Hur vi slutade vara före detta svenskar

Taideteollisen korkeakoulun opetusdiat CC BY-NC 4.0
Lukuaika: 8 min.

Uttrycket svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss vara finnar (eller, på finska, ruotsalaisia emme ole, venäläisiksi emme tahdo tulla, olkaamme siis suomalaisia) har en speciell plats i det finska historiemedvetandet. Många uppfattar Finlands historia under 1800-talet och det tillhörande nationsbygget genom detta uttryck. Men frasen har sin egen historia som inte till alla delar motsvarar den allmänna uppfattningen.

Vanligtvis anses historikern och journalisten A. I. Arwidsson (1791–1858) vara den som yttrade eller publicerade frasen ”Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss alltså vara finnar” i tidningen Åbo Morgonblad 1821. Arwidsson gav själv ut tidningen och skrev i den flera artiklar om nationalitet och Finlands politiska förhållanden. Inom historieforskningen har man ända sedan 1950-talet vetat att frasen inte är Arwidssons.

Ändå lever kopplingen mellan Arwidsson och uttrycket mycket starkt kvar. Kopplingen skapades inom 1800-talets fennomanska historieskrivning och har därefter upprepats otaliga gånger. I den här texten undersöker jag frasens historia i de tidningar som utkom i Finland före 1930. De olika exemplen på hur den användes speglar den politiska kamp som pågick om vad finskhet var.

De olika exemplen på hur den användes speglar den politiska kamp som pågick om vad finskhet var.

Uttrycket har inom den tidigare forskningen betraktats ur ett idéhistoriskt perspektiv. Forskare som studerat de politiska omvälvningarna år 1809 då Finland fick status som storfurstendöme inom det ryska kejsardömet, har frågat sig huruvida Arwidsson skulle ha kunnat framföra tanken bakom uttrycket eller om det kunde ha varit någon annan. Om vi däremot undersöker användningen av uttrycket inom ramen för den politiska retoriken, måste vi skifta perspektiv och i stället utgå från de konkreta formuleringarna och begrunda vilka betydelser uttrycket getts, för vilka syften det använts och hur det blivit ett bevingat uttryck som de flesta finländare känner till än idag.

 

Har uttrycket en förhistoria?

Den första användningen av uttrycket som jag kunnat hitta är i en tidningsartikel från 1860 som är skriven av Yrjö Koskinen (som då fortfarande hette Georg Forsman). Artikeln publicerades på både finska och svenska. År 1861 använde J.V. Snellman uttrycket i en något annorlunda form. Snellmans artikel publicerades på nytt på svenska åtminstone två gånger samma år i Finland och dessutom minst en gång i Sverige. Så småningom blev uttrycket populärt, och under 1870- och 1880-talen blev det en del av diskursen kring nationalitets- och språkfrågan i Finland.

Redan Koskinen daterade uttrycket till 1820-talet, men de facto användes det alltså inte på 1820-talet och inga belägg hittas från tidigare än 1860-talet. Därför kan man fråga sig om det egentligen är viktigt att försöka spåra idén till 1820-talet. Det faktum att den formulerades på 1860-talet och sedan användes flitigt, var historiepolitiskt betydelsefullt för människor då. Det är också uttryckligen frasens användning från 1860-talet framåt som präglat tolkningen av hela 1800-talets historia.

Motsvarande frågor kring artikuleringen politiska begrepp och deras eventuella idétraditioner dyker ofta upp i samband med empiriska analyser av politiskt språkbruk. Det är till exempel vanligt att olika ismers historia, såsom liberalismen, socialismen eller feminismen, tar avstamp i en tid innan själva termen användes.

Det är till exempel vanligt att olika ismers historia, såsom liberalismen, socialismen eller feminismen, tar avstamp i en tid innan själva termen användes.

Det viktiga är enligt mig att observera att det varit en betydande händelse i sig att begreppet formulerats som en ism och att termens fortsatta användning har skapat en tradition. Det är givetvis inte fel att fundera på vilka tänkare som kan ha påverkat den liberala traditionen redan innan själva ordet liberalism dykt upp i språket, men liberalismens historia bör inte skrivas anakronistiskt, utan man ska beakta att formuleringen av begreppet liberalism väsentligt påverkat hur dess historia har uppfattats.

Detsamma gäller om vi vill förstå varför uttrycket om svenskar, ryssar och finnar är viktigt för den finländska politiska kulturen: vi måste ta reda på hur uttrycket faktiskt använts.

 

Uttryckets politiska betydelse

Såväl Yrjö Koskinen som J. V. Snellman gjorde en medveten retorisk handling när de använde frasen ”svenskar äro vi icke mera” för att beskriva det tidiga 1800-talets tolkningar av det aktuella politiska läget. Ordet ”mera” (eller ”längre” i senare varianter) är betydelsefullt eftersom det beskriver något som upphört i det förgångna. I den här versionen hade finländarna verkligen varit svenskar fram till 1809.

Det viktiga för Koskinen och Snellman var att historiskt berättiga den språk- och nationalitetspolitik de förespråkade genom att placera uttrycket i början av 1800-talet. Särskilt i Snellmans text etableras en tradition med en direkt koppling från H. G. Porthans strävanden i slutet av 1700-talet via 1820-talets romantik till kampen i hans egen tid. Denna tradition är inte problemfri, men för Snellman gav en lång historia ökad kredibilitet åt hans politik.

Koskinens och Snellmans versioner avviker något från varandra, och deras språkdräkt kunde tolkas mer ingående, men i detta sammanhang kan vi observera att frasen ännu inte har en etablerad form, trots att den är lätt igenkänningsbar. Koskinen skriver till exempel ”Se oli ehkä onnemme, että taisimme alusta asti sanoa, kuten Arwidssoni (Åbo Morgonblad) päätteli: Ruotsalaisia emme enää ole, Wenäläisiä emme myöskään ole; mutta jotain meidän täytyy olla, – olemme Suomalaisia.” (

”Det var kanske vår lycka att vi från början kunde säga som Arwidsson (Åbo Morgonblad) menade: svenskar är vi inte längre, ryssar är vi inte heller, men något måste vi vara – vi är finnar”) (Mehiläinen 1.7.1860, s. 16.) Särskilt slutledet var fortfarande outvecklat hos Koskinen.

Från 1860-talet har jag enbart hittat ett fåtal exempel på användning av uttrycket, men under de följande årtiondena blev det vanligt och cementerades som ett stående uttryck. Den kändaste teoretikern inom begreppshistoria, Reinhart Koselleck, skulle säga att uttrycket demokratiserades, det vill säga började användas mer allmänt och av fler.

Uttrycket demokratiserades, det vill säga började användas mer allmänt och av fler.

I språkvetenskap brukar man prata om lexikalisering, alltså att ett uttryck som bildats av flera enheter blir en egen enhet i språket. Detta framgår även av det historiska materialet: uttrycket presenteras som något bekant (”tuttu lause”) och det började återges inom citationstecken så att svenskarna kommer först och finnarna till sist.

Efter att uttrycket lexikaliserats, kunde det även omformuleras. Detta gjordes ofta som medvetna retoriska handlingar och omskrivningarna var ofta kommentarer till tidigare formuleringar. Till exempel kunde man vända på delarna i uttrycket så att ryssarna kom först, eller ersätta avsnittet om finnarna med någon annan grupp. Det är just hänvisningarna till tidigare användningssätt som möjliggör en analys av uttryckets historia över tid.

 

Från beskrivning av det förgångna till programmatisk fras

Den kanske mest betydande förändringen i användningen av uttrycket var att ordet ”enää” (”längre”) lämnades bort. ”Svenskar äro vi icke längre” blev allt oftare ”svenskar äro vi icke”.

Det här är en viktig retorisk handling drag som kan ses i många av exemplen från 1870- och 1880-talen. Dessa var inte längre en kommentar till historieskrivningen om tiden efter 1809, utan ett ställningstagande i epokens allt spändare debattklimat om språk- och nationalitetsfrågor. En mycket liten ändring i formuleringen förändrade frasens politiska laddning.

I det här skedet blev uttrycket även mer framtidsinriktat, eftersom det specifikt användes som finskhetsrörelsens valspråk. Här var det alltså inte en fråga om ett historiskt ”vi”, som anpassat sig till den nya politiska situationen, utan om ett framtida ”vi”, som skulle bli finskt.

I den här tappningen kopplades uttrycket även starkare till språk, snarare än till etnicitet eller medborgarskap. Man talade inte längre om vilket land man tillhörde, utan om språkets koppling till nationen. I Kosellecks termer kunde man säga att uttrycket hade temporaliserats i och med att det tagits i bruk för att driva en viss politisk vision.

 

Motreaktion

Det är inte överraskande att uttrycket, när det väl blivit ett politiskt slagord, också väckte motstånd. Reaktionerna kom från såväl liberaler som socialister, men störst var motståndet i svensksinnade kretsar, där frasen rentav uppfattades som hotfullt. Denna reaktion framträdde särskilt efter att Finland blev självständigt och språkfrågan sågs i nytt ljus.

Genom att skriva om uttrycket till ”Svenskar äro vi ej mera, finnar vilja vi ej vara, ryssar kunna vi ej bliva, låtom oss vara söner av vårt land.” (Kaskö Tidning 12.11.1921, s. 3), betonades finlandssvenskarnas koppling till Sverige samtidigt som uttrycket gavs en skepnad som varken betonade språk eller nationalitet, utan gemensamt medborgarskap som något oberoende av dessa aspekter.

De svenskspråkiga sökte bland annat retoriskt stöd för denna version hos Zacharias Topelius. Topelius hade emellertid inte uttryckt denna fras, även om han nog skrev om Finland som en tvåspråkig nation. På samma sätt som Koskinen på 1860-talet hade kopplat formuleringen till Arwidsson, ville 1920-talets svekomaner tilldela sin version en historisk förfader.

En mer tillspetsad version av uttrycket löd ”Svenskar äro vi, svenskar vilja vi ständigt vara och svenskar komma vi alltid att förbliva, ty vi äro goda söner och döttrar av ett älskat fosterland.”

En mer tillspetsad version av uttrycket löd ”Svenskar äro vi, svenskar vilja vi ständigt vara och svenskar komma vi alltid att förbliva, ty vi äro goda söner och döttrar av ett älskat fosterland.” (Kaskö Tidning 12.11.1921, s. 3). I båda dessa exempel handlar det uppenbart om en politisk strid, där uttrycket ges en ny men ändå igenkännbar form och alternativa politiska konnotationer genom att det kopplas till finlandssvensk identitetsbildning.

Även om dessa retoriska omskrivningar ligger långt från det ursprungliga uttrycket (i den mån ett sådant överhuvudtaget finns), kvarstår en koppling till tidigare användningar. Uttryckets retoriska funktion ligger just i att det är bekant för läsaren.

 

Historiska skikt

Uttrycket används fortfarande allmänt, och det kopplas fortfarande ofta till Arwidsson. Det har emellertid förlorat en del av sin politiska laddning i och med att språkstriderna inte längre är aktuella på samma sätt. Eftersom det är möjligt att läsa frasen som en hänvisning till medborgarskap, nationalitet eller språk, är det öppet för olika politiska tolkningar.

Det torde emellertid vara vanligare att uttrycket på 2000-talet tolkas i termer av medborgarskap och nationalitet än språk eller etnicitet. Det används ofta för att begrunda hur finländare agerar i den globala världen och hur den finländska identiteten fortsätter att förändras. Det står ändå klart att frasen fick sin form och blev betydelsefull under andra hälften av 1800-talet just genom språkfrågan.

Det ter sig som att man i mitten av 1800-talet kanhända var lite mer flexibla i fråga om uppfattningarna om nationalitet än vi är i dag.

Man kan tänka sig att den fortfarande har olika betydelseskikt som knyter an till de associationer den väckt under olika tider – Koskinens historiska tolkning, de politiserade betydelserna kring språkfrågan och dagens etnopolitiskt mindre laddade formulering. Det går fortfarande att återkalla historiska betydelseskikt ur uttryckets historia. Denna allmänna egenskap hos politiskt laddade ord benämns ofta ”det samtidigas osamtidighet”.

 

Flexibelt begrepp om nationalitet

Eftersom frågan om hur det finska ska definieras tar stor plats i dagens offentliga debatt, är det bra att ge akt på hur den politiska dimensionen framträder i nytt ljus när man granskar den historiska förändringen i språkbruket kring finskhet och finländskhet.

Kanske var man i mitten av 1800-talet rentav mer flexibla i fråga i sina uppfattningar om nationalitet än vi är i dag. Då kunde det bevingade uttrycket innefatta tanken att vi inte längre är svenskar och att det därför skulle vara bra att bygga upp en finskhet. I takt med att uttrycket blev etablerat och nationsbygget framskred, verkar den ursprungliga flexibiliteten ha försvunnit. Tanken att vi har varit svenskar utelämnades ur formuleringen, men den utelämnades också ur det allmänna historiemedvetandet. Samtidigt blev finländskhet något nästan oföränderligt, vars rötter till och med söks i tiden före 1809.

Jani Marjanen (fil.dr, docent) är historiker som specialiserat sig på det politiska språkets historia. Han jobbar inom det EU-finansierade projektet NewsEye vid Helsingfors universitet.

En utförligare artikel på temat med originalcitat finns här.

Svenska artiklar publiceras med stöd av Svenska kulturfonden.

Kommentera

Din e-postadress publiceras inte.


*