Att låna och lära i fredsprocesser – användningen av Åland som exempel

Janne Rentola/Finna (CC BY 4.0)
Lukuaika: 6 min.

Det självstyrda, demilitariserade och svenskspråkiga Åland har använts som exempel vid försök att lösa konflikter på många håll i världen. Fenomenet att tidigare lösta konflikter används som exempel i fredsprocesser är inte ovanligt. Men vad innebär det egentligen att ”använda” exempel inom konfliktlösning? Vad är det som används, hur och av vem?

Sedan slutet av 1980-talet har Åland använts som ett exempel i många försök att lösa konflikter i andra delar av världen. Ålands självstyrelse, språkskydd och demilitariserade och neutraliserade status har väckt intresse hos aktörer som försökt hitta lösningar för områden som brottats med konflikter – ofta förknippade med frågor om minoriteters intressen och ställning.

Ålandslösningens exakta utformning är antagligen unik, men själva fenomenet att konkreta exempel från andra och liknande situationer används i freds- och statsbyggnadsprocesser är inte ovanligt. Sydafrika, Nordirland och Sydtyrolen är några exempel på konflikter som fått en fredlig lösning och som nu används som exempel av och för andra.

 

Att låna och lära i fredsprocesser

Fenomenet med att låna från och lära sig av andras fredslösningar kan ses som en form av ”diffusion” eller ”policyspridning”, det vill säga att idéer, normer eller policyer sprids eller överförs från land till land, samhälle till samhälle. Diffusion är ett välkänt fenomen som det finns mycket forskning om, och denna forskning kan hjälpa oss att bättre förstå användningen av Åland och andra exempel i fredsprocesser.

 

Vad innebär det att ”använda” exempel inom konfliktlösning?

Åland eller andra områden kan ”användas” som exempel i fredsprocesser på många olika sätt. Men om vi förstår “användning” som att hela system kopieras rakt av och implementeras på annan ort, så kan undersökningen avslutas här och nu – för det har inte hänt. Det finns inget Åland 2 någon annanstans i världen.

Det finns inget Åland 2 någon annanstans i världen.

Denna iakttagelse stämmer väl överens med vad som framkommer många studier av diffusion. För det första att lånandet kan ske à la carte, det vill säga att det endast är utvalda delar av den ursprungliga modellen som används. För det andra är diffusion en process som består av flera faser – inte bara ”slutfasen” implementering. För det tredje översätts lånade komponenter och anpassas till sitt nya sammanhang, och kan därmed se mycket annorlunda ut i jämförelse med ursprungsversionen.

Vad är det som lånas, lärs och sprids?

Det som lånas och sprids kan vara allt från politiska system, institutioner och policyer till medlingstekniker och -metoder, eller rent av normer och principer för samhällsbyggande och fredlig samlevnad. Mera koncist uttryckt kan lånandet röra substans, processer eller normer.

En rapport som utifrån tidigare forskning, arkivdata och intervjuer kartlagt 25 fall där Åland använts på olika sätt inom konfliktlösning och statsbyggande visar att Åland har använts som exempel inom alla dessa tre kategorier.

Ålands självstyrelse, språkskydd och demilitariserade och neutraliserade status har väckt intresse hos aktörer som försökt hitta lösningar för områden som brottats med konflikter – ofta förknippade med frågor om minoriteters intressen och ställning.

Åland har studerats dels som ett helt system av regimer och institutioner som kunnat användas som en slags karta över problem och lösningar, dels som exempel på enskilda delar i systemen. Av det som kan kallas Ålandsexemplets tre huvudkomponenter, självstyrelse, skydd för språk och kultur och demilitarisering samt neutralisering, är det självstyrelsen som tilldragit sig mest intresse. Åland ses ofta som ett exempel på framför allt självstyrelse som konfliktlösningsmetod.

När det gäller processer är det främst utvecklingen av autonomisystemet över tid som väckt intresse. Till exempel har en del av Korsikas autonomiutveckling inspirerats av Åland, enligt korsikansk media.

Vad gäller normer har Åland och Finland ibland lyfts fram som ett exempel på att länder kunnat acceptera en kompromiss eller som exempel på ett system där principer om exempelvis rättsstat, demokrati eller regionalt samarbete implementerats i praktiken.

Lånande och lärande som en process i fyra faser

Rapporten visade alltså att Åland har studerats på många håll i världen och på vilket sätt. Men i vilken grad har kunskapen använts? Det är ju skillnad på att bara studera ett exempel, att bearbeta kunskapen och att slutligen tillämpa det lärda i praktiken.

För att särskilja olika grader av användning kan de processer där Åland använts som exempel i andra regioner delas in i fyra faser: 1) Introduktions- eller identifikationsfasen, 2) perceptions- och översättningsfasen 3) förhandlings- och beslutsfasen och slutligen 4) implementeringsfasen.

Av de 25 fallen nådde samtliga den första fasen; det är dokumenterat att information om Åland delgavs aktörer från konfliktområdet i fråga och/eller att aktörer därifrån besökte Åland för att på plats få information.

I de flesta fall fortsatte processen, men i många av fallen finns inte tillräcklig information för att bedöma om den kom vidare endast till fas två – där aktörer från konfliktområdet bearbetar informationen från Åland och relaterat den till sin egen verklighet – eller också till fas tre där kunskapen används i beslutsförberedande eller beslutsfattande processer.

 

Exempel på användning

Den information som finns dokumenterad kommer i många fall från politiker, diplomater eller experter som är tredje part i konflikterna. Hur Ålandsexemplet har upplevts och använts av aktörer i interna processer i konfliktområden vet vi mycket mindre om.

Enligt tredjepartskällor har Åland studerats och diskuterats noggrant exempelvis i Gagauzien (Moldavien), Transnistrien (Moldavien), Tamil Eelam (Sri Lanka) och Nagorno-Karabach (Azerbadzjan/Armenien), både i dialogprocesser ledda av civilsamhället och bland beslutsfattare.

Det finns även ett mindre antal exempel på att Åland fungerat som inspiration för mekanismer, institutioner eller lagstiftning som faktiskt implementerats i andra länder.

Det finns även ett mindre antal exempel på att Åland fungerat som inspiration för mekanismer, institutioner eller lagstiftning som faktiskt implementerats i andra länder. De tydligaste exemplen är Bougainville i Nya Guinea, där Åland inspirerat delar av autonomikonstruktionen, och en delegation för konfliktlösning med representanter från både stat och självstyrelse i Hong Kong i Kina.

I andra fall – till exempel Aceh i Indonesien – finns information om att kunskap om Åland hjälpte till att transformera konflikten genom att exemplet visade på nya vägar som i synnerhet minoritetssidan ansåg vara framkomliga.

Lärande med komplikationer

Fallet Aceh är intressant. Här beskriver alltså en studie hur Åland för minoritetssidan blev en ögonöppnare som förändrade spelplanen på ett positivt sätt. Samtidigt har en annan studie, baserad på intervjuer med finländska aktörer, funnit att omnämnandet av Åland komplicerade processen eftersom Ålandslösningen av statssidan sågs som onödigt generös mot minoriteten.

Det här kan illustrera att det finns olika politiska uppfattningar såväl som oklara eller motstridiga forskningsresultat på flera områden som berör användningen av Åland och andra exempel i konfliktlösning.

För det första är autonomi som konfliktlösningsverktyg omstritt; det fungerar ibland, men inte alltid och överallt – det sägs ibland till och med öka konfliktrisken. För det andra kan det vara komplicerat att lära sig av konflikter och fredsprocesser då vi sällan har komplett kunskap om alla dimensioner av dem och eftersom olika konflikter skiljer sig mycket från varandra. För det tredje kan de olika aktörerna ha mycket olika syn på en konflikt.

Det finns olika politiska uppfattningar såväl som oklara eller motstridiga forskningsresultat på flera områden som berör användningen av Åland och andra exempel i konfliktlösning.

Vem använder exemplen? Avsändare, mottagare och mellanhänder.

I en diffusionsprocess kan tre huvudtyper av aktörer särskiljas; avsändare, mottagare och mellanhänder. Avsändarna i fallet Åland är aktörer på Åland och i Finland som sprider kunskap om Ålandsexemplet.

Mottagarna är aktörer i konfliktområdet och mellanhänderna är olika experter, NGO:s, diplomater eller politiker från andra länder som kan förmedla information mellan avsändarna och mottagarna. Ofta representerar de internationella organisationer.

Bland de 25 fallen finns flera exempel på aktörer av alla de tre typerna dokumenterade, men det finns klart mest information om hur avsändare och mellanhänder har använt Ålandsexemplet.

 

Fortsatt forskning

Åland har alltså använts som exempel på olika sätt och i olika grad på många håll i världen. Vi vet en hel del om i vilka sammanhang detta har skett och vilka aspekter som väckt intresse när sändare, mellanhänder och mottagare har mötts. Däremot vet vi mindre om den roll Åland därefter kan ha spelat i processer inom konfliktområdena och vilka eventuella lärdomar aktörer där själva kan ha dragit.

Den kunskapsluckan tycks gälla inte bara Åland utan även andra exempel som används inom konfliktlösning. På det området behövs vidare forskning.

Forskning om diffusion kan hjälpa oss förstå användningen av Ålandsexemplet bättre och studiet av Åland som exempel kan i sin tur ge insikter om diffusion – i synnerhet om lånande och lärande i fredsprocesser.

 

Susann Simolin är doktorand i statsvetenskap vid Åbo akademi och anställd som forskare och (tjänstledig) informationsansvarig vid Ålands fredsinstitut. Temat för hennes doktorsavhandling är hur exempel används inom internationell konfliktlösning, med fokus på användarnas perspektiv.

Kommentera

Din e-postadress publiceras inte.


*