Under de senaste åren har beräkningsbaserade forskningsmetoder (computational methods) fått ett ökat genomslag inom den politologiska forskningen. Två korta studier inom finländsk politik med oövervakad automatisk innehållsanalys illustrerar metodens möjligheter som politologens framtida hjälpmedel.
Beräkningsbaserade forskningsmetoders genomslag märks nu allt tydligare även i Finland: i nummer 1/2018 av Politiikka erbjuder Pertti Ahonen och Matti Wiberg en överblick av de beräkningsbaserade metodernas användning och framtidsutsikter, och i tidskriftens därpå följande nummer (2/2018) ingår ett symposium där dylika metoders status inom samhällsvetenskaperna dryftas.
Ett av flera politiologiska forskningsområden där det beräkningsbaserade angreppssättet ofta förmodats utgöra ett beaktansvärt alternativ är studiet av politiska texter såsom exempelvis program och utlåtanden, tal och samtal, nyhetsartiklar och inlägg på sociala medier.
Grovt taget kan den beräkningsmetodiska arsenalen härvidlag delas in i två huvudgrupper; tillvägagångssätt för att klassificera texter i olika kategorier utifrån deras innehållsliga kriterier samt procedurer för att – återigen med de innehållsliga särdragen som utgångspunkt – ordna texter längs någon viss dimension.
Härnäst erbjuds en kort illustration av de resultat som kan utfås medelst en beräkningsbaserad innehållsanalytisk metod hemmahörande i den sistnämnda av de två ovannämnda huvudgrupperna. Denna metod, som utvecklats av politologerna Jonathan B. Slapin och Sven–Oliver Proksch, utgår från en Poisson-IRT (item-responsteori)-modell och strävar, enkelt uttryckt, efter att uppordna de analyserade texterna endimensionellt med hjälp av ordfrekvenser, utan hjälp av referenstexter och utan vetskap om dimensionens andemening ex ante (mao. genom en oövervakad lärandeprocess; unsupervised learning).
De texter som analyserats är, för det första, de finländska politiska partiernas programtexter (1905–2015): Kan en traditionell vänster-högerdimension identifieras, och ordnar sig i så fall partierna på ett – i ljuset av vedertagen kunskap – förväntat sätt längs denna dimension?
Vidare har metoden även anlitats för att studera riksdagsledamöters debattinlägg i samband med 2014 års remissdebatt kring medborgarinitiativet om frivillig skolsvenska: Vilka var debattens huvudpoler, och vilka ledamöter befolkade dessa poler?
Partiers ideologiska positionering
Nedan illustreras valda delar av de resultat som erhållits genom automatiska innehållsanalyser av finländska partiers programtexter. För att kunna tyda resultaten på ett meningsfullt sätt har perioden (1905–2015) klyfts in i fyra kortare perioder.
De resultat som återges i figur 1 berör partiernas valmanifest under perioden 1979–2015. För tydlighetens skull rapporteras endast positioner för ”de tre stora” (Centern, Samlingspartiet och SDP). Av samma orsak har även konfidensintervall utelämnats. För mer detaljerad information hänvisas läsaren till en längre uppsats på samma tema.
Till att börja med är det skäl att orda något om dimensionalitet: Förmår en oövervakad automatisk innehållsanalys identifiera en generell vänster–högerdimension ur partiernas valmanifest?
Vad perioden 1979–2015 anbelangar måste svaret på denna fråga bli försiktigt jakande, ty termer som starkt förknippas med vänsterpolitik (t.ex. ”fackföreningsrörelse”, ”solidaritet”) tenderar att ladda negativt medan termer som ger uttryck för en borgerlig samhällssyn (t.ex. ”marknadsekonomi”, ”ansvar”) erhåller positiv laddning. Positioner i nedre delen av figur 1 ger, med andra ord, en antydan om en position till vänster längs en generell vänster–högerdimension medan positioner i figurens övre fält indikerar en position till höger.
Den övergripande trend som den automatiska analysen kunnat identifiera stämmer tämligen väl överens även med övriga observationer angående partiernas sentida ideologiska utveckling.
De tre största partiernas interna ordning längs denna dimension motsvarar den förväntade. Även om partierna ofta positionerar sig tämligen nära varandra framstår SDP ofta som det mest vänsterorienterade medan Samlingspartiet positionerar sig längst till höger. Mer intressant i sammanhanget är kanske den allmänna högerförskjutning som kan observeras åtminstone från medlet av 1990-talet och framåt.
Nedbrutet till partinivå rör sig Samlingspartiet kraftigt högerut från 1995 till och med 2003 för att därefter stegvis retirera. Centerns – i ljuset av denna granskning något mer aktsamma – högervandring pågår från 1987 till och med 2003, avtar 2007 för att därefter fortsätta valåren 2011 och 2015. SDP tar ett par kliv högerut i början av 1990 talet, och återigen 2011 för att därefter återvända mot de positioner partiet låg på mellan 1995 och 2007.
I stora drag ter sig dessa resultat som tämligen logiska. I sitt översiktliga arbete Suomen puolueet, utgivet av Vastapaino år 2007 (en andra, utökad, upplaga utkom år 2015), noterar sålunda Rauli Mickelsson hur den ny- eller marknadsliberala ideologin flödade in i de finländska partierna vid 1980-talets slut; marknadslogiken blev nu, enligt Mickelsson, en ofrånkomlig kärnsanning som under 1990-talet kom att accepteras av så gott som alla partier, från den morgonluftsvädrande högern till den ideologiskt ängsliga vänstern.
Den övergripande trend som den automatiska analysen kunnat identifiera stämmer, med andra ord, tämligen väl överens även med övriga observationer angående partiernas sentida ideologiska utveckling.
Riksdagsledamöters syn på obligatorisk skolsvenska
Ett annat forskningsgebit där automatiska metoder för ideologisk skalning kan komma till användning är studiet av parlamentsdebatter. De följande anteckningarna skildrar preliminära resultat från en granskning av de ståndpunkter som finsk- och tvåspråkiga riksdagsledamöter uttryckte i samband med 2014 års remissdebatt kring medborgarinitiativet om frivillig skolsvenska. Förmår en oövervakad innehållsanalys identifiera skolsvenskans förespråkare respektive motståndare som debattens två huvudpoler?
Denna fråga kan besvaras försiktigt jakande: analysen som genomförts ger, mycket riktigt, en antydan om att debattens huvudsakliga motsättning stod mellan ledamöter som anammat två aparta synsätt på den obligatoriska skolsvenskans ändamålsenlighet.
Den positiva polen (övre delen av figur 2) förknippas således med ord som antyder att svenskundervisningen värdesätts (t.ex. ”språkundervisning”, ”språkbad”) samt med termer som ger en indikation om att åtgärder behövs för att ytterligare öka dess attraktionskraft (t.ex. ”tidigarelägga”, ”timfördelning”).
Den negativa polen (nedre delen av figur 2), däremot, associeras tydligt med termer som avslöjar en avog inställning till obligatorisk skolsvenska. Här ses svenskan som ett ovälkommet och kostsamt tvång (”pengar”, ”tvångssvenska”) samtidigt som behovet av frivillighet (t.ex. ”frihet”, ”språkval”) markeras.
Detta mönster märks även när de enskilda ledamöternas positionering granskas. Bland de tio som positionerar sig lägst ner i figur 2 (Hakkarainen–Soukola) återfinns ingen som, i den slutliga omröstningen (i mars 2015), stödde kulturutskottets förslag till förkastande av medborgarinitiativet – alla röstade, med andra ord, för ett avskaffande av den obligatoriska skolsvenskan.
Den andra polen (K. Kiuru–Sasi) är mer brokig, dock med ett klart övertag (7/10) för ledamöter som i den avgörande omröstningen förespråkade ett förkastande av medborgarinitiativet. Även de tre som röstade för initiativet (Kalmari, Reijonen och Myllykoski) uttrycker i sina inlägg en i grunden välvillig inställning gentemot svenskundervisning (om än kanske frivillig sådan).
Sammantaget kan det alltså fastslås att det mönster som framträder ur en automatisk innehållsanalys är relativt väl överensstämmande med det som rimligen kan förväntas. Ytterligheterna i remissdebatten om medborgarinitiativet om att göra svenska till ett valfritt skolämne såg (den obligatoriska) skolsvenskan antingen som en belastning eller som en tillgång, och debattörernas positionering motsvarar i stora drag de attityder som de uttryckte i debatten.
Mot en beräkningsbaserad politologi?
Även om alltför långtgående slutsatser naturligtvis inte kan dras utifrån de ovan skildrade granskningarna så ger de en försiktig upplysning om de möjligheter som de beräkningsbaserade innehållsanalytiska metoderna besitter, inte minst för studiet av politiska texter.
Såsom Justin Grimmer och Brandon M. Stewart konstaterat så förutsätter en förståelse av politik insikter även i de åsikter som politiska aktörer uttrycker i text och i ord. Dylikt material tenderar dock bli omfattande och svårhanterligt, något som försvårar, eller till och med omöjliggör, systematiskt forskningsarbete.
Här kan beräkningsbaserade tekniker fungera som ett tjänligt hjälpmedel. Algoritmer kan aldrig ersätta noggrann textläsning, med de kan underlätta vår strävan att analysera, systematisera och förstå det budskap som dessa texter förmedlar.
Andreas Fagerholm är politices doktor och verksam som forskare i statskunskap med masskommunikation vid Åbo Akademi (i Vasa).
