lagen är troligtvis annat än att minska hot- och hatbrotten i samhället – nämligen att skapa ett gemensamt europeiskt minne som tar sin början i Förintelsen.
Denna artikel handlar om hur EU:s offentliga minnespolitik påverkar Sveriges och Finlands straffrättslagstiftning.
Hets mot folkgrupp i Finland och Sverige
Frågan om den korrekta implementeringen av rambeslutet behandlas av både EU och medlemsstaterna som en straffrättslig fråga. Både Sverige och Finland hävdar dock att den tolkning som kommissionen framhåller saknar tydligt stöd i rambeslutets ordalydelse.
Exempelvis menar den svenska regeringen att ett antal redan existerande straffrättsliga regleringar såsom olaga hot, uppvigling och hets mot folkgrupp i svenska brottsbalken (BrB) täcker de krav på kriminalisering som rambeslutet uppställer.
Den mest centrala regleringen rörande Förintelseförnekelse finns emellertid i både det svenska och finska brottet ”hets mot folkgrupp”. Enligt regleringen om hets mot folkgrupp i den finska strafflagen ska personer som allmänheten tillgängliggör eller sprider information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning dömas hets mot folkgrupp.
Dock tycks EU-kommissionen efterfråga att orden folkmords- och förintelseförnekelse ska utskrivas direkt i lagen. Regleringen är såtillvida symbolisk.
Motsvarande reglering i den svenska brottsbalken är mycket snarlik. Dock kan noteras att kategorin könsöverskridande uttryck omfattas av det svenska skyddet.
Kommissionen hävdar dock att denna reglering inte räcker till – en tydligare krimnalisering behövs för att uppfylla kraven som EU-rätten ställer. Särskilt efterfrågas en tydlig kriminalisering av folkmords- och förintelseförnekelse – ordagrant – i Finlands och Sveriges nationella lagar.
Man kan ifrågasätta om en sådan kriminalisering verkligen behövs eftersom offentligt förnekande av Förintelsen redan innefattar hets mot folkgrupp i både Finland och Sverige.
Dock tycks EU-kommissionen efterfråga att orden folkmords- och förintelseförnekelse ska utskrivas direkt i lagen. Regleringen är såtillvida symbolisk. Man kan anta att detta inte så mycket beror de nationella strafflagarna i sig. I stället kan antas att det har sin grund i EU:s politiska mål att skapa ett sammanhållet narrativ om en gemensam europeisk historia.
Utifrån detta perspektiv blir det tydligt att rambeslutet utgör ett verktyg i skapandet av ett europeiskt gemensamt minne.
Det kollektiva minnet och samhällets självuppfattning – från krig till förintelse
Enligt teorin om förekomsten av ett kollektivt minne används ett delat minne som en del av samhällets identitetsbygge. Det kan ske genom skapande av konst, litteratur och genom ritualer och andra former av mellanmänsklig kontakt. Kollektivt identitetsbyggande kan även ta institutionella former: Den ledande makten i en stat eller en sammanslutning av stater är då aktörerna bakom skapandet av detta minne.
När minnet på detta sätt når samhällets maktsfärer, kan dess narrativ både förenklas och konsolideras för att passa exempelvis lokalpolitiska syften.
Vid ett studium av EU:s kollektiva minne är det tydligt att unionen både har och länge har haft en förankring i händelserna under andra världskriget. Initialt lade emellertid de politiska aktörerna i väst större fokus vid antinazism och ett avståndstagande från Tysklands aggressiva krigsföringsstrategi när det som skett under andra världskriget skulle bearbetas.
I östra delarna av Europa spelade antifascismen en liknande roll – de kommunistiska staterna, såsom Sovjetunionen och Jugoslavien, hämtade sin politiska legitimitet ur ett narrativ vari fascismen utgjorde fienden och frigörandet av Europa var centralt. Gemensamt för dessa referenspunkter är emellertid det fokus som ligger vid kriget som sådant. Förintelsen och antisemitismen var inte de historiska komponenter ur vilka man kunde hämta politisk legitimitet för samarbete och förändring.
Enligt teorin om förekomsten av ett kollektivt minne används ett delat minne som en del av samhällets identitetsbygge.
Vid detta skede av historien hade helt enkelt inte ett koncept som Förintelsen – med alla konnotationer som det i dag bär på – skapats och tagit plats i det politiska medvetandet. Ännu mindre fungerade det som en moralisk kompass att utgå ifrån när det enade Europa skulle skapas. Förintelsen uppfattades snarare som en av krigets många tragedier. Krigets betydelse som Europas givna historiska referenspunkt för politisk förändring kom emellertid att börja minska i vid 1900-talets slut.
Orsakerna till detta är givetvis flera. Murens fall år 1989 och den successiva utvidgningen av EU österut brukar nämnas som en faktor. Den ekonomiska kris som drabbade flera europeiska välfärdsstater under 70-talet brukar nämnas som en annan. Förutom detta kan noteras att det år 1991 plötsligt var krig i Europa igen – med inslag av etnisk rensning och krigsbrott.
Den fundamentala myten om ”aldrig mera krig” i Europa framstod i skuggan av detta som verklighetsfrämmande. Vidare har forskningen noterat att västvärldens individualism och ökade fokus på mänskliga rättigheter – och den juridiska betoningen av dessa – tycks sammanhänga med ett allt större fokus på Förintelsen.
Det är därför också intressant att notera att hänvisningar till frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och ”rule of law” (på svenska. rättsstatlighet), för första gången förekommer i EU:s grundläggande dokument i Maastrichtavtalet från 1992 – och då endast i preambeln. År 1997 flyttar dessa värden in i artikel 6 i Amsterdamfördraget. Tanken om EU som en sammanslutning av stater med gemensamma värderingar tycks födas ungefär samtidigt som Förintelsen träder fram som en ny historisk referenspunkt. Det är mot Förintelsen som europeiska värderingar och europeisk identitet kontrasteras.
Rambeslutet – en lag som kommunicerar europeiska värden
Mycket tyder alltså på att rambeslutet är ett verktyg som EU använder i identitetspolitiskt syfte. Om rambeslutet dessutom sätts i relation till EU:s övriga politiska mål blir detta än mer tydligt. Den 5 oktober 2021 släpptes till exempel ett meddelande från Kommissionen kallad ”EU Strategy on Combating Antisemitism and Fostering Jewish Life (2021–30)”. Det är ett ambitiöst program som syftar inte bara till att motverka och bekämpa alla former av antisemitism – utan också ”fostra” judiskt liv i Europa.
Kommissionen avser att i detta arbete använda alla sina ekonomiska och legala verktyg. Man har för avsikt att bland annat satsa pengar på undervisning om Förintelsen, skapa arbetsgrupper för kunskapsinsamling och kontroll, ekonomiskt stödja kulturella och religiösa samfund samt – kontrollera genomförandet av relevant lagstiftning hos medlemsstaterna. Rambeslutet utgör en sådan relevant lagstiftning.
Undertexten i strategin blottlägger på ett mycket tydligt sätt EU:s samtida narrativ. Historien används såtillvida i ett proaktivt syfte.
Det var kommissionär Margaritis Schinas, vicepresident och ansvarig för ”främjandet av vår europeiska livsstil” (en. Promoting our European Way of Life), som först sjösatte denna strategi. Det kan noteras att titeln ändrades precis innan Schinas inträde – från ”protecting” till ”promoting”.
Det är därvidlag tydligt att projektet inte endast är avsett att förbättra villkoren för minoriteter i Europa. Målet är sammanvävt med främjandet av ”europeisk livsstil” generellt. Undertexten i strategin blottlägger på ett mycket tydligt sätt EU:s samtida narrativ. Historien används såtillvida i ett proaktivt syfte.
Framtiden – ett europeiskt minne i nordisk kontext
För att skapa en gemensam identitet behövs ett gemensamt minne. Ur minnet kan värderingar och åsikter hämtas. Kommissionen använder de medel som står tillbuds i syftet att skapa ett sådant gemensamt minne – straffrätten är bara ett av flera verktyg.
Det återstår ännu att se om Finland och Sverige kommer att ändra sin respektive nationella lagstiftning för att tillgodose EU:s önskemål. En svensk lagutredning har lämnat förslag på en förändrad reglering om hets mot folkgrupp. Det återstår dock att se om förslaget bli verklighet och om Finland i så fall följer det svenska exemplet.
Skulle en ändring ändock ske, bör lagstiftaren vara ärlig med faktumet att lagstiftningen syftar till att skapa gemensamma europeiska värderingar och ett delat europeiskt minne. Det handlar inte så mycket om att förbättra den nationella straffrätten utan att anpassa den svenska och finska straffrätten till ett europeiskt politiskt identitetsprojekt.
Jur. Dr. Karolina Stenlund är forskardoktor på EuroStorie, Helsingfors universitet.
Artikeln är en del av Eurostorie-serien.
Eurostorie artikar på finska
Eurostorie artiklar på engelska
Artikelbild: Gianni Crestani / Pixabay
