Har Sverigedemokraterna rätt att tala om folkhemmet?

Svenska litteratursällskapet i Finland (CC BY 4.0)
Lukuaika: 6 min.

Sverigedemokraterna är i mer eller mindre likadan situation som vänstern och speciellt Socialdemokraterna i början på 1900-talet. Vänstern ville demokratisera Sverige, men motståndet från de konservativa var stort. Ändå blev Sverige ett demokratiskt land med ett parlamentariskt system.

Kravaller, bilbränder och våld. Det ser man i folkhemmet Sverige i dag.

Sverigedemokraterna och deras motståndare i Sverige har börjat tvista om rätten att använda ordet folkhem. Sverigedemokraterna vill använda ordet folkhem på ett nytt sätt.

Förstås har motröster höjts, särskilt från den socialdemokratiska sidan. Man vill bevara användandet av ”folkhemmet” som det har uppfattats fram till idag.

 

Folkhems- och parlamentarismretorikens likheter nu och då

Folkhemmet, precis som den svenska demokratin, ses ofta som historiens ofrånkomliga slutpunkt. Folkhemstanken sägs vara tidlös och lika aktuell idag som 1928 när Per Albin Hansson höll sitt berömda folkhemstal.

Parlamentarismens retorik i början på 1900-talet banade väg för dagens folkhemsretorik. Den här artikeln ser på hur vänstern med sin retorik kunde föra Sverige in på nya banor istället för den vid tiden rådande konservativa uppfattningen om parlamentarisk politik.

Vad Sverigedemokraterna försöker nu göra med folkhemmet är detsamma som socialdemokraterna gjorde i kampen om demokrati och parlamentarism. Det övriga Sverige vill hålla fast vid sin hundraåriga politiska retorik när de kämpar mot Sverigedemokraternas nya tolkning av ”deras” begrepp.

Parlamentarismens retorik i början på 1900-talet banade väg för dagens folkhemsretorik.

Förhoppningsvis ger denna artikel också en klarare bild av hur varken parlamentarism eller demokrati var någon naturlig slutpunkt i historiens gång utan resultat av en retorisk och politisk kamp.

Ordet folkhem uppkom också i den politiska debatten för hundra år sedan. Den första som lanserade begreppet folkhem var högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén. P.A.Hansson ”erövrade” begreppet till vänsterns retorik.

I samma diskussion grälade man också om Sverige skulle ha ett parlamentariskt system, om parlamentarism skulle ha plats i den svenska politiken.

 

Den svenska historien var viktig i demokratisering och parlamentarisering av Sverige

I den svenska debatten lyckade vänstern (socialdemokraterna och de liberala) retoriskt mycket skickligt vädja särskilt till Sveriges historia i motiveringen av demokratiska reformkrav. Vid den tiden uppfattades de som radikala. Denna debatt formade de centrala politiska begreppen i den svenska politiken till en ”mer demokratisk” riktning.

I slutet av 1800- och i början av 1900-talen var parlamentarism i centrum i politisk kamp i hela Europa. Forskning i den svenska parlamentarismens genombrott har varit knaper.

Svensk politik har typiskt förknippats starkt med konsensus. Ändå fanns det en kraftig språklig och retorisk kamp inom politiken. Den svenska politiken hade en kontroversiell karaktär och var inte så konsensusbaserad som man velat framställa den.

I slutet av 1800- och i början av 1900-talen var parlamentarism i centrum i politisk kamp i hela Europa.

Fram till början av 1900-talet byggde den svenska politiska debatten på språkfigurer och begrepp med anknytning till egna svenska historiska erfarenheter, t.o.m. tillbaka till vikingatiden. Exempel på dessa är kung, stat och statsnytta. Dessa framställdes som historiska fakta vilka alltid borde ha styrt politiska beslut.

I kampen om det parlamentariska systemets uppbyggande förlorade de konservativa sitt grepp om språkfigurer och begrepp som var knutna till den svenska historia. Samtidigt började vänstern, särskilt socialdemokraterna, använda dessa i sin egen retorik på ett nytt sätt. I stället för att bibehålla kung och stat som politikens kärna använde vänstern tolkningen av dylika begrepp från den svenska historien till förmån för parlamentarism och själva demokratin.

Tiden efter parlamentarismens genombrott 1917 kännetecknades av minoritetsparlamentarismens problematik. Den statsvetenskapliga debatten under denna tid var en del av strävan efter att få en allmänt godkänd teoretisk grund för att utveckla den svenska parlamentarismen.

Där fanns särskilt två frågor statsvetare sökte lösningar till.  Jag ska titta kort på dem i den här texten.

 

Regeringen, riksdagen och kungen

En fråga gällde statsvetarnas förhållningssätt till relationen mellan kung, riksdag och regering. Den konservativa och äldre uppfattningen var att ministrarna i regeringen var monarkens rådgivare.

De som stod för demokratin och parlamentarismen var tvungna att bygga sina teoretiseringar så att de var bundna till den svenska historien. Den svenska utvecklingen under de svenska förhållandena var absolut avgörande i den svenska politiken.

I det konservativa synsättet ansåg man ministrarna stå ovanför partierna såsom professor Pontus Fahlbeck uttryckte det. En parlamentarisk regering kunde inte således bli stark, eftersom ministrarna utsågs på grund av maktförhållanden partierna emellan i riksdagen.

Den konservativa och äldre uppfattningen var att ministrarna i regeringen var monarkens rådgivare.

Antingen tjänstgjorde regeringen som kungens rådgivare eller så hade man en regerande riksdag. Det sistnämnda påminde om dåliga erfarenheter från frihetstiden.

Parlamentarismens anhängare ville övertyga de konservativt tänkande och allmänheten i Sverige att detta system var ett resultat av det svenska statslivets förändringar. Men de tänkte också att den svenska parlamentarismen inte fungerade ordentligt, eftersom systemet hade ena foten i den gamla dualismen där man såg kungen som riksdagens motvikt. Andra foten var inne på en ny mark med demokratisk basis.

Parlamentarismen blev möjlig i och med att monarken inte längre var lika viktig för beslutsfattandet som tidigare. I denna situation var det dock ännu inte tydligt vilken relation regeringen hade till kungen eller riksdagen.

 

Den svenska dualismen och parlamentarismen

En politik baserad på partier och riksdagsval uppfattades lätt särskilt av de konservativt tänkande att ha varit vägen till parlamentarism i likhet med frihetstiden. Då fanns makten hos riksdagen och dess utskott, speciellt hos sekreta utskottet som härskade.

Därför var regeringsbildningen på demokratisk grund ett problem. I Sverige ville man undvika majoritetsregeringar baserade på maktfördelningen inom riksdagen vilket kopplades med den fördärvliga frihetstiden.

Parlamentarismens anhängare argumenterade att lösningen på problemet låg i maktens koncentration hos en regering som har parlamentets förtroende – inte en på grund av majoritet bakom partiprogrammet av ett parti som hade majoriteten av riksdagsplatser utan förtroendet som regeringen gavs av riksdagen.

Parlamentarismen hade enligt denna tankegång en genetisk anknytning till den konstitutionella monarkin och maktfördelningen mellan kung och riksdag. Därför försvarade man minoritetsregeringar som hade riksdagens förtroende.

Minoritetsregeringar var verklighet i Sverige. För de konservativa var detta ett bevis på att parlamentarism inte fungerade som den skulle enligt parlamentarismens definition, vilken betydde att den borde ha byggt på majoritetsparlamentarism. Detta framställdes som den äkta parlamentarismen.

De konservativa förväntade sig att regeringarna skulle stå över partierna. Detta var det viktigaste för en inre harmonisk utveckling och regeringens självständighet.

En annan fråga som statsvetare var intresserade av var glidningen från den konstitutionella dualismen mellan kung och riksdag till parlamentarism.

Efter frihetstiden rådde en dualistisk tradition där makten var delad mellan kung och riksdag i Sverige. I bakgrunden fanns en tendens att ignorera den sociala verklighetens intressekonflikter.

Monarken sågs som det högsta organet för det offentliga. Samtidigt betonade man att en fast, oberoende och kompetent förvaltning var viktig. Till och med riksdagen skulle ge vika för den verkliga sakkunskapen, och underordna sig de sakkunniga som var i kungens tjänst.

De konservativa förväntade sig att regeringarna skulle stå över partierna. Detta var det viktigaste för en inre harmonisk utveckling och regeringens självständighet. Det var förutsättningen för en stark regering.

 

Att utmana begrepp

Regeringen ansågs enligt det konservativa tankesättet vara knuten antingen till monarken eller till riksdagen. Parlamentarism i sin tur byggde på partipolitik med intressekonflikter. Därför tyckte de konservativa att parlamentarismens anhängare hade arbetat för något som var långt från tanken om en stark regering och en lydig riksdag. Detta synsätt baserade sig på historien om det gamla och enhetliga Sverige där tolkning efter tolkning byggde på varandra.

I och med frihetstiden sjönk regeringen till obetydlighet och makten låg hos ståndsriksdagen. Därför kallades perioden för frihetstidens parlamentarism. 1600-talet hade däremot varit rådsväldets glansdagar under stormaktstiden.

I kampen om parlamentarism i början på 1900-talet var det viktigt för de konservativa att balansera mellan dessa motsatta riktningar från gamla tider då vänstern höjde sina röster för parlamentarismen.

Särskilt de konservativa tyckte att kompromiss utgjorde den svenska särdragen i politiken.

Den konservativa tankegången var att regeringen inte kunde utgöra någon egentlig motpol till riksdagen. Den var ju som sagt antingen kungens eller riksdagens rådgivare!

Vänstern i sin tur betonade därför att den verkliga dualismen fanns mellan kung och riksdag, precis som de konservativa såg på saken. De hävdade inte en dualism mellan regering och riksdag, såsom de konservativa försökte tolka vänsterns åsikt om maktfördelningen.

De konservativas farhåga var att både kungen och dualismen skulle gå förlorade. Man ville inte igen ha en regerande riksdag med regeringen som verkställare av riksdagens envälde.

För att undvika sådan maktutövning hade alla politiska sidor länge betonat kompromisser i den svenska politiken. Särskilt de konservativa tyckte att kompromiss utgjorde den svenska särdragen i politiken.

I denna situation började parlamentarismens anhängare definiera parlamentarism som kompromissande.

Vänstern började använda begreppet folkhem på ett annat sätt i linje med sina egna målsättningar. Denna retorik har vi fortfarande idag i uppfattningen att politik betyder att göra kompromisser.

Kompromissen fanns också tydligt i vetenskapliga försök att motivera och hitta förklaringar till den svenska parlamentarismen på 1930-talet. Man tyckte att parlamentarisk politik alltid innebar idéen om att kompromissa.

Vänstern försökte få godkännande för parlamentarismens begrepp på grund av kompromisspolitik. Samtidigt betydde detta en fortsättning för den konservativa retoriken i Sverige.

Det här politiska språkbruket lever kvar, till exempel i folkhemsretoriken. Begreppet folkhem var ju ursprungligen konservativt. Vänstern började använda begreppet folkhem på ett annat sätt i linje med sina egna målsättningar. Denna retorik har vi fortfarande idag i uppfattningen att politik betyder att göra kompromisser.

På samma sätt tycker man gärna att folkhemmet är något som är särskilt svenskt i det svenska politiska livet – tack vare vänsterpolitiken och särskilt det socialdemokratiska sättet att göra politik.

På 2000-talet har Sverigedemokraterna utmanat begreppet folkhem. Nu får det socialdemokratiska Sverige i sin tur försvara det rådande sättet att använda begreppet i sin retorik i stället för Sverigedemokraternas omtolkningar. Precis som de konservativa gjorde i början på 1900-talet.

Pol.Lic. Kai Peksujeff förbereder doktorsavhandling i Statsvetesnkap vid Jyväskylä Univeristet på svenska. Avhandlingen kommer att behandla parlamentarismens genombrott och etablering i Sverige på 1900-talet från ett retoriskt och begreppshistoriskt perpektiv.

Svenska artiklar publiceras med stöd av Svenska kulturfonden.

Kommentera

Din e-postadress publiceras inte.


*