Frågan om det självstyrda Grönlands partiella suveränitet har blivit aktuell på ett oväntat sätt. En jämförelse med andra självstyrande områden i Nordeuropa ger perspektiv åt den pågående turbulensen.
USA:s president Donald Trump menar att Grönland bör tillhöra USA för att trygga säkerheten i Arktis, och liknande imperialistiska utsagor har han kommit med om grannlandet Kanada och om Panamakanalen. Beträffande Grönland hotar han med militära medel om landet inte är till salu. Trumps ambitioner har sänt chockvågor över världen, särskilt i Natolandet Danmark.
På Grönland har frågan snarare stärkt känslan av oberoende och strävan till självständighet samt lyft upp det enorma öriket som en internationell aktör. Danmarks statsminister Mette Frederiksen i Köpenhamn har varit mycket noga med att understryka att Grönlandsfrågan inte är en uppgörelse mellan USA och Danmark. Frederiksen lyfter fram grönlänningarna som en central aktör i frågan och hävdar att inga beslut fattas oberoende av deras vilja.
Frågan om självständighet eller självstyre under Danmark har varit ett latent spörsmål inom den interna grönländska politiken som nu blivit manifest genom Trumps planer. Hela frågan om självstyre och självständighet kräver en noggrannare analys och dessbättre finns en färsk sådan i den nyligen utkomna boken Governing Partially Independent Nation-Territories: Evidence from Northern Europe.
I boken jämförs och analyseras det självstyrda Skottland, Grönland, Färöarna och Åland. Med det komparativa greppet har vi fått perspektiv, kunskap och teoretiska impulser det kumulativa vetenskapsbygget till fromma. Beträffande det teoretiska kan sägas att det råder en mångfacetterad syn på vad självstyre eller autonomi egentligen är.
I korthet kan sägas att främst amerikanska forskare ser Grönland, och Åland för den delen, som federala arrangemang, vilket de inte är. Vi argumenterar för teorin om partiell självständighet eller suveränitet som vår medarbetare David Rezvani har utvecklat.
Den partiella suveräniteten är en separat lösning där självstyret är huvudsakligen frånkopplat från kärnstaten och därmed inte ingår som en integrerad del i den nationella strukturen, vilket är fallet i en federation.
Vi har tillfört en emotionell dimension till begreppet partiell suveränitet genom att kalla sådana lösningar Partially Independent Nation-Territories. Resonemanget utgå från ett regionalt nationsbygge som alltid föregås av nationalism, i det här fallet handlar det om regional nationalism. Man är alltså i första hand en grönlänning och inte dansk och likaledes en ålänning och inte finländare.
Det här är egentligen ingenting nytt. Även i Finland, Norge och Island har vi upplevt detsamma under historiens gång. Men det visar att det är viktigt att ha den historiska utvecklingen i bagaget när man bedömer hållbarheten i olika lösningar för partiell suveränitet.
Svallvågor efter Napoleonkrigen
Ursprungligen fanns det två stater i Norden, det svenska och det danska kungadömet. Med Napoleonkrigen bröts den östra delen ut från det svenska riket 1809 och förenades med en viss autonomi med det ryska imperiet. Fem år senare avskildes Norge från Danmark och förenades i en union med Sverige.
I båda dessa autonomier växte det fram såväl ett statsbygge som en regional nationalism. Detsamma gällde på Island som 1918 fick en långt gången autonomi som föregicks av en regional nationalism. Under andra världskriget förklarade sig Island självständigt 1944 och nu var Norden berikad med fem suveräna stater.
Självstyre infördes 1922 på Åland, på Färöarna 1948 och Grönland 1979. I samtliga av dessa har det pågått såväl statsbygge som nationsbygge.
Självstyre infördes 1922 på Åland, på Färöarna 1948 och Grönland 1979. I samtliga av dessa har det pågått såväl statsbygge som nationsbygge. Detta kan ses som de sista svallvågorna efter Napoleonkrigen för drygt tvåhundra år sedan. Därefter har den regionala nationalismen utvecklats på olika sätt i de tre områdena.
För Ålands del var självstyret ett top down arrangemang utfärdat av den nyblivna finska staten, och engagemanget för självstyret vaknade först efter andra världskriget. Ett sådant engagemang fanns redan från början på Färöarna, Grönland och Skottland även om arrangemanget också i dessa områden var toppstyrt av kärnstaten.
De nordiska självstyrande områdena har utvecklats på olika sätt
I självstyrets konstitutionella och praktiska utformning finns dock stora skillnader. I motsats till Danmark kontrollerar Finland de åländska lagarna rigoröst, genom den roll Ålandsdelegationen, Justitieministeriet och Högsta domstolen har i prövningen av lagtingets lagstiftningsbehörighet. Det åländska självstyret är grundlagsskyddat vilket inte är fallet för Grönland och Färöarna som trots detta åtnjuter en större grad av självstyre än Åland och en obetydlig kontroll från Köpenhamn.
Detta är anmärkningsvärt med tanke på att Grönland fram till 1953 var en dansk koloni. Sedan dess har självstyrelsen tagit ett långt kliv framåt medan den åländska varianten utvecklats i små steg och under långa perioder stampat på stället. En revidering av den åländska självstyrelselagen har varit aktuell sedan 2010 på åländskt initiativ och sammanlagt fyra statliga kommittéer har tillsatts och avslutat sina uppdrag utan märkbara resultat.
Det ursprungliga kravet var att den detaljerade juridiska kontrollen skulle luckras upp och ersättas med politisk dialog samt att Åland skulle blir ekonomiskt oberoende genom att statsskatten inte skulle överföras till Finland. Allt detta tillämpas sedan länge på Grönland och Färöarna. Med tanke på den utveckling den grönländska självstyrelsen genomgått, är det inte förvånande att 85 procent av grönlänningarna motsätter sig en anslutning till USA.
Självständighet eller inte?
När Norge blev självständigt 1905 genomfördes en folkomröstning strax efter och en överväldigande majoritet var för oberoendet. Detsamma gällde på Island där nästan samtliga var för full suveränitet och ett republikanskt styrelsesätt 1944.
På Åland förrättades ingen folkomröstning men nog en namninsamling till förmån för en anslutning till Sverige. På Färöarna genomfördes en folkomröstning 1946 som gav en knapp majoritet för separation. Resultatet ledde till en intern konflikt på Färöarna och en djup konflikt med Danmark som löstes på samma sätt som i Finland, det vill säga med självstyre.
Även på Grönland har det förrättats folkomröstningar som vägt jämnt mellan ja och nej. Här finns ekonomiska förbehåll men till saken hör att såväl Färöarna som Grönland åtnjuter en klart större suveränitet och mindre kontroll än vad fallet är på Åland. Därtill har de en klart större frihet att verka som internationella aktörer, ingendera hör till EU i motsats till Danmark. Mette Frederiksen är mycket noga med att inte stöta sig med den grönländska regeringen i förhandlingar med tredje part.
Med tanke på den utveckling den grönländska självstyrelsen genomgått, är det inte förvånande att 85 procent av grönlänningarna motsätter sig en anslutning till USA.
I ett historiskt perspektiv var övergången till självständighet legitim i Norge och Island om vi ser till den stora majoriteten som svarade ja i folkomröstningarna. Däremot är detta inte fallet om proportionerna är jämna, i varje fall är det väldigt problematiskt. Om en liten majoritet får styra över en stor minoritet som i fallet Brexit blir det garanterat problem.
Detsamma gäller i frågan om självständighet. Om en liten majoritet driver igenom sin sak uppstår det slitningar internt inom regionen och i relation till kärnstaten. Ett gott förtroende riskerar rivas upp och ersättas med misstroende.
I fråga om Grönland är risken därtill stor att auktoritära stater visar intresse för naturtillgångar och erbjuder ekonomiska fördelar som kan vara lockande men som samtidigt är en säkerhetsrisk. Till saken hör att Grönland inte klarar sig ekonomiskt, vilket hittills resulterat i att Danmark subventionerat deras budget med ca 50 procent.
Därtill är kompetensen varierande bland tjänstemännen inom den offentliga förvaltningen. I den ingår en betydande stab av danska tjänstemän på kontraktbasis. Det är inte konstigt att intresset för självständighet dalar om den ska uppnås helt utan ekonomiskt stöd från Danmark.
Slutresultatet av dagens turbulens kan mycket väl bli att Grönland ges mera suveränitet i frågor som angår utrikespolitik, även om de militära konsekvenserna tills vidare är oklara.
En kuriositet i det hela är att drottningen Margrethe alltid varit populär på såväl Grönland som Färöarna och hon missade aldrig att uppmärksamma riksgemenskapen (Rigsfællesskabet) mellan Danmark, Grönland och Färöarna under sina besök till de självstyrande områdena. Den nya kungen förväntas agera enligt samma mönster.
Samtidigt lurar här en risk för yttre inblandning. Redan nu har ett par auktoritära länder fingrarna i syltburken och om USA är på väg mot en allt mera instabil liberal demokrati under Trump ökar inblandningen. Grönland är förutom strategiskt placerad även rik på mineraler, metaller och mycket annat.
Den grönländska regeringen är väl medveten om detta och genom Trumps propåer har det perifera Grönland blivit en central aktör som varken Danmark eller USA kan negligera. Snarar handlar det om att de får foga sig efter vad grönlänningarna vill, givet att ingen ockupationsmakt invaderar de isiga vidderna.
Danmark har tagit ett långt kliv i behandlingen av den koloniala provinsen Grönland 1953 med tillhörande rasism till ett nästan helt suveränt territorium i dag. Slutresultatet av dagens turbulens kan mycket väl bli att Grönland ges mera suveränitet i frågor som angår utrikespolitik, även om de militära konsekvenserna tills vidare är oklara.
Jan Sundberg är professor emeritus i allmän statslära vid Helsingfors universitet.
Stefan Sjöblom är professor emeritus i kommunalförvaltning vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.
Artikelbild: Annie Spratt / Unsplash
