Nyheten att politiskt innehåll i tv-komedi drogs tillbaka upprör i Förenta staterna men politiska tvister om tv-underhållning började inte med Donald Trump. Istället var det under Richard Nixons 1970-tal som förhållandet mellan politik och tv-underhållning revolutionerades med situationskomedin All in the Family.
I ett överraskande avslöjande tidigare i mars rapporterades det att tv-nätverket ABC slagit fast att inte sända ett specifikt avsnitt av den populära situationskomedin Black-ish. Avsnittet fokuserade på diskussioner kring afro-amerikanska idrottares beslut att under matcher protestera polisvåld genom att i tystnad knäböja då nationalhymnen spelas. Enligt källor kunde ABC och producenterna av komedin inte nå en kompromiss om innehållet och därmed ställdes hela avsnittet in.
Med tanke på att Donald Trump i vulgära ordalag öppet krävt att spelarna bestraffas för sin tysta protest var det många som såg oroligt på ABC beslut att censurera behandlingen av temat inom komediformatet. Samtidigt har politiska kamper om underhållnings-tv och i synnerhet komedi-program djupa, om än ofta okända, rötter i Förenta staternas historia.
När det gäller politiska tvister om tv-underhållning står ett program framom alla andra, nämligen situationskomedin All in the Family (CBS, 1971–1979). Serien, som belönades med så gott som alla tänkbara priser och hedersomnämnanden, var det populäraste programmet i fem säsonger på raken, något ingen annan serie hade uppnått, och revolutionerade tv-branschen under 1970-talet.
All in the Family var det populäraste programmet i fem säsonger på raken och revolutionerade tv-branschen under 1970-talet.
All in the Family gav upphov till ett flertal populära serier, ännu flera imitationer och banade vägen för den samhällsmedvetna humorn som präglade framgångssagor likt M*A*S*H och Taxi. Mindre känt är hur Norman Lears situationskomedi revolutionerade förhållandet mellan tv-underhållning och politik.
Underhållning med ett budskap
Lear baserade konceptet för komedin på den kontroversiella brittiska serien Till Death Us Do Part (BBC 1965–1975), i centrum står konflikter inom en arbetarklassfamilj där den fördomsfulla och obildade patriarken utmanas av sin dotter och svärson som representerar den nya vänstern.
Redan i det första avsnittet debatterade familjen Bunker frågor kring religion, välfärdssamhället, rasism, sexualitet och jämställdhet. Trots ett lågt tittarintresse i början utvecklades All in the Family till det populäraste programmet i landet inom ett år av premiären och ytterligare ett år senare hade Lear tre program bland de fem populäraste, en position som garanterade Lear friheter från nätverket som andra producenter endast kunde drömma om.
Ett uttalat mål för producenterna bakom All in the Family var att behandla relevanta sociala och politiska ämnen på ett realistiskt sätt. Medan det kändaste exemplet på denna realism är huvudkaraktären Archie Bunkers (Carroll O’Connor) rasism och kränkande uttryck sträckte sig denna strävan på realism längre och de flesta avsnitt innehåll debatter eller kommentarer om politik eller aktuella samhällsfrågor.
Författarna uppmanades läsa ett urval dagstidningar och införliva innehållet i manuskriptens dialog. Författarna för serien vidkände att de medvetet inkluderade politiska meddelanden i komedin, även om det huvudsakliga målet alltid var underhållning. ”Det var ett väldigt rolig, väldigt underhållande program – men med ett budskap”, konstaterade manusförfattaren Bernie West flera år senare.
”Jag stängde av det jävla programmet”
Även om All in the Family etablerade sig som det populäraste programmet med runt 45 miljoner tittare varje vecka var inte alla tittare intresserade av politiska budskap, i synnerhet inte inbäddat i tv-underhållning. De politiska budskapen irriterade särskilt konservativa tittare som inte uppskattade den liberala tonen och hur Bunkers fördomsfulla uttalanden förlöjligades av de andra karaktärerna.
De politiska budskapen irriterade särskilt konservativa tittare som inte uppskattade den liberala tonen.
I Vita huset råkade Richard Nixon i misstag se ett avsnitt i vilket en homosexuell karaktär som bröt mot stereotyper figurerade. Följande dag beklagade han sig över programmet i privata samtal med sina rådgivare och förklarade att det är fel att sända dylika budskap i form av tv-underhållning. ”Jag stängde av det jävla programmet,” konstaterade Nixon.
Många av de konservativa kritikerna, inklusive Nixon och hans rådgivare, tyckte att programmet representerade den ensidiga politiska vinklingen som de upplevde att präglade såväl tv-branschen som Hollywood. Medvetna om de kapitalistiska strukturer som formade tv-industrin i Förenta staterna försökte de stoppa det liberala budskapet genom att hota med bojkotter av sponsorernas produkter. Samtidigt pressade de sina representanter i Washington att striktare reglera tv-underhållning, även om det innebar olika former av censur.
Traditionellt hade tv-underhållning framtill 1970-talet undvikit kontroversiella ämnen som kunde tänkas driva bort vissa segment av tittarna men All in the Family hade byggt sin popularitet på att öppet behandla omtvistade och politiska frågor. Ändå kämpade Lear regelbundet med nätverket om vad som kunde behandlas och hur långt han kunde gå i sitt försök att realistiskt skildra aktuella ämnen.
Genom att instifta en public relations post inom sitt produktionsbolag strävade Lear efter att blidka censorerna vid CBS genom att ta över en del av deras ansvar och stärka det politiska innehållet i programmet genom att etablera samarbetsförhållanden med diverse särintressen och intresseorganisationer.
Virginia Carter, en aktiv feminist engagerad i National Organization for Women som även hade innehaft posten som ordförande för organisationens Los Angeles avdelning, värvades till posten. I sin nya roll inom tv-industrin kom hon att fungera som en avgörande medlare mellan politiska intressen, gräsrots aktivister, manusförfattarna och producenterna.
Ett givande samarbete
Varje gång ett avsnitt av All in the Family berörde ett omtvistat eller aktuellt tema fick producenterna mottaga brev från tittare som kom med förslag om hur ämnet borde behandlas i underhållning eller rent av erbjöd att fungera som konsult gällande frågan. Ofta verkade tittarna omedvetna om det omfattande arbetet som låg bakom avsnitten som fokuserade på kontroversiella ämnen.
Arbetsprocessen började ofta med att Lear eller någon av manusförfattarna lyfte upp en aktuell fråga som utvecklades till en handling för ett avsnitt. Carter bekantade sig med det första utkastet och var ansvarig för att kontrollera det politiska innehållet samt samarbeta med organisationer eller särintressen insatta i frågan för att få relevanta perspektiv. Normen var att samtliga avsnitt genomgick flera omarbetningar och Carter hade stort inflytande över hur politiska frågor behandlades.
All in the Family behandlade otaliga aktuella samhälleliga teman som feminism, rassegregering, kriget i Vietnam, det hårda ekonomiska klimatet och den politiska turbulensen men berörde även mera specifika frågor.
All in the Family behandlade otaliga aktuella samhälleliga teman som feminism, rassegregering, kriget i Vietnam, det hårda ekonomiska klimatet och den politiska turbulensen som präglade 1970-talet men berörde även mera specifika frågor kring till exempel fastighetsmäklares och försäkringsbolags strukturella diskriminering eller bristerna inom sjukförsäkringen för åldringar.
Medan Lear och manusförfattarna var de som lyfte upp olika aktuella ämnen att behandla i programmet var det Carter som var ansvarig för kommunikationen med utomstående grupperingar. Hon sökte upp expertis och konsultering om frågor som våldtäckt, bröstcancer, inflation och rassegregering. Hon samarbetade även med ett brett urval intresseorganisationer som representerade kvinnor, homosexuella, olika etniska minoriteter, åldringar, fackföreningar och religiösa grupper.
Genom att bjuda in särintressen i arbetsprocessen lyckades Lear och Carter skildra politiska ämnen på ett realistiskt sett, garantera att detaljerna stämde, undvika konflikter och öka inflytandet av programmet.
Vattnet stiger
”Det är svårt att hitta humorn i många av de allvarliga ämnen vi behandlade, men vi lyckades och det var värt det”, konstaterade manusförfattaren Bob Schiller om arbetsprocessen och sättet programmet tog sig an kontroversiella ämnen. Lear konstaterade att programmet hade ett budskap och precis likt när man kastar en liten sten i en damm hade det en effekt även om ögat inte kan urskilja hur vattnet stiger.
De fick uppbackning från Washington där en grupp demokratiska senatorer tog tillfället i akt att hedra All in the Family i september 1978 då rekvisita från programmet donerades som kulturellt viktiga föremål att bevaras av Smithsonian institutet. Senator Alan Cranston och hans kollegor påpekade det ”ofattbara bidraget” programmet utgjort i kampen mot fördomar och rasism.
Två år senare lät Edward Kennedy göra tv-reklamer där O’Connor i Bunker skepnad uppmanade väljarna att ge Kennedy sitt stöd framom sittande president Jimmy Carter i de demokratiska primärvalen.
Genom att skämta om aktuella samhälleliga frågor visade Lear att tv-underhållning kan ha ett politiskt budskap. Republikanerna som protesterade över programmet och hotade med bojkotter och censur förstod vikten av budskapet och demokraterna som samarbetade med produktionen, hyllade All in the Family i kongressen och kampanjerade med Bunkers insåg den potentiella politiska betydelsen av tv-underhållning.
Oscar Winberg är doktorand i historia vid Åbo Akademi och arbetar på sin avhandling om modern amerikansk politisk historia och tv-underhållning, med fokus på situationskomedin All in the Family.
