Polarisering lyfts allt mera fram för att förklara amerikansk politik idag, ett ramverk för att förstå presidentvalet, Donald Trump och varför Washington inte verkar fungera. Men fokus på polarisering kan även hämma vår förståelse och ge en snedvriden bild av verkligheten.
Allt sedan Donald Trump i november för fyra år sedan valdes till Förenta staternas president har journalister, forskare och politiker försökt förklara hur en öppet rasistisk och sexistisk reality-tv karaktär utan någon politisk erfarenhet kunde nå Vita huset. En av de mest insiktsfulla och allt vanligare förklaringsmodell är stark politisk polarisering.
Med hjälp av detta ramverk kan vi förstå hur republikaner som var väldigt kritiska gentemot kandidaten kunde välja att ställa sig bakom honom som partiets representant. Vi kan även använda ramverket för att förstå varför presidentens opinionssiffror varit ytterst jämna, trots den politiska berg-och-dalbana som de senaste fyra åren utgjort, och varför över 85 procent av hans partifränder säger sig uppskatta hans insatser.
För att förstå dessa trender bör vi dock gå djupare in på konceptet polarisering, som alltför ofta förblir en odefinierad term, och vilka aspekter av detta fenomen som präglar amerikansk politik.
Partitillhörighet som identitet
Polarisering syftar på en tudelning i vilken parterna inte finner gemensam grund. Medan polariseringen ökat under de senaste årtionden, vilket statsvetare utförligt påvisat, finns det skäl att inte använda termen som ett paraply-begrepp eller en alltiallo förklaringsmodell utan klargöra vilka former av polarisering som präglar politiken idag.
För även om det är lätt hänt att använda polarisering som förklaringsmodell för allt som är fel i amerikansk politik är polarisering i sig självt inte nödvändigtvis något negativt. Tvärtom efterlyste statsvetare och politiska experter så sent som för kring 50 år sedan mera polarisering i Förenta staterna.
På den tiden var partierna inte ännu ideologiskt sorterade utan såväl republikanerna som demokraterna innefattade konservativa och liberala medlemmar. Därmed välkomnades ökad polarisering som tydligare skulle dra skiljelinjerna mellan partierna.
Situationen idag ser annorlunda ut efter en process som statsvetare kallat för partisan sorting, det vill säga en lång utveckling som sorterade de två partierna enligt ideologisk övertygelse. Följderna är att det idag inte finns nämnvärd ideologisk överlappning mellan republikaner och demokrater.
Medan polariseringen ökat under de senaste årtionden, vilket statsvetare utförligt påvisat, finns det skäl att inte använda termen som ett paraply-begrepp eller en alltiallo förklaringsmodell utan klargöra vilka former av polarisering som präglar politiken idag.
I senaten till exempel är den konservativaste demokraten, Joe Manchin från West Virginia, till vänster om den liberalaste republikanen, Susan Collins från Maine. Historiskt är situationen unik.
Vidare har Lilliana Mason, statsvetare vid University of Maryland, påvisat hur amerikanernas politiska identitet och sociala identitet flutit ihop. Under senaste tiden har de som följt den samhälleliga debatten i Förenta staterna noterat utvecklingen där allt mera av vardagen politiserats. Samtidigt har politiken gått från det lokala till det nationella.
Representantshusets talman Tip O’Neill konstaterade på 1980-talet att “all politik är lokal”. Idag är situationen den motsatta, även lokal politik präglas av nationella politiska personligheter och debatter – sedan 2016 i praktiken huvudsakligen av Donald Trump.
Negativ polarisering
Situationen i Förenta staterna idag, en situation som präglas av ilska och en lagstiftningsprocess i baklås, är dock inte endast en följd av partisan sorting och ökad polarisering utan av specifika former av polarisering, i synnerhet av negativ polarisering och asymmetrisk polarisering.
Negativ polarisering syftar på polarisering driven av negative partisanship, fritt översatt negativ partitillhörighet, vilket betyder att den partipolitiska identiteten drivs av avsky gentemot motparten snarare än hängivenhet till det egna partiet. Denna utveckling var uppenbar 2016 då även de republikaner som såg Trump som en skamfläck och ett hot inte förmådde rösta på Hillary Clinton utan valde att lägga sin röst på någon annan och därmed slänga bort sin röst framom att stöda demokraterna.
Negativ polarisering syftar på polarisering driven av negative partisanship, fritt översatt negativ partitillhörighet, vilket betyder att den partipolitiska identiteten drivs av avsky gentemot motparten snarare än hängivenhet till det egna partiet.
Politiska aktörer likt Newt Gingrich, republikansk kongressledamot 1979-1999, byggde sin politiska karriär på angrepp gentemot motståndarna och banade väg för en hätsk ton genom att förespråka att beskriva demokraterna med ord likt sjuka, förrädare och fuskare. Genom att svartmåla motståndarna, ofta med falska anklagelser och överdrifter, driver politiska intressen upp ilskan hos anhängarna.
Ilska och negativ polarisering är djupt sammanlänkade och spes ofta på av politisk media. Synnerligen banbrytande och framgångsrik var Rush Limbaugh och övriga radiopersonligheter på högern som på 1990-talet fann en försummad medianisch och vann omfattande politiskt inflytande med upprördhet.
Uppskattningen av politiker har stadigt sjunkit under senaste årtionden. Avskyn för motparten har drivit denna utveckling. För fyra år sedan var de två presidentkandidaterna de minst populära kandidaterna sedan 1964, enligt Gallup hade 61 procent en negativ uppfattning av Trump medan motsvarande siffra för Clinton var 52 procent. Fortfarande har en majoritet, i skrivande stund 53.7 procent, en negativ uppfattning av presidenten.
Asymmetrisk polarisering
Vid sidan om negativ polarisering präglas det politiska klimatet idag av asymmetrisk polarisering. En av de främsta bristerna med polarisering som förklaringsmodell för amerikansk politik är att begreppet antyder att parterna jämt rört sig mot varsin pol. Därmed kan polariseringsramverket lätt snedvrida eller missleda då den likställer de två partierna.
Faktum är att Förenta staterna präglas av en asymmetrisk polarisering. Republikanerna har blivit långt mera extrema än demokraterna under de senaste årtiondena. Denna utveckling handlar inte endast om Trump utan utgör en trend som präglat republikanerna under flera årtionden.
Utvecklingen är tydlig såväl då man granskar ideologi bland kongressledamöter över årtionden samt i hur representanterna agerar i kongressen. Till skillnad från demokraterna behöver inte republikanerna ett fungerande Washington för att driva sin politik, som i stor grad uttryckligen bygger på att begränsa myndigheternas inflytande och omfång, vilket resulterat i kroniskt baklås på Capitol Hill.
Republikanerna har blivit långt mera extrema än demokraterna under de senaste årtiondena. Denna utveckling handlar inte endast om Trump utan utgör en trend som präglat republikanerna under flera årtionden.
Republikanerna sticker medvetet käppar i hjulen – bland annat genom att begränsa rösträtten, vägra att godkänna motpartens legitimitet, vägra att samarbeta, driva politiskt motiverade utredningar, och offra landets kredit för politisk gunst. Polarisering som förklaringsmodell döljer denna asymmetri och presenterar Washington som problemet vilket i sig själv gynnar republikanerna.
Polarisering kan alltså vara en givande och insiktsfull förklaringsmodell för amerikansk politik idag men vi måste definiera begreppet, uppmärksamma de olika formerna av polarisering och använda dessa ramverk ansvarsfullt och genomtänkt. Om vi misslyckas med detta missleder vi istället för att upplysa.
Oscar Winberg är doktorand i historia vid Åbo Akademi. Hans forskningsintressen är modern amerikansk politisk historia och i synnerhet förhållandet mellan massmedia och politik.
Svenska artiklar publiceras med stöd av Svenska kulturfonden.
